The Salazar Brothers – som välkomnade oss till förorten för snart 20 år sedan, som har haft med ett finger i de flesta svenska rap-framgångar, och som även har arbetat utomlands – har betytt otroligt mycket. Men utan att ta hedern från enskilda aktörer kan det vara värt att zooma ut en smula.
Rap uppstår historiskt, i skarp kontrast med 40-talisternas hippieirrfärder och världsfrälsningsfantasier, som ett soundtrack till en ekonomi på tillbakagång. Det är ett kulturellt svar på avindustrialisering, arbetslöshet och folkförflyttningar – från landet till stan, från Jamaica till Bronx, från sydstaterna till södra Los Angeles, från Sydamerika till söder om Stockholm.
Det blir tydligare när vi jämför de senaste årens Sverige med 1970-talets New York, där hiphop-kulturen föds, och Los Angeles, där gangsta rap briserar tio år senare. Där människor trycks nedåt och pengar saknas växer hiphop okontrollerat. Där betyder den något.
1948 börjar man i New York bygga den första motorvägen i världen som går genom ett urbant landskap, ett enormt projekt som under de följande årtiondena knyter samman grannstaten New Jersey med centrala Manhattan. Att man skär rakt igenom och ödelägger stora delar av stadsdelen Bronx (uppkallat efter smålänningen Jonas Jonson Brunk som bosatte sig där 1639, och nu täckt av bostadskvarter snarlika dem i Sveriges miljonprogram) tar man ingen hänsyn till. Under täckmanteln ”slumsanering” slaktas välmående arbetarkvarter. Förstörelsen driver medelklassen på flykt, och med dem affärer och arbetstillfällen. Arbetslöshet, brottslighet och missbruksproblematik stiger skarpt i ett Bronx som redan liknar en krigszon.
I ”Can’t Stop Won’t Stop” beskriver Jeff Chang hur de första svarta och latino-gängen bildas i 1950-talets New York som självförsvar mot rasistattacker. Med tiden får ett fåtal av dem politiska ambitioner, och när ledaren för ett av största gängen på 70-talet sätter ihop ett soundsystem inspirerat av den Jamaica-födde Kool DJ Herc (som 1973 anordnar världens första hiphop-fest), tar sig namnet Afrika Bambaataa, och under mottot ”peace, love, unity and having fun” omvandlar sin organisation till Zulu Nation, är han direkt inspirerad av 60-talets politiska ledare.
Under tider av ekonomisk tillbakagång kanaliseras yrkeskunnande och -stolthet i andra former, som när den arbetslöse elektrikern Joseph Saddler (mer känd som Grandmaster Flash), börjar experimentera med skivspelare och lyckas dryga ut ett trumbreak i musiken genom att blixtsnabbt mixa två likadana skivor efter varandra. Här föds soundet för hiphop, och för all modern dansmusik.
Även om kulturen blir känd över världen för sitt revolutionerande mode snarare än för ett revolutionärt mod så finns det politiska hela tiden i bakgrunden. Bronx ger världen ett radikalt svar på radikala förändringar. Ekonomins splittring och utarmning möts av sammanhållning och kulturell uppfinningsrikedom.
Gangsta raps födelsehistoria låter bekant, men skillnaderna gör skillnad i musiken. I New Yorks asfaltsdjungel lämnas kulturens utövare lite mer i fred av ordningsmakten än i det moderna Los Angeles, där man måste ta bilen överallt och där man oftare drabbas av polisens trakasserier. Tävlingsinriktade ordlekar passar bra när man hänger i parker eller på basketplaner runt en bergsprängare. Gör man musik för bilen ligger istället en berättelse-rap med tyngre basljud nära till hands.
I Los Angeles: Utgrävning av framtiden berättar Mike Davis hur staden byggs på fastighetsspekulation, med många reaktionära mellanvästernbönder med hopsparat privat kapital som köpare. En industriell grund och stark arbetarrörelse saknas, vilket tillsammans med egnahemmens nästan totala dominans (94 procent av alla bostäder 1920) ännu präglar stadsbilden och arbetarklassen. ”När en federal utredning om arbetsmarknadsrelationer besökte Los Angeles 1914 fick den sålunda höra F.J. Zeehandelaar från Merchants and Manufacturers Association skrytsamt framhålla att arbetarklassens husägande var nyckeln till nöjd arbetskraft och frihet från fackföreningar. Bittra fackliga ledare fördömde däremot amorteringarna på småbungalowerna som en ny träldom, som gjorde Los Angeles arbetare fogliga inför sina chefer.”
Per Wirtén redogör i Där jag kommer ifrån för hur samma fenomen formar folkhemmet. Tendensen är att skydda sin egen investering och inte samhället i stort, som upplevs som allt mer hotfullt. Åter till Davis och 40-talets Los Angeles: ”Den successivt växande svarta närvaron i den gamla järnvägsstaden Watts bekämpades av den hätska South Los Angeles Home Owners Association, vars sporer senare blev det vita motståndets kärna i Willowbrook och Compton längre söderut. Ett svart hem eldades upp (förmodligen av Klanen) på Trettionde gatan, kors brändes i Crenshaw och på University of South Californias campus, vita villaägare gjorde upplopp mot försäljningen till svarta på East 71st Street.”
Under efterkrigstiden stänger militärindustrin ned fabriker och friställer den från sydstaterna till södra Los Angeles inflyttade arbetskraften. Samtidigt börjar samhället se brottslighet, missbruk och utslagning mer som ett polisiärt än ett socialt problem. Det avspärrade och fientliga samhälle i form av muromgärdade villaområden och gängkontrollerade slumkvarter som vi känner igen från gangsta rap börjar ta form.
Även i Los Angeles uppstår gängen som ett självförsvar mot rasistattacker. (Här har jag svårt att inte tänka på händelserna i ”Los Angered” 1994, där en intensiv hiphop-aktivitet sätter igång efter upploppen kring nazisternas provokationsfest i Hammarkullens Folkets Hus – en aktivitet som dock mattas av med Backa-branden fyra år senare, och som först nu börjar hämta sig igen). Från 60-talets vitala motkultur går det en direkt linje till Bloods och Crips, men disciplinen från Svarta Pantrarna blandas snabbt upp med en äldre pimp- och hustlerkultur, medan det politiska faller bort.
Ställda mot en ständigt ökande arbetslöshet och en fördomsfull poliskår växer gängen explosionsartat, och på 80-talet intensifieras polisens krig mot dem. 1988 görs 25 000 ”gängrelaterade” arresteringar, mest av oskyldiga ungdomar. I samband med Rodney King-upploppen 1992 betalar man ut elva miljoner dollar i skadestånd för polisbrutalitet, men endast två miljoner för åtgärdsprogram mot gäng. Hälften av South Centrals unga finns nu registrerade i polisens gängdatabaser.
När en varaktig vapenvila nu träder i kraft mellan gängen trakasserar polisen fredsrörelsens möten och grillfester. Vid ett tillfälle går boende och gängmedlemmar samman och skickar 30 poliser till akuten. Som svar överförs ett dussintal poliser och FBI- och ATF-agenter till det aktuella distriktet. ”Efter upploppen såg en generation uppvuxna med ’övergivelsens politik’ hur de nu också stod inför en snabbt framväxande ’inspärrandets politik’ ”, sammanfattar Chang.
Det svenska folkhemmet föds ur en lång och hård kamp, men byggs på bräcklig grund. Likt i Los Angeles rycks arbetskraft upp från landsbygden och återplanteras bland betong. Här ersätts lokal folkkultur med amerikansk masskultur, och lokala kulturella initiativ kvävs inte av censur och förföljelse, men genom närvarolistor, planeringskrav och kommunal standardisering.
Socialdemokraterna behåller regeringsmakten under lång tid mot att man med Saltsjöbadsavtalet koncentrerar sig på att släta över snarare än att lösa upp kapitalismen. Det var bara en sida som skrev under på fred i klasskriget. De senaste årens förändringar, där välorganiserade och välutbildade arbetare trycks längre ned i materiell och mental misär, är bara slutfasen i en intensiv och omfattande kamp mot arbetarklassens landvinningar. Att socialdemokraterna dresserade den svenska arbetarklassen så duktigt har gjort att stora förändringar har kunnat ske snabbt och utan motstånd.
Även i Sverige är historien om rap en historia om avindustrialisering – 1965 utgjorde industrin 45 procent av arbetskraften, 1995 var andelen nere på 26 procent. När arbetskraftsinvandrarna, främst från Grekland och Jugoslavien, förlorar sina industrijobb får de svårt att ta sig in på arbetsmarknaden igen.
Senare anlända får det inte lättare, och Kjell-Olof Feldts nyliberala novemberrevolution 1985 och den ekonomiska kris som följer hjälper inte. Det ter sig då märkligt att debatten om förorter och utanförskap ofta handlar mer om dålig moral och kultur än om dålig ekonomi.
Likt i New York gör invandrade ungdomar betydande bidrag till kulturen. De redan nämnda Salazarbröderna är inte ensamma om att vara produkten av två framgångsrika amerikanska exportprodukter: hiphop, och den CIA-stödda nyliberala diktaturen i Chile, som familjen Salazar flydde från. Rapparen Stor konstaterar i en intervju: ”Om man tar bort alla chilenare faller ju hälften av svenska hiphop-scenen bort”.
Sönderfallet i dagens Sverige gör att rap bara växer i betydelse, som det lim som håller samman vissa arbetarkvarter i tunna, osynliga trådar. Rap utan kamp och smärta är i slutändan bara prat.
Krisen, segregationen och nedskärningspolitiken har gjort musiken mer angelägen, och har flyttat förortare närmare innehållet i den amerikanska rap de vuxit upp med. Samtidigt har lämningar från folkhemmet, i form av fritidsgårdar och en större tillgång på replokaler och studios för ungdomar, gjort steget från att skriva texter på pojkrummet till att skriva under skivkontrakt kortare än i andra länder. Svensk rap bygger vidare på redan existerande strukturer, på samma sätt som vänsteraktivisternas ”sociala center” spelade en avgörande roll för raps framväxt i Italien.
Överlevnadsstrategin som rap lär ut är ofta mer inriktad på att bli en smart företagare än att vara en stolt arbetare, mer om karriärer än att kämpa tillsammans för att bygga upp våra kvarter, mentalt och materiellt. Att rap-musikens rebellanda ur ekonomisk synvinkel ofta handlar mer om entreprenörskap än något verkligt systemhotande gör den inte mindre genuin eller värdefull. Vi är inte enbart ekonomiska varelser. I sin bok Alienation is my nation tar Ove Sernhede upp den viktiga psykologiska aspekten: ”Dessa förorters satellitförhållande till stadens centrum är inte enbart uttryck för ekonomiska, sociala och politiska villkor, det har också kommit att skapa en specifik form av ’postkontinentala känslostrukturer’ vilka framför allt är framträdande hos många av de unga som bor i dessa områden.”
I ett land där folk fortfarande är vana vid att staten tar hand om allt, men inte gör det längre, växer rap-kulturens DIY-anda och hustler-mentalitet bara i betydelse. Men ”changes” kommer inte ”unless we share with each other”.
Medan svensk rap klättrar uppåt saknas det ändå inte positiva initiativ kring musiken. Sebbe från Kartellen – det första svenska exemplet på gangsta rap – har efter ett mörkt förflutet nu börjat arbeta med ungdomar. Snart gör han även sin skådespelardebut på Stadsteatern i en självbiografisk pjäs, döpt efter en av Kartellens låtar: ”Medan vi faller”.
