Erbjudes: en svettig hand

Krönika
Foto: Fritz Schibli / TT / SCANPIX

Det är med skräckblandad förtjusning, med tonvikt på skräck, som jag påbörjar den största delen av mitt liv. Den delen som heter arbetsliv. Snart slungas jag ut på den där marknaden full av arbete. 

Så trodde jag någon gång för länge sedan.

Det har blivit en sällsynt vara det där med jobb. Heltidsjobb. Fast anställning. Bra arbetsvillkor. Finns det ens? Det låter mer som en myt, en legend från välfärdssamhället som gamla berättar för gymnasieelever för att de ska se något ljus i tunneln. 

Ändå är det den där fasta anställningen alla strävar efter. Nyutexaminerade studenter som väller över platsbanken. Och jag är en av dem som sitter och försöker formulera någon sorts ansökan. Hej jag heter Agnes, det är mig ni vill ha, jag är engagerad. Försöker sälja in mig för att få sälja min arbetskraft.

Men likt många andra är det mest ett önsketänkande att få fast jobb med en dräglig lön. Hur ska jag lyckas pricka rätt med min ynka erfarenhet när det känns som att det enda jag har att erbjuda är en svettig hand som kan skakas av chefen? 25 procent av oss ungdomar har ju inte ens ett skitjobb. Alltså inte ens de där jobben som ingen vill ha, har vi.

Ändå måste vi kämpa. Försöker skaffa de rätta kontakterna, försöker skriva ned den relevanta informationen i cv:t. Rullar några extra varv med deon innan intervjun. För kanske är just jag den som blir lyckligt lottad i livets lotteri och får ett jobb. 

Om jag lyckas får jag äntligen vara en i gänget, en som räknas. Och jobba åtta timmar om dagen, fast egentligen nio, plus tiden jag måste resa till och från. Sen kommer jag visserligen inte orka göra något mer på kvällarna, kommer att tappa lusten att vara kreativ, kommer att börja slökolla på Hollywoodfruar och Biggest loser.

 Men vad gör man inte för arbetslinjen?

Vår statsminister påstår att det inte finns någon massarbetslöshet. Och hans kumpaner Annie och Jan vill att ungdomslön­erna ska sänkas med ungefär en fjärdedel. Har jag turen att få ett jobb ska jag minsann inte tro att jag kan leva gott på lönen. Jag får välja mellan arbetslös eller lågavlönad. Men Fredrik och gänget har ju förstås glidit på fler räkmackor än vad jag har skickat jobb­ansökningar, hur ska de veta hur det är för oss ungdomar?

Så det är bara att söka. Jag ska se på arbetslivet som ett äventyr – jag vet aldrig vad som komma ska. Kanske blir jag uppsagd, kanske blir jag utlasad, kanske får jag äta snabbnudlar i några månader. Vad spännande!