Korrumperandet av Janne-Jehovas odödliga själ

Verktygslådan
Illustration: Jens Reuterberg

Att korrumpera någons odödliga själ: så här i efterhand kan man tycka att det var taskigt, men Janne-­Jehova var så in i helvete jobbig.

Jag hade hört talas om honom. En gammal pundare som hade blivit frälst. Han pratade inte om något annat än Gud och han pratade oavbrutet. Senare skulle Boxaren säga till honom att mänskligheten inte skulle bli lycklig förrän den sista prästen hängdes i den sista politikerns tarmar. Då vägrade Janne-Jehova tala med Boxaren i två dagar, vilket var precis vad Boxaren ville. 

Till slut stod vi två där tillsammans. Jag och Janne-Jehova framför utskicket, under ett pass på åtta timmar som började klockan ett på morgonen. Grovbrödet kom ut i formar på tretton kilo och det var 250 grader i ugnen.

Man skulle kunna säga att passet var min skärseld och Jannes predikostol.

”Vad gör du när du inte jobbar här?”

”Inget.” 

”Studerar du?”

”Nej.”

”Jag studerar Den heliga skrift.”

”Jaså.”

Så fortsatte det en timme till. Då fann han min akilleshäl: dinosaurierna. Jag visste inte att Jehovas inte trodde på dinosaurierna och tappade humöret och tretton kilo rågbröd. Ett fruktlöst gräl startade: jag kunde inte överbevisa honom om att dinosaurierna hade funnits, han kunde inte övertala mig att de var bluff: Kol-14 metoden funkade inte, ”forskare” hade placerat ut benen och jorden var 6 000 år gammal.

Jag såg framför mig hur Janne-Jehova stod inför Gud och hans vågskål: i den ena skålen stod Janne-Jehova, i den andra låg en citronmuffins. Jannes sida vägde lättare och Gud skakade på huvudet och gjorde tummen ner. I bakgrunden hör man ett diaboliskt skratt. När rasten kom var jag skitsur. Jag gick till packen och snodde ett paket citronmuffins, tillbaka i fikarummet ställde jag ner dem på vårt bord och tog kaffe. Han var en av få som inte stal på bageriet. Det kan tyckas lömskt att jag aktivt försökte få honom att bryta mot det sjunde budordet, men å andra sidan måste man se det som en ganska mild prövning med tanke på vad gud utsatte Job för. Och i vilket fall som helst var det ju jag som hade stulit dem och skulle hamna i helvetet. Hans gud kunde väl inte skicka honom till helvetet för att han åt något som någon annan hade stulit? Med ett ormleende bjöd jag honom att ta. Janne-­Jehova såg misstänksamt på mig.

”Har du stulit dem?”

Jag menade att det var väl en tolkningsfråga. Han skakade på huvudet. Jag förklarade att vi dagligen blev bestulna på frukterna av vårt arbete av företagets ägare. På det sättet tog vi egentligen bara tillbaka något, om än några smulor, när vi tog bröd eller muffins. Och då, som om en Guds ängel hade klivit ner från himlen, tyckte han att det fanns vissa poänger med mitt resonemang. Det jag kallade kapitalism kallade han girighet (trademark of Satan) och det var det värsta som fanns. Han var en skogstokig Jehova, men han hade något slags solidarisk inställning till sina arbetskamrater. Fast någon muffins åt han aldrig. Inte tjallade han heller, trots allt: vad var en uppsägning mot en evighet i helvetets glödheta eldar?