Verktygslådan

Regina och chefen

Illustration: Jens Reuterberg

Lukten slog emot Regina då hon tog plats i besöksstolen. Stanken av våt hund. Den kom från riesenschnauzern som förstrött nosade henne på benen innan den luffade in i hörnet igen.  Verksamhetschefens ögon var uttryckslösa. Blanka var de, liksom det bakåtstrukna håret. Regina kände ingen annan som hade en sådan frisyr. Boris Spånge såg ut […]

Lukten slog emot Regina då hon tog plats i besöksstolen. Stanken av våt hund. Den kom från riesenschnauzern som förstrött nosade henne på benen innan den luffade in i hörnet igen. 

Verksamhetschefens ögon var uttryckslösa. Blanka var de, liksom det bakåtstrukna håret. Regina kände ingen annan som hade en sådan frisyr. Boris Spånge såg ut som en filmstjärna på 40-talet, fast han var inte lika smärt förstås. En hatt med det rätta stuket, och han skulle förvandlas till en något överviktig Humphrey Bogart. 

– Du kom för sent i morse igen.

– Va? Jag stämplade in precis.

– Två minuter över. Arbetstiden börjar åtta nollnoll.

Boris smålog som om han retade henne. Regina kände sig mest förvånad. Han var ingen skräckinjagande chef. Ganska ung också. Verkade ha humor. När han var ute på avdelningarna, med jycken i ­hälarna, tycktes han mest gå omkring och nicka gillande åt allt han såg.

– Okej, det var det kanske nån minut över, sa hon, men gränsen för tidsavdrag går vid fem minuter, eller hur?

Boris skakade på huvudet, fortfarande med samma tvetydiga leende.

– För de fast anställda ja, för timanställda gäller exakt ankomst.

– Jaha?

– Annars trettio minuters avdrag. Alla har fått den informationen.

Hon sa inget.

– Det är så här, Regina, sa han och vilade sina knäppta händer över några lösa papper på skrivbordet. Det finns många som vill arbeta hos oss. Varje dag ringer det folk. Många är undersköterskor, inte bara vårdbiträden som du, och dom har bra referenser. 

Hans händer lösgjorde sig från varandra och slog ut som ett par vingar. Han knäppte dem igen. Regina väntade medan Boris Spånge drog in luft genom näsborrarna.

– Två minuter i dag, tre minuter en annan dag, sju minuter en tredje. Förstår du vad jag menar?

Regina sa ingenting.

– En gång var det en halvtimme, sa Boris.

– Det var i vintras när det krisade med ungarna. Att över huvud taget komma hit den gången var en prestation!

Boris gjorde en avvärjande gest.

– Jag säger ingenting om enstaka nödlägen. Det kan vi alla råka ut för. Jag har själv fått göra akutbesök hos veterinären med Rickard. 

Hon tittade frågande honom. Rickard? Så hette Reginas pappa.

– Förra hösten svalde han en stor barkbit och måste opereras. Dyrt, säger jag bara. Ingen fri sjukvård där inte. Ingen föräldraförsäkring. Ingen vård av sjukt barn. Allt måste betalas ur egen ficka.

Han gick fram och knäböjde vid hunden. Kliade den på buken medan han samtidigt pekade på operationsärret som doldes av pälsen.

– Nödläge, sa han och log bistert. Bagarmossens djursjukhus. Akuttransport. Tarmvred. Jag hade förstås inget val.

Han och satte sig bakom skrivbordet igen. Sög in ny luft.

– I ditt fall finns det ett återkommande mönster, sa han.

Regina protesterade och sa att hon för det mesta kom i god tid. Ibland var hon på plats mer än tio minuter innan hon skulle börja. Det fick hon inget extra för. Riesenschnauzern rörde sig på sin ingrodda filt och lukten blev åter tydlig. Hur kan man kalla en hund för Rickard? tänkte hon.

– Det är möjligt. Att komma i tid ska vara det normala. Det är därför jag reagerar på sena ankomster.

– Du är orättvis, sa Regina. Om du vet så mycket om mej så vet du också att jag gör ett bra jobb. Fråga dom andra.

Han höjde på ögonbrynen. Låtsades förvånad.

– Ett bra jobb? Har du inte förstått att det är minimikravet för att få arbeta här?

De stirrade på varandra. Ingen vek undan med blicken. Det hettade bakom pannbenet på Regina och kinderna glödde, men Boris såg oberörd ut.

– Är det nåt mer klagomål? sa hon. Fram med det när du ändå håller på.

– Det är inga klagomål, det är påpekanden. Hade det varit klagomål så skulle du fått sluta direkt. 

Paus igen. Boris lutade sig bakåt och tittade upp i taket.

– Mimmi kommer aldrig för sent, Sheba kommer aldrig för sent, Isabel kommer aldrig för sent, Hale kommer aldrig för sent, Hjördis kommer aldrig för sent. Det är sånt som det här jobbet handlar om.

– Jag trodde att det handlade om att ta hand om våra boenden?

– Självklart, men det handlar också om det lilla extra. Och dit hör till exempel att vara på plats när det står i schemat att man ska vara det. Ett annat exempel …

Boris hade höjt rösten en smula och gjort en konstpaus.

– Ett annat exempel är att man ska vara tillgänglig för de gamla när man väl tagit sig till arbetet. Jag såg att du stod ute i korridoren och pratade ganska länge i mobilen.

Hon tittade förvånat på honom.

– Vid elvatiden, sa han. 

–  Javisst ja, jag ringde rektorn på min sons skola. Hon är så svår att få tag på. Det gällde en resursperson på lektionerna. Hon hade lovat det åt min son i början på terminen, men …

Chefen såg frågande ut.

– Lukas har svårt att sitta still. Dom tror att han har nåt … fel. Nån bokstavsdiagnos. Lärarna orkar inte med honom. Jag menar, han är bara elva år.

– Jag förstår, sa Boris.

Regina satt tyst. Chefen sa ingenting. Hon svor tyst för sig själv. Att över huvud taget bli inkallad på det här sättet var farligt. Hon började räkna i huvudet hur många timmar hon arbetat den här månaden och hur många till hon behövde.

– Jag trivs i alla fall jättebra här, sa hon. Och jag tycker att jag passar att arbeta med dementa.

Eftersom jag själv är förvirrad, tänkte hon. Boris låtsades se överraskad ut över hennes ambitioner, som om han förväntade att all vårdpersonal innerst inne var lata och ointresserade. Utan stämpelkortet, övervakningen och de återkommande kvalitetskontrollerna skulle de inte utföra några arbetsuppgifter alls. Särskilt de timanställda behövde hållas efter. Sådan var den blick han gav henne. Det var löjligt av honom att spela den teatern. 

– Därför vill jag ha mer jobb. Gärna planerat några veckor framåt.

– Du har stora krav Regina, ändå kan du aldrig komma hit på helgerna.

– Jag vill, men det är svårt att få barnvakt. 

Boris sneglade åt sidan i en uppslagen pärm. 

– Jag har en vakans på söndag.

– Jag tar det.

–  Det är från klockan sju till tjugo.

– Det går bra.

Tretton timmar tänkte hon. Tolv timmars lön. Alltid kunde hon be någon passa barnen. Boris reste sig. Han gick fram till bokhyllan, till fönstret, tillbaka till stolen, men satte sig inte.

– Okej, sa han och visade med handen att hon borde resa sig och gå. 

Regina satt kvar. 

– Hur blir det sen då? sa hon.

– Sen får vi se, sa han.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar