Filmsuccén som tog i de svåra frågorna

”Nobody puts Baby in a corner” – Johnnys klassiska replik i Dirty Dancing får publiken att jubla i extas. Filmsuccén från 1987 spelas under våren på Chinateatern i Stockholm i en teater­version med mycket dans och musik. Samtidigt har den politiska delen från filmen fördjupats och breddats i teaterversionen.

Scen
Foto: Vestron Pictures

– Filmen är 90 minuter och teatern är två och en halv timme. När jag fick mer tid till mitt förfogande kunde jag utveckla beskrivningen av konflikterna i samhället, säger Eleanor Bergstein, författare till filmen och teatern.

Handlingen i Dirty Dancing på Chinateatern har tydligare placerats till sommaren 1963, den sommar då Martin Luther King höll sitt tal ”I have a dream”. Det som händer i världen har betydelse för vad som händer personerna i berättelsen. I den svenska uppsättningen har den delen fått växa och det fördjupar berättelsen och känslorna i rollkaraktärerna.

– Den politiska situationen i USA 1963 har alltid varit avgörande för handlingen i Dirty Dancing, säger Eleanor Bergstein. Världen stod med ett ben i varje läger och de två sidorna drog åt var sitt håll. Jag kallar det liberalismens sista sommar, den sista sommaren innan de radikala krafterna tog över.

40 procent av materialet är nytt i teaterversionen med över 20 nya scener och 25 nya sånger. Där skildras mer om Babys och Johnnys relation, föräldrarna tar mer plats, hotellägarens sonson Neil har en större roll där det skildras hur han är kluven mellan sitt engagemang mot rasism och sin position som påläggskalv till hotellchefen. 

Frances ”Baby” Houseman åker på semester med sin mamma, pappa och syster till hotell Kellermans sommaren 1963, då Martin Luther King håller sitt berömda tal. I många amerikanska stater fanns lokala lagar som hindrade mörkhyade från att gå i samma skolor eller bada i samma bassänger som vita människor. 

Baby kommer från en välbärgad läkarfamilj och vill förändra världen. På hotellet träffar hon Johnny och Penny, som måste jobba hårt för att överleva, de kommer från enkla arbetarklassförhållanden och har inget gratis. På hotellet finns en tydlig indelning av samhällsklasserna. Kyparna rekryteras bland studerande på universitet och får umgås med gästernas unga kvinnor medan underhållningen sköts av arbetarungdomar, som inte får umgås med gäster. 

Hand i hand med de politiska förändringarna under 1960-talet kom den musikaliska och modemässiga utvecklingen. Föreställningen berättar om det genom att visa hur musiken och dansen skiljer sig mellan klasserna. De finare folket lyssnar och dansar till jazz eller latinamerikanska danser medan arbetarungdomarna samlas i ett eget område och dansar till rockmusik. Klädstilen skiljer sig tydligt. Arbetarnas ungdomar går i jeans och mer utmanande kläder medan Baby och hennes gelikar går i vida, söta klänningar.

Baby ville egentligen inte följa med sina föräldrar till pensionatet, hon ville åka till Washington och demonstrera för mänskliga rättigheter. Hennes far säger att familjen behöver ha en semester tillsammans, fast vad han egentligen är rädd för är att hon skulle råka ut för våld. Av samma skäl försöker hotellchefen hindra sin sonson att åka till Washington. Både Babys far och hotellchefen vill ha lika rättigheter för svarta och vita, men de vill inte att deras barn eller barnbarn ska vara med på barrikaderna. 

– Det räcker att sitta vid middagsbordet och samtala om allas lika värde, längre än så sträcker sig inte deras engagemang, säger Eleanor Bergstein.

Två månader efter sommar­semestern sköts president John F Kennedy i Dallas och två månader därefter kom Beatles till USA och rockmusiken tog över. I den vevan blommade proteströrelsen upp bland unga i USA.

– Därför skulle berättelsen inte kunna utspela sig sommaren därpå,  säger Eleanor Bergstein.

Samhället i dag har likheter med den tiden, menar hon.

– Många unga protesterar mot orättvisa krig, det demonstreras världen över mot Wall Street och vi har den arabiska våren.

I Dirty Dancing gör Penny en olaglig abort och blir svårt sjuk. Abortfrågan är fortfarande känslig i USA. När en amerikansk film skildrar en ung flicka som blir med barn blir valet nästan alltid att flickan väljer att föda barnet.

– Abortfrågan är högaktuell och kan komma att avgöra den amerikanska presidentvalskampanjen, säger Eleanor Bergstein.

Förutom att det politiska i berättelsen utvecklas är det dansen som också växer  i scenversionen. All dans sker här och nu och det gör att publiken får en närhet till dansnumren, på ett helt annat sätt än att se en inspelad dans.

Dansen är föreställningens absolut största behållning. Dansarna är oerhört skickliga och det är många bra dansnummer med en mängd dansstilar som cha cha, foxtrot, mambo, jive, tango, merengue. Oftast är det dessutom pardans med avancerade lyft.

De två huvudrollsinnehavarna har sin yrkesbakgrund först och främst från dansen. Pascal Jansson som gör Johnny Castle har gått på Svenska Balettskolan och har jobbat på Finlands Nationalbalett och Kungliga Baletten i Stockholm. Emilia Ödling Runsteen som gör Baby började också sin scenkarriär inom dans och är utbildad på Performing Arts School. 

Musiken består både av ett band och av förinspelade gamla hitlåtar. Livemusikerna spelar keyboard, gitarr, bas, trummor, slagverk, trumpet och saxofon, men en hel del av musiken kommer från skivor och ska ge känslan av en repig gammal favoritskiva.

Teaterföreställningen bygger till stor del på att publiken älskar filmen, den som inte har sett den och inte kan historien lär inte få ut lika mycket. Publiken var engagerad och liksom väntade på särskilda citat och jublade när klassiska scener och citat dök upp.

Berättelsen om hur filmen Dirty Dancing kom till och gjorde sådan succé är som en saga också. Filmen Dirty Dancing hade premiär i USA den 25 augusti 1987 och i Sverige den 23 oktober samma år. Filmen, som hade en låg budget, blev en stor succé och biobiljetter för 214 miljoner dollar har sålts. Eleanor Bergstein berättar att hon inte anade att filmen skulle bli en sådan succé.

– Ja vi hade verkligen en liten budget. Vi spelade in filmen på 44 dagar, men vi gjorde vårt bästa. Vi väntade oss inte alls att det skulle bli så här. Vi fick höra från branschkunniga att den förmodligen skulle gå några veckor på biograferna och sedan snabbt släppas som video. Det var publiken och mun-till-mun-metoden som spred filmen, berättar hon.

Hennes kollegor och hon själv blev totalt överraskade. 

– De första distributörerna av filmen gillade den inte och de rådde vår producent att bränna negativen och försöka få ut något på försäkringen.

Eleanor Bergstein hoppas att deras exempel ska få fler filmskapare att våga tro på sina idéer.

– Budskapet jag vill skicka till unga filmskapare är att följa sin dröm och om de når ut och får en publik kan de som sett filmen tipsa fler om den. Det är svårt att komma fram i filmbranschen som domineras av medelålders män: kritikerna, distributörerna, producenterna, marknadsförarna…

Ordet ”Dirty” anspelar på sex och en del av föreställningen handlar om hur samhället på sextiotalet gick mot ett öppnare förhållningssätt till sexualitet. I USA fanns tävlingar i ”dirty” dancing. De mer sedesamma ungdomarna höll sig däremot till andra danser och dessa tävlingar kallades ”clean teen”.

Eleanor Bergstein har själv varit en dansare, hennes pappa var läkare och familjen brukade semestra i trakten där hotell Kellermans ligger. Baby har en del likheter med Eleanor Bergstein.

–  Politik har alltid varit viktigt för mig. Jag fick mitt namn efter Eleanor Roosevelt och det har alltid funnits där i bakgrunden. Baby trodde under det tidiga sextiotalet att hon kunde sträcka ut sin hand och göra världen bättre. Det gjorde jag också. Jag åkte landet runt för att protestera mot Vietnamkriget, berättar hon.

Tiden har gått och Eleanor Bergstein har blivit äldre och inser att allt inte är lika lätt längre. 

– Nu vet jag att det är svårare att förändra världen, men vi måste fortsätta att kämpa för att förändra. Då kan vi i alla fall påverka något, även om det är små steg framåt. Vi måste alltid fortsätta kämpa för att förändra.