Våldet trappas upp i Syrien

OBS! Författaren till den här artikeln har sedermera, bland annat genom att ta anställning på Sverigedemokraternas kansli samtidigt som han under pseudonym fortsatt skriva journalistiska artiklar, agerat på ett sätt som gjort att hans journalistiska integritet kunnat sättas i fråga. För mer information om fallet, se Arbetarens artiklar som publiceras 2016-09-07: http://tidnarbetaren.wpengine.com/2016/09/07/skandalen-vaxer-runt-sd-markt-journalist/

Utrikes
Foto: Egor Putilov

Våldet i Syrien har eskalerat avsevärt den senaste veckan. Varje dag präglas av demonstrationer – både i Damaskus centrum och i förorterna. Bara i fredags, den 17 februari, sköt polisen ihjäl sju ­demonstranter i Al-Mazzehom­rådet nära huvudstadens centrum, detta enligt oppositionens uppgifter. Dagen därpå stod jag och tittade på begravningsceremonin där tre av de ihjälskjutna skulle jordfästas, insmugglade dit av oppositionella aktivister. Begravningar är det enda sättet att samlas för folk i Syrien: alla andra sammankomster med över fem deltagare är nämligen förbjudna.

Den breda gatan i Al-Mazzeh svämmades över med folk – omkring tio tusen människor gick ut för att protestera. Vi såg händelseförloppet från ett höghus med god uppsikt över området. Så snart likkistorna förts till gravplatsen från en näraliggande moské började folk ropa ut hyllningar till den Fria ­syriska armén. I nästa stund öppnade polisen automateld mot de obeväpnade demonstranterna. Flera personer säckade ihop på marken, blödande. De togs dock blixtsnabbt om hand av andra demonstranter och fördes iväg till ett ett hemligt sjukhus. Offentlig sjukvård är en lyx som de skadade demonstranterna inte kan räkna med – väl på sjukhuset utsätts de ofta för plågsamma förhör och tortyr.

Efter att gatan tömts på demonstranter började grupper av den regimtrogna shabiha­milisen söka igenom hus i området på jakt efter fler protestdeltagare. Shabiha hjälper normalt polisen vid demonstrationer; de brukar i regel inte bära eldvapen men är utrustade med käppar och knivar.

Enligt uppgift får shabihamedlemmarna en statlig lön som uppgår till 27 000 syriska pund, motsvarande cirka 2 700 kronor per månad. Medellönen i landet ligger på 16 000 pund. Från husfönstret kunde man tydligt se hur milisen började stoppa och misshandla förbipasserande. När offren slutat visa några livstecken fördes de bort i bakluckor av taxibilar. Att fotografera förloppet kunde bara göras med största försiktighet då regimen gör sitt yttersta för att förhindra att bildbevis på mord och eldgivning mot demonstranter läcker till utländska medier. Vid en tidpunkt började shabiha bryta upp lägenhetsdörrar i samma hus som det vi befann oss i på jakt efter fotografer – någon måste ha tipsat om oss.

Först efter några timmar kommer uppgifter om att minst tre personer blivit skjutna till döds och över tio skadats den dagen. Jag ringer till informationsministeriet och ber om en kommentar. Abeer al-Ahmad, den ansvarige för kontakter med utländska journalister, meddelar att läget i Al-Mazzeh var lugnt och att det inte kommit in någon information om skottlossningar i staden. Det bör tilläggas att informationsministeriet ligger ett par kvarter från platsen där demonstranterna blivit beskjutna av polisen.

Det finns en rationell kalkyl bakom skottlossningarna: om polisen låtit bli att skjuta hade demonstranterna stannat kvar på gatorna. Då hade ännu fler kunnat ansluta sig till protesterna nästa dag. Mohammad, mannen som bor i den lägenhet vi gömt oss i, bekräftar denna bild:

– Om de inte sköt skulle jag vara med på demonstrationen.

Andra slags demonstrationer, flashmobs, organiseras varje dag genom sociala medier  – främst ­Facebook. Det är framför allt unga välutbildade syrier som deltar i dem. Sådana demonstrationer brukar inte ta längre än 1–2 minuter eftersom polisen kan slå till med väldigt kort varsel. På senare tid har oppositionen börjat blockera infarter till demonstrationsom­rådet med brinnande däck så att polisen fastnar i trafikstockningarna som följer. De som grips vid en demonstration utsätts i regel för misshandel, tortyr och frihets­berövande i 1–2 månader. Väldigt få syrier vågar prata med en journalist, alla är rädda för eventuella konsekvenser.

Jag möter Abubakir, en man i 40-årsåldern som blivit svårt skadad och torterad i samband med en demonstration. Abubakir besökte en moské när polisen och shabiha plötsligt blockerade alla utvägar. Han överfölls av tio milismän och fick fem knivhugg. Milisen siktade mot hans hjärta men kniven gled mot revbenen och gick in i buken, där det blev ett stort öppet sår. Han fortsatte misshandlas tills han fick en skallfraktur och slängdes därefter in i en lastbil med fem–sju andra liggande offer. De fördes till ett häkte i Damaskus centrum som visat sig vara det fruktade huvudkontoret för militär underrättelseverksamhet, ”sektion 215”. Arresten låg på sjätte våningen, fångarna måste ta trappan för att komma upp. På varje trappsteg stod det en ur shabihamilisen och delade ut slag – ett ”välkomst­paket” som det cyniskt kallas. Den blödande 40-åringen svimmade redan efter andra slaget.

Abubakir berättar vidare att han vaknade upp på ett militärsjukhus där han tillbringade åtta dagar – den mest fruktansvärda tiden i hans liv enligt honom själv. Där torterades han dagligen av vakter och nekades samtidigt medicin. Abubakir visar upp ett stort ärr som sträcker sig över hela buken. Trots allt det som hänt är han inte ute efter hämnd utan vill hellre att de skyldiga ställs inför rätta i det nya Syrien – ett Syrien utan al-Assad.

Ett par timmar senare träffar jag Ammar Ismail på ett kafé i samma område. Ammar är en av Syriens mäktiga män och nära vän till Bashar al-Assad. Han finns med på EU:s lista över de syriska tjänstemän som varit direkt delaktiga i omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Han anklagas för att vara den högsta personen i Syriens så kallade elektroniska armé –  en hemlig underrättelsetjänst som hjälper landets militär. Han påstås uppmana till våld mot civila.

På gatan utanför är jakten i full gång på de demonstranter som flytt till närbelägna hus och små­gator; polisens avspärrningar är ännu inte hävda, men Ammar Ismail är lugn:

– Jo, det var några terrorister här i området som sköt både mot folket och polisen för att provocera våld. Men vi kommer snart driva  dem ut ur landet.

Det är meningslöst att säga emot en av Syriens mäktigaste personer. Han erkänner utan omsvep att det var han som först började använda ordet ”shabiha” och fortsätter stolt:

– Jag är shabiha och jag kommer döda alla som hotar mitt land! Jag finns med på EU:s lista och på Fria syriska arméns dödslista för att jag försöker försvara mitt land mot utlänningar. Därför byter jag adress varje vecka.

Efter att intervjun är avslutad erbjuder han en skjuts till centrum. Inne i hans stadsjeep ligger en fulladdad kalasjnikov.

Ahmed från oppositionsrörelsen berättar att oppositionen rullar ut hemliga fältsjukhus i Damaskus – man väntar sig en ökning av skadade i behov av hjälp.  Han håller i en flera sidor lång lista med utrustning och förnödenheter.

– Det kommer hetta till nästa vecka, säger han.