Valerie Solanas kommer över oss i vågor. Hon vill inte lämna oss ifred. När Turteatern i Stockholm i höstas valde att sätta upp SCUM Manifest som monolog drog indignationen fram över landet. Nu har debatten stillnat, men i april står hon åter på scen. Det handlar om extrainsatta föreställningar och man kommer fortfarande ha separata platser för kvinnor och män, trots att trycket på kvinnoplatserna är oerhört mycket högre, för polemiken är grunden i det som Solanas säger. Skillnaden. Det tudelade könet och hur det avspeglas i samhället.
SCUM Manifest är en text med oerhört många bottnar och tolkningsmöjligheter. Ur en synvinkel är manifestet ett svar. Ett svar på den roll som tilldelats Kvinnan i 1960-talets USA. En indignerad protest mot ett skittråkigt system. Ur den aspekten är det mest upprörande med texten att den fortfarande är aktuell. Att världen ännu kryllar av torskar, krigsherrar och våldtäktsmän, av Daddys och Daddy’s Girls som inte alls kan se vad som skulle vara problemet.
Man kan också läsa manifestet som en lek. Solanas skojar runt med mansrollen som en kattunge med ett garnnystan, hon river ned fasaden, detroniserar mannen och drar upp de försummade från samhällets botten, hivar upp dem på piedestalen.
Grunden för Solanas text är paradoxen. Den irriterande motsägelsen och den totala bristen på förutsägbarhet. Hur hon hela tiden återkommer till kärleksbudskapet, ömheten, empatin som ideal. Hur hon hela tiden vill döda alla män.
Patriarkatet är en våt filt över våra huvuden. Det tynger oss och förblindar oss. Valerie Solanas försöker göra sig hörd genom detta förkvävande täcke.
Patriarkatet är en struktur. Problemet med strukturer är att de alltid går att bortförklara på ett individuellt plan. Ingen man är skyldig till patriarkatet. Samtidigt är det ett faktum att en överväldigande majoritet av alla torskar, krigsherrar, våldtäktsmän är just män. Vi kan göra statistiska undersökningar som visar att det i oerhört mycket högre grad är män som slår, våldtar och krigar. Hur hanterar vi det? Svaret är att vi inte gör det. Vi bortförklarar. Eller så pratar vi inte om det. Det är så med komplicerade frågor. Det gör lite ont att ta i dem.
Statistiska fakta kan också säga oss att män tjänar mer pengar än kvinnor, att män innehar fler maktpositioner, att det är män som åker tunnelbana sent på natten. Kvinnor i sin tur städar mer, torkar mer bajs, aktar sig för våldtäktsmän. Så: Vem vill vara kvinna?
Och samtidigt: Vem vill vara man?
De största frågan är dock: Vem vill vara den man som Valerie Solanas målar upp? Och skall vi verkligen försvara honom?
Den man som Valerie Solanas bespottar är en fiktion. En grov överdrift. En absurd generalisering. Solanas text bygger på överraskningar och paradoxer. I mångt och mycket är det där både humorn och provokationen ligger. Som när hon envist håller fast vid att kvinnan är man och mannen är kvinna. När hon konsekvent knyter alla de egenskaper vi kallar kvinnliga till mannen.
”Mannen har ett negativt Midasdrag”, skriver hon ”– allt han rör vid blir skit”, och det är både roligt och sorgligt. Ibland är det bilderna som får en att skratta. ”Mannen kan inte utvecklas socialt, han svingar sig bara fram och tillbaka mellan isolering och gruppsex.”
På ett plan kan man läsa Solanas text som en naivistisk tolkning av historiska fakta. Genom sina egna absurda förklaringsmodeller väcker hon oss. Pekar ut problemen. Det blir ett sätt att ställa frågor. Valerie Solanas har fel. Okej. Men hur är det då i stället? Berätta!
När Valerie Solanas berättar för oss om mannen tar hon kontrollen, för i benämnandet finns det makt. 1987 släppte nobelpristagaren Toni Morrison romanen Älskade. Det är en bok som ställer många frågor, men storyn har en grund just i denna benämnandets makt. I kränkningen i att bli karaktäriserad som något annat än människa.
I Älskade lever Sethe som slav på en gård och utsätts där för fruktansvärda fysiska övergrepp. Det som hon själv beskriver som den svåraste upplevelsen är dock när hon råkar se hur slavägaren (som är lärare) uppmanar sina elever att dela upp hennes egenskaper i mänskliga och djuriska karaktäristika.
När Solanas kallar männen för djur, för tomma hål, så går hon över gränsen för det anständiga.
Samtidigt: att vara människa är att älska och lika mycket är Morrisons roman en berättelse om patriarkatets offer. Om de bortglömda och oälskade. Eller de alltför älskade. Det är också en roman om nödvändigt våld.
Sethe släpps inte fri, hon rymmer med sina tre barn men när slavägaren kommer efter för att hämta tillbaka dem sker det otänkbara. Sethe dödar sin äldsta dotter. För att skydda henne. Ett slags logiskt felslut. En missriktad kärlekshandling.
Efter detta lever Sethe ett halvliv. Barnet vill inte lämna henne ifred. Flickan hemsöker huset och återkommer slutligen i fysik form, som för att söka återta det liv som togs ifrån henne. I slutscenen sker en återupprepning av det ögonblick då allt rasade. Sethe och barnet står utanför huset då en vit man kommer längs med vägen. Sethe tror att det är slavägaren som kommer för att ta dem. Men denna gången riktar hon inte våldet mot barnet (sitt eget kött) utan mot slavägaren (sin förtryckare).
När slavarna blir fria skildrar Morrison hur de måste lära sig att älska sig själva. Sina kroppar. Varandra. Att ”vända andra kinden till” blir ur det perspektivet bara en bekräftelse av den roll som slaven tilldelats i relationen till slavägaren: hunden, den lydiga – och Sethes våld är att betrakta som självförsvar på mer än ett plan.
När Solanas vill döda mannen ligger självförsvaret på en en högre abstraktionsnivå. Det rör sig om samma kroppar men de har slagit sig samman. Den individuella kroppens okränkbarhet har blivit kollektivets och förövaren till en symbol: Mannen. Solanas rör sig på den flytande gränsen mellan självförsvar och terrorism.
Åter handlar det om ordets makt. Hos vem ligger makten att definiera våldet? För Valerie Solanas pågår redan kriget. Situationen är akut. Solanas ser de våldtagna, de slagna och de förtryckta och hon söker desperat efter en metod att stoppa dessa våldshandlingar. Uppenbarligen fungerar det inte att be snällt.
När Solanas ser på mannen ser hon en person som ligger bakom krig, våld och slaveri. En sådan man är livsfarlig. Att utrota en sådan man kan inte klassas som annat än självförsvar. Det handlar om rättigheter som krockar. Slavägarens rätt till egendom. Sethes rätt att inte vara ägd. Mannens okränkbara rätt till liv. Det handlar också om vad vi skall göra med sabotörerna.
SCUM Manifest bygger på en kärleksvision. Solanas drömmer om en värld av ömhet och empati, av människor som kan ”vara sig själva, ersättliga av ingen”, som kan ”utforska, upptäcka, uppfinna, lösa problem, skoja, göra musik. Allt detta med kärlek”.
Diskrepansen mellan denna vision och det som våldtäktsmannen/krigsherren/torsken representerar är enorm och Solanas kan omöjligt se hur mannen skulle kunna ändra sig. Solanas man lider av en permanent avsaknad av empati, förmåga till kärlek, vänskap, ömhet, omsorg, själslig passion, själslig interaktion samt förmåga att ge och ta emot njutning.
Valerie Solanas slutsats är också hennes moral: ”Mannen är av naturen en blodsugare, en emotionell parasit, och förtjänar därför av moraliska skäl inte att leva, eftersom ingen har rätt att leva på någon annans bekostnad.”
Daddy’s Girls, i sin tur, hyser ett naivt hopp om att mannen egentligen inte vill våldta, döda, behärska (alternativt passivt se på när andra män våldtar, dödar, behärskar) men Daddy’s Girls bortser då från alla de indicier som pekar på att mannen gillar läget: ”SCUM kommer inte att demonstrera, marschera eller strejka för att försöka uppnå sina mål. Sådana metoder är för trevliga och fina damer som med gott samvete vidtar endast garanterat ineffektiva åtgärder”.
Samtidigt finns det ett slut på våldet. Målet är att avväpna mannen. Där tar det stopp: ”Efter elimineringen av pengasystemet kommer det inte längre finnas någon anledning att döda män. De kommer då att vara plundrade på den enda makt de har över psykologiskt självständiga kvinnor.”
Solanas drömvärld är en saga: ”…i kvinnors samhälle kommer den enda Konsten, den enda Kulturen, att vara självupptagna, galna och coola kvinnor som går igång på varandra och på allting annat i universum” skriver hon. Det är en naiv abstraktion, en vacker men ofärdig tanke.
Solanas logik är full av hål. Själva den bild av mannen som hon målar upp bygger på ett selektivt seende. Den är inte sann. Den är halv och vi skulle kunna avfärda manifestet som helt igenom orealistiskt och skevt. Men ingenting är enkelt och kanske är det just där poängen ligger.
Manligheten befinner sig i en förändringsprocess. Det är en process som sker både på ett individuellt plan och ett strukturellt. Därför ser vi hur världen fortfarande är full av torskar och våldtäktsmän, samtidigt som allt fler pappor visar ömhet och omsorg gentemot sina barn. Därför kan vi lagstifta om jämställdhet samtidigt som det finns män som hellre skulle dö än att sätta på sig en klänning.
Det här är inte USA 1967. Det här är en plats där kvinnor får andas lite mer, där mannen får vara lite mer människa, i meningen empatisk, öm, kärleksfull. Samtidigt: vi är inte färdiga. Det finns mycket att prata om. Solanas text utgör då en utmärkt grund för vidare samtal.
