Föroreningar längs kolets motorväg

Gruvindustrin är motorn som driver Indonesiens rekordhöga tillväxt. Men samtidigt som gruvbolagen gör rekordvinster har kostnaderna för miljörelaterade utgifter skjutit i höjden och stjäl resurser från utbildnings- och hälsosektorn.
Arbetaren färdas längs Mahakamfloden, kolets motorväg, och besöker gruvor, avfolkningshotade byar, miljörörelser i motvind och invånare som försöker finna sin plats i en framväxande ekonomiska stormakt.

Borneo är världens tredje största ö och delad mellan tre länder: sultanatet Brunei, Malaysia och Indonesien. Den indonesiska delen, den största, kallas Kalimantan. Hamnstaden Samarinda är östra Kalimantans, och dess 500 000 invånares, port mot omvärlden. I infrastrukturen syns spår av den mäktiga Mahakamfloden. På många håll har asfalten vittrat sönder av regnperiodens höjda vattennivåer och översvämningarnas härjningar.

I gryningen anländer lastbåtar från flodens innandöme, med sig har de kol och timmer. Brunkolet är prydligt sorterat i väldiga högar, tonvis med tillskott till världens energiförsörjning skyndar förbi i långsam takt. I hamnen lastas allt om för export till Japan, Kina eller EU.

Mahakam är östra Kalimantans längsta flod, från deltat i Borneos djungel till Samarinda är det 90 mil, tre dagars båtfärd. Flodens läge bidrar till omgivningens rika djurliv och många utseenden, med mangroveträsk, tropisk djungel och mytomspunna ekvatoriala dragningskraft. Floden har varit en etablerad handelsplats i århundraden. Från högländerna färdades dajaker ner till kusten för att idka handel med kinesiska handelsmän och guldfebriga européer. Men i dag har fiskare och småbönder i hög utsträckning trängts undan av loggingplatser och raffinaderier som gjort floden till kolets motorväg i Borneo.

Det bruna vattnet är resultatet av skoningslös skövling. För 50 år sedan var vattnet klart, nu är det färgat för alltid. Den industriella människans etablering har medfört erosion, nedskräpning och utsläpp. Trots gifthalterna och avfallet från kolgruvorna förblir Mahakamfloden tusentals människors enda alternativ till tvätt- och dricksvatten.

– Vi säljer vårt kol och köper det sedan igen till ett dyrare inköpspris, främst av Kina. Verkligen smart drag av regeringen, säger Suryadi sarkastiskt medan färjan han arbetar på passerar lokala kolraffinaderier.

Liksom många indonesier från de mindre välbärgade samhällsklasserna har han i enlighet med det traditionella namngivningssystemet inget efternamn, utan enbart tilltalsnamnet.
Regn för smuts till floden, förklarar Suryadi som under 25 år som frilansande guide i östra Borneo åsett hur kolgruvorna och palmoljeplantagerna förändrat förutsättningarna för liv och hälsa längs öns viktigaste floder. Han återkommer till politikerna.
– Pengarna syns i ögonen på dem. De ler med munnen men inte med ögonen. Hycklare, hela bunten.

Suryadi kom till Borneo som liten pojke, från Surabaya då föräldrarna sökte sig bort från östra Javas urbana konkurrens till Kalimantans utlovade möjligheter. Så kal- lade ”transmigranter” som med medel från diktatorn Suhartos regim koloniserade isolerade hörn av Indonesien med risodlingar, timmerstugor och småbruk.
– Det är billigast att avverka nära floden. Du slipper transportera det och båtar kan hämta upp lasten efter mörkrets inbrott. Men avverkningen gör att marken eroderar och möjliggör översvämningar, säger Suryadi.

På passagerarbåten till Long Bagun, där floden övergår i svårforcerade forsar, cirkulerar berättelser om våld och slaveri vid en nyöppnad kolgruva som fått namnet Long Top, belägen i början av floden, hopplöst bortom forsar och svår skogsterräng. Migrantarbetarna lever i fallfärdiga baracker och slåss med byborna om jobben i gruvan. Den enda tillgängliga butiken är kolbolagets egna. Priserna är skyhöga, en flaska vatten är en halv dagslön. Ett paket cigaretter det dubbla mot i städerna.

Mikroekonomier av detta slag, med ständigt stigande inflation, är en vanlig syn i dessa ljusskygga gruvsamhällen som ofta präglas av våld. Ett laglöst land vars behov av ny arbetskraft fylls av de män som reser med passagerarbåten mot Mahakamflodens slut. Männen reser ensamma, de ser ut att göra flodstrapatsen för första gången.
Med på färjan finns även Faisal, en man i 35-årsåldern, från Jakarta och verksam inom oljeindustrin.
– Kalimantan är platsen att vara på när det gäller affärer. Det är stora möjligheter inom gruvindustrin. Allt finns här, säger han.
Han reser med en man från timmerindustrin och prospekterar oljefyndigheter längs floden. Förhoppningarna är stora.
– Varje dag passerar hundratals båtar. Men det här är inget mot vad man ser i Surabaya eller Jakarta. Där kan man snacka om kol. Kalimantan har potential att öka produktionen, säger Faisal medan en kollast passerar i motsatt riktning.

Kolets globala dragningskraft har banat väg för en uppsjö av små gruvkollektiv, flertalet opererar utan giltiga koncessioner. En ensam grävskopa gräver några meter från en fiskarebostad. I Data Bilang, vid flodens övre del, markerar en nylagd plankbro gränsen mellan det förflutna och framtiden. Mellan den åldrande protestantiska delen bebodd av mestadels dajaker och den nya som uppförts av inflyttade muslimer från byar närmare kusten. Men också mellan traditionell jordbruksförsörjning och koldriven kommersialism.

Kontrasterna mellan samhällets bägge delar är slående. På den nya sidan rymmer den nybyggda moskén åtminstone ett hundratal besökare och bönutropen strömmar ut ur moderna högtalare. Tre butiker med imponerande utbud vräker ut sig på rad. Sortimentet – allt hittransporterat med relativt små passagerarbåtar – är fyllt till bristningsgränsen med nitiskt polerade mopeder, de senaste fotbollsskorna, skönhetsprodukter, kläder och blekningskrämer.

En butik ägs av Mida, en kvinna i 30-årsåldern. Liksom de flesta på den här sidan av bron anlände hon till Data Bilang från ett närliggande samhälle för att göra pengar på Borneos växande kolekonomi. Konsumenterna, förklarar hon, är migrantarbetare från kolgruvorna, män som färdats från Java, Sumatra och Timor för en inkomst och som i dessa butiker finner varor som de tidigare inte haft ekonomiska möjligheter att konsumera.
– Gruvorna för med sig välstånd och hopp. För affärerna är utvecklingen bra, säger Mida.

Den första kolgruvan i Kalimantan grundades 1882, medan slaveri förbjöds först 1895. Gruvan bar namnet Loa Kulu och var belägen i en djup tunnelgrav längs med Mahakamfloden. Samma år som gruvan öppnades den första oljebrunnen i Sunga Sunga.

Gruvnäringen har inneburit att Data Bilang lyckats hålla den avfolkning som drabbar många andra isolerade samhällen stången, men kolrushen erbjuder ändå endast en kortsiktig lösning. Gruvplatser töms ofta i rask takt och bolagen lämnar som regel blott tysta gruvschakt, rubbade ekosystem och arbetslöshet efter sig. Av de utlovade sociala förbättringarna, hälsocen- traler och framtiden blir det ofta intet.

På grund av, inte trots, kolrushen går Data Bilang i blindo en ny potentiell avfolkning till mötes. Tillbaka på den dajakdominerade sidan av bron påminner omgivningarna bitvis om en spökstad. Här står vartannat hus övergivet, väggar har nära nog vittrat sönder. Siste person ut släckte lampan efter sig men bemödade sig inte att stänga dörren. Blå rök stiger från en sänka intill en livlös gruvsjö slingrar sig kring de övergivna husknutarna och spär på känslan av ödslighet.

Utländska och inhemska bolag som förbundit sig att se efter den skövlade marken efter gruvdriftens nedläggning låter ofta schakten förfalla. Samma bolag har ändå, visar det sig, beviljats nya tillstånd.
– Det är en skam att se vår regering dela ut nya gruvtillstånd till bolag som inte fullgjort sina miljöförpliktelser, sade Dyah Paramita, forskare vid Indonesia Center for Environmental Law, tidigare i år.

Östra Kalimantans kolrush har medfört en rad politiska konsekvenser. Nu finns här en polisstation med 20 anställda och statliga projekt har fått nyutexaminerade studenter att söka sig tillbaka till de födelseorter de en gång flytt ifrån i jakt på jobb. Dessutom surrar rykten om att det från högsta politiska ort finns planer på att etablera Data Bilang som urban djungelmetropol i östra Kalimantans framtida handelsepicentrum, det skulle göra orten till Borneos mest centrala tätort, 50 mil från havet.

I Long Hubung, en kvarts mopedfärd från Data Bilang, är risskörden avslutad och minnena efter regnperioden torkar undan. Många sitter sysslolösa på sina verandor en trygg meter ovan mark. Bygget av ett nytt långhus pågår. Än så länge syns bara hörnpelarna i form av väldiga totempålar. Ett nytt sjukhus öppnades för två år sedan med offentliga medel. Väggarna pryds med informationsblad om tbc och hiv. I gruvindustrins kölvatten har sexhandel och prostitution brett ut sig längs Mahakamfloden. Unga kvinnor hämtas från den fattigaste glesbygden på Java, Timor och Bali – hörn av Indonesien där rekordtillväxten bara märks av i tidningarnas ekonomisidor. Om de vet vad de ger sig in på eller lockas med falska löften är inte känt. Kvinnorna på de flytande bordellerna saknar röst.

Förutom den exploatering sexhandeln utgör används de även som brickor i ett cyniskt spel. Bordellerna brukar öppnas i anslutning till och i samarbete med kolgruvorna, och ägarna erbjuder migrantarbetarna kredit. De arbetare som utnyttjar erbjudandet, för att kunna utnyttja bordellernas unga kvinnor, är snart fastsnärjda och tvingas ”arbeta av” skulden till gruvföretaget.

Andningsbesvär är vanliga åkommor bland nyfödda och små barn i byar belägna i anslutning till gruvor. De senaste åren har 20 000 fall av lungskador dokumenterats av lokala hälsomyndigheter. Hudsjukdomar har klivit fram som en växande epidemi i byar beroende av flodvattnet.

Det gulsvarta kolraffinaderiet sticker ut mellan träden och liknar en utsträckt orm- kropp. På bryggskylten står det: ”Port Site: Pt. Mamahak Coal Mining. Long Hubung.” I stugan som fungerar som administration och personalrum väntar ett gäng gruvkarlar på transport till gruvschaktet, 3,5 mil in i djungeln. Gruvan är två år gammal, lika gammal som vårdcentralen och polisens närvaro i regionen. Ingen tycks riktigt veta hur många den sysselsätter.

En förman dyker upp i arbetsmundering och säkerhetshjälm. Blicken är flackande men tonen vänlig. På husväggen hänger en färggrann banderoll – ”God jul och gott nytt år 2010/11.” Under en rundlagd, sedvanligt rödvit tomte står det australienska gruvbolaget Kangaroo Resources logga tydligt utskriven. En påminnelse för arbetarna och bygden om vem som erbjuder arbete och förser Data Bilangs butiker med dess kunder, vem som sått fröet till det nybyggartillstånd som nu råder i ett annars socialt döende landskap.

Kangaroo medverkar i åtta gruvprojekt i Kalimantan, varav fem i egen regi, samtliga längs Mahakamfloden. Kolutvinningen vid Mamahak påbörjades i december 2009 och tar i dag 22 000 hektar i anspråk. På Kangaroos hemsida står det att läsa att förhopp- ningarna om utvidgning är stora då ”området till 95 procent är outforskat”. Trots öppenheten är det inte tillåtet att fotografera banderollen.
– Order från ägaren, säger förmannen och vill påbörja eskorteringen bort från gruvporten ner mot bryggan.

Indonesien är världens näst efter Kina världens största kolexportör. Världsbanken förutspår i en rapport från maj 2011 att Indonesien inom 15 år kan segla upp som en av världens sex ledande ekonomier. Kolreserverna tros räcka i 150 år, vilket i en värld där kol alltjämt står för 30 procent av energitillförseln borgar för tillväxt.

Den sociala rörelsen Jatam – en indonesisk akronym för Mining Advocacy Network – med lokaler i Samarindas utkanter, är en av få organisationer med kontor i Kalimantan som bestämt sig för att informera om kolindustrins påverkan på miljö och människor. Ingen lätt uppgift. Kolgruvorna står redan på tröskeln till Samarindas stadskärna och emot sig har Jatam en mångårig rovkultur som plundrat Borneos skogar, tömt naturen på dess rikedomar och invaggat öns invånare i tron att ekosystemet tål oändliga påfrestningar.
– Här bryr sig ingen om miljön. Folk bryr sig mer om Facebook, kändisskvaller och iPhones, förklarar Eti, 20-årig biologistudent som växte upp med gruvdriftens framfart i en kolstad norr om Samarinda.

Jatam bildades i svallet efter översvämningarna i Samarinda 2004. Bilder i lokalen, tagna ur fågelperspektiv, har förevigat dessa dagar då brunt flodvatten täckte gatorna. På väggen hänger en kartläggning av Kalimantans dokumenterade gruvor: 250 stycken. Men mörkertalet är stort.
– Det svåra är hälsoproblemen i spåren av översvämningarna och gruvindustrin i stort. Dengue, magsjukdomar, hudsjukdomar, människor som blir hemlösa, säger Eti.

Samarinda drabbades av fyra större översvämningar under sex månader 2008- 2009. ”Numera är översvämningar återkommande inslag, det var de inte tidigare”, fastslår Jatam i rapporten Dödligt kol.
Eti pekar på de ”sociokulturella förändringar” som kartlagts, alltså förändringar av värderingar, livssyn, framtidshopp. Förändringar som anlänt snabbt och helt utan förvarning.
– De kulturella systemen förstörs i spå- ren av gruvdriften, säger hon och talar om ”en mänsklig monokultur”. Borneo töms på sina egna invånare, kvar finns i stället billig arbetskraft i form av migrantarbetare, lycksökare i gruvdriftens spår samt bolag som lämnar gruvorna samma dag som mineralerna är utvunna.

Att miljöförstöringen kring Samarinda förvärras har även indonesisk press rapporterat om i år i samband med slutsatsen att Kalimantans kol bidrar till Indonesiens rekordstora tillväxt: 6,5 procent första halvåret 2011. Samtidigt som gruvbolagen gör rekordvinster har kostnaderna för miljörelaterade utgifter har skjutit i höjden och tar medel från utbildnings- och hälsosektorn i anspråk.
– Med nuvarande tempo är östra Kalimantan både bankrutt och ekologiskt plundrat före år 2020. Alltså är det hög tid kavla upp ärmarna och börja jobba, säger Eti och ler hoppfullt.