Under åtta år har Brasilien styrts av en president som
tidigare varit den lysande stjärnan i landets viktigaste fackföreningsrörelse – CUT. Det har ställt rörelsen inför en utmaning den inte var beredd på.
Den interna debatten har varit hård och CUT har splittrats i minst fyra centralorganisationer. Nu väntar en ny tid under en president helt utan fackliga förbindelser.
– Det har varit hemskt för facket under Lula, så mycket har brutits ner, säger Hamilton Moreira de Assis.
– Man trodde att det räckte med att ha en kamrat som president, säger Gilmar Evangelista Santos.
– Symboliskt har det varit ett stort steg framåt att ha en president som kommer från den fackliga kampen, kontrar Martiniano Costa.
Långt innan han blev president var Luiz Inácio Lula da Silva en ikon i Brasilien. Det började med att han som fackföreningsledare kring 1980 ledde de första framgångsrika strejkerna under militärdiktaturen.
Detta blev startpunkten för en helt ny fackföreningsrörelse i Brasilien, en aktivistisk rörelse med stort medlemsinflytande, nära kontakter med andra sociala rörelser och en klar vänsteragenda.
Strejkrörelse gick som en löpeld genom landet och blev grunden till en ny centralorganisation – Central Única dos Trabalhadores, CUT – som stod i opposition mot det gamla korrumperade facket och hade Lula som frontfigur.
CUT har sedan dess varit en referens inom den globala fackföreningsrörelsen, ett fack med breda politiska och sociala ambitioner, en av initiativtagarna till World Social Forum 2001.
Tidigt fanns också en vänsterkritik mot Lula. I en av de tidiga strejkerna han var ledare för godtog han ett arbetsköparbud som låg långt under förväntningarna, då han menade att det inte fanns utrymme för mer.
Han kom att bli populär även bland arbetsköpare som en duktig och pålitlig motpart. Denna Lulas förmåga att förhandla även med hårdnackade motståndare från andra sidan har sedan kommit att känneteckna hans tid som president.
Bland det första Lula gjorde som president var att reformera det brasilianska pensionssystemet. Där fanns en del märkligheter som en möjlighet för högre tjänstemän att lagra på sig höga pensioner från flera olika tjänster och möjligheten att pensionera sig vid 50 års ålder.
Reformen slog hårdast mot en mindre grupp välbetalda offentlig anställda, men hade också vissa marginella effekter för vanliga arbetstagare.
CUT och Lula hade tidigare agerat starkt mot en reformering.
Nu var det Lula som lyckades driva igenom den eftersom han menade att Brasilien var i en besvärlig ekonomisk situation där den brasilianska valutan utmanades av finansintressen.
Det ledde till våldsamma konfrontationer, upprörda fackaktivister försökte närmast riva kongressen. Motståndet fanns främst inom de offentliganställdas fack.
Starkast var protesterna inom lärarfacket, medan industriarbetarna inte var så upprörda – CUT organiserar hela spektrat av anställda, från lågavlönade arbetare till välbetalda akademiker.
Detta blev gnistan till en konflikt som pågått sedan dess. Några av kongressledamöterna från Lulas arbetarparti Partido dos Trabalhadores, PT, som öppet motsatte sig denna reform uteslöts från partiet och kom sedan att bli kärnan i Partido Socialismo e Liberdade, PSoL, den starkaste politiska kraften till vänster om PT.
– De som var emot pensionsreformen förföljdes, säger Gilmar Evangelista Santos, som lämnade PT och gick med i PSoL.
Han är numera den ende av de 44 som ingår i CUT:s styrelse i delstaten Bahia som inte är med i PT. Han är ansvarig för miljöfrågorna i styrelsen men känner sig helt överkörd.
Nyligen började ett stort byggföretag hugga ner delar av den värdefulla naturskyddade regnskog som kallas Atlantskogen för att bygga lyxbostäder. Miljövårdsmyndigheterna försökte stoppa det, men då ordnade de stora facken en kraftfull manifestation.
– De var för att skogen skulle huggas ner, de ville inte förlora arbetstillfällena. Jag blev inte ens tillfrågad.
För Gilmar är det värsta att så många fackföreningsledare oreserverat stöder regeringen. Många ledare har fått poster nära regeringen, vilket också betytt att facket förlorat viktiga ledare. De ledare som är kvar blir stoppklossar som hindrar medlemmarna från att agera.
– Basen är fortfarande radikal och vill kämpa, men så fort förslagen når ledningen stoppas de. Ledningen har övergivit flera av de mål vi alltid kämpat för och litar i stället på att regeringen skall hjälpa dem.
Som aktiv i lantarbetarförbundet hade Gilmar hoppats på att jordreformen skulle gå framåt under Lula.
– De enda som fått riktigt stöd är storföretagarna inom lantbrukssektorn.
Gilmar vill inte förneka att ändå en hel del blivit bättre under Lula. Minimilönen har höjts, det har skett sociala framsteg och inkomsterna har fördelats mer rättvist. Det brasilianska folket har fått mer självkänsla.
– När påven besökte Brasilien böjde sig Lula inte ned vördsamt och kysste hans hand, som presidenterna gjorde förr. Lula tog hans hand och hälsade, som en statschef till en annan. Men som jag ser det var felet att Lula inte helt och fullt litat på Brasiliens kraft, han skulle vågat mer.
Hamilton Moreira de Assis tillhör samma parti som Gilmar, men är snäppet mer kritisk. Som han ser det har facket helt bytt inriktning.
– Facken ser sig numera som några som löser praktiska problem. De har förlorat visionen om socialismen, ser inte samhället som en helhet. Facket har tämjts och fungerar nu helt inom den rådande ordningen. Varken politiskt eller materiellt har de vunnit på det.
Hamilton ser också hur enskilda fackföreningsledare och politiker numera använder facken som en bas för sitt eget privata politiska inflytande.
Under Lula har den lagstadgade minimilönen höjts kraftigt, detta brukar räknas som ett av de viktiga bidragen till att minska inkomstklyftorna i Brasilien, men Hamilton har invändningar.
– Visserligen har lönen höjts men samtidigt betalar arbetarna en mycket hög skatt på sin konsumtion.
Mervärdeskatten ligger på 45 procent och de som betalar mest av sin skatt på detta sätt är de som har lägst inkomst.
Minimilönen som nu höjts till 2200 kronor borde enligt fackens egna uträkningar ligga på det fyrdubbla för att gå att leva på.
På samma sätt är Hamilton tveksam till en annan av regeringen Lulas landvinningar. Antalet anställda med fasta kontrakt har ökat med 14 miljoner, vilket borde glädja en fackföreningsledare.
– Ja, men många av dessa nya arbeten sker under mycket prekära förhållanden, låga löner och tuffa villkor. Det har också outsourcats många arbetstillfällen. Jag kan ta ett exempel, inom telebranschen har jobben på så kallade callcenters ökat kraftigt. Men där betalas inte mycket mer än minimilön och sjukfrekvensen är mycket hög.
Hamilton håller just nu på att engagera sig i de fackliga valen inom telesektorn i Bahia. Två grupper står mot varandra i kampen om styrelseplatser.
På den ena sidan står personer lojala med CUT:s ledning. Motståndarna är en mer brokig samling, där finns aktivister från två vänsterfraktioner inom Lulas PT tillsammans med medlemmar i Hamiltons PSoL.
Hamilton, som också satt i CUT:s styrelse i Bahia, är nu aktiv i en facklig utbrytning ur CUT som kallas Intersindical. Hans uppbrott skedde 2006 och samtidigt bröt sig en annan vänstergrupp som kallar sig för Conlutas ut.
Ingen av dessa har ännu vunnit något styrelseval i fackföreningar i delstaten Bahia, men längre söderut i de rikare delarna av landet har den tagit makten i några fack, oftast har det handlat om lärarfack.
Förutom detta har kommunistpartiet skapat en egen facklig centralorganisation – CTB – som dock inte kan kallas för en vänsterutbrytning.
Den fackliga splittringen oroar många sociala aktivister som ser fragmentiseringen som ett hot mot den fackliga styrkan och befarar att de politiska partierna ska försöka använda sig av facken för sina syften.
Martiniano Costa tar emot i CUT:s tvåvåningshus i centrala Salvador, han är ordförande för CUT i delstaten Bahia och har inte samma bild av splittringen.
– Splittringen beror på ett av de framsteg vi gjort under Lula. Förut hade centralorganisationerna ingen legal status. Sedan de fick det får de 10 procent av fackföreningsskatten, vilket gör att partierna skapar sina egna centralorganisationer för att få del av skatten. De nya organisationerna har tät koppling till olika mindre vänsterpartier.
Fackföreningsskatten är en rest från den korporativistiska fackföreningspolitik som fördes under diktatorn Getulio Vargas och sedan under den efterföljande militärdiktaturen.
Alla som arbetar i Brasilien betalar varje år en dagslön till facket, oberoende av om de är anslutna eller inte.
– De som lämnat oss har samma mål som vi, men de är mer otåliga, fortsätter Martiniano. Vi har Lula i regeringen, men ingen proletariatets diktatur. Vi befinner oss i en kapitalistisk ekonomi, vi är än så länge långt från socialismen.
När Martiniano ombeds tala om framstegen under Lula väljer han inte att ta upp de makroekonomiska framgångarna eller de nya arbetstillfällena, han väljer den politiska aspekten.
– Demokratin har konsoliderats och staten använder inte sin repressiva apparat mot oss längre. Förut sände regeringen militärpolisen på oss under strejkerna, numera säger regeringen att det är förhandlingar som gäller.
Det andra framsteget han nämner är att facken nu ges samma inflytande som arbetsköparna av regeringen. Under finanskrisen kallade regeringen inte bara till sig arbetsköparna för konsultationer utan också facken.
Martiniano menar att CUT visserligen är positivt till regeringen, men måste hålla på sitt oberoende:
– Vi kämpar fortfarande, vi har genomfört ett stort antal strejker. För några veckor sedan var staden ett inferno med demonstranter från vaktföretag som blivit avskedade, med lärare, med hälsovårdpersonal. Gatorna stängdes av samtidigt som studerande protesterade mot dyrare bussbiljetter. Och poliserna gjorde inget.
Den viktigaste uppgiften framöver är för Martiniano och CUT att få igenom 40 timmars arbetsvecka för alla anställda och att få till stånd ett skydd mot godtyckliga avsked. Förväntningar på den nya presidenten Dilma Rousseff är blandade.
– Vi har stora förhoppningar på Dilma men vi vet att hon inte har samma kunskaper om fackföreningsrörelsen som Lula hade. Jag vet att hon har ett engagemang för att sprida inkomsterna, men vår uppgift är att organisera arbetarna. Lyssnar man inte på våra krav måste vi fortsätta med våra kampmetoder, strejker och demonstrationer.
På den här punkten har de tre fackledarna mer liknande ståndpunkter. Hamilton tror att Dilma kommer att få det svårt framöver att hantera facket.
– Dilma kommer inte från de sociala rörelserna. Hon tillhörde studentrörelsen, men blev urtypen för en offentlig byråkrat och teknokrat. Jag ser redan att hon fått problem med facken i förhandlingarna om minimilönen.
Gilmar ser stora problem för den nyvalda Dilma. Hon har inte Lulas karisma och hans långa historia som fackledare som gjorde att han kunde få saker genomförda.
Dilma har redan fått problem i kongressen i samarbetet med andra partier. Oenigheten rör nedskärningar i statens offentliga utgifter, vilka Dilma menar krävs för att få ordning på ekonomin.
– Skulle Lula gå förbi här på gatan skulle folk följa honom och jubla, skulle Dilma gå förbi skulle de bua. Folk talar redan illa om henne, hon syns inte heller, hon gömmer sig, säger Gilmar och fortsätter.
– Jag tror att CUT måste agera mycket mer kraftfullt under Dilma, det kanske är bra så att facken och de sociala rörelserna börjar agera igen. Jag är optimist, jag tror att folk vaknar till under Dilma.