En jämngrå septembermåndag känns vägen till jobbet som en tidsresa. Svärmorsdrömmen Åkesson grinar självgott i alla tv-kanaler, männen i slips kring huvudkontoren verkar stråla av knappt återhållen borgerlig glädje och radion konstaterar att Grästorps kommun valt in en nazist i sin fullmäktigeförsamling. Marschen tillbaka mot svunna tiders ohämmade överklassdominans fortsätter. Nu med inslag av stöveltramp.
För oss som vaknade upp förbannade och ledsna räcker ilskan inte långt som drivkraft. Den måste snabbt kanaliseras i verksamheter som inte bara känns nödvändiga utan också hoppingivande. Faktum är att alla progressiva sociala rörelser – feministiska, fackliga, antirasistiska och miljö-, bostads- och migrationspolitiska – befinner sig i ett svårt utgångsläge under fortsatt borgerlig regering och med ett ärkereaktionärt rasistparti i parlamentet.
De rödgröna partiernas kris riskerar att smitta av sig på ett destruktivt sätt, om vi nu ska ägna ytterligare fyra år åt isolerade försvarskamper, var och en på sitt håll.
Det vore rent ut sagt korkat om de sociala rörelserna åter lämnar den samlade valutvärderingen till de etablerade partiernas ledningar. Det finns behov av gemensamma samlingar och rådslag för folkrörelserna, inte för att kompromissa bort ideologi och värderingar, utan för att försöka samordna och skapa gemensamma prioriteringar och förhållningssätt.
Med eller utan ledningarna närvarande.
Avgörande för de sociala rörelsernas förmåga att formera en effektiv motmakt är att alla de människor som sliter därute i dag orkar fortsätta. Med privilegiet att få utrymme i Arbetaren Zenit vill jag mer än något annat rikta ett tack till er nu, som ständigt slåss för er egen eller andras värdighet när människor hunsas eller utnyttjas, ignoreras eller diskrimineras, attackeras eller vräks.
Till dig som lugnade, tröstade och nattade två papperslösa småungar i ditt hem, efter att deras nedbrutna mamma slutligen lagts in på psyket. Till dig som klev fram, skjutsade och ställde krav på arbetskamraten som höll på att supa bort sitt jobb, för att han inte skulle få falla fritt ekonomiskt och socialt när arbetsgivaren försökte bli av med honom. Till dig som spenderade helgen med att ringa runt till kolleger som behövde information och möjlighet att ventilera oro inför en stridsåtgärd. Till dig som aldrig slutar säga ifrån när rasism och sexism vädras i lunchrummet, trots att du betalar ett högt socialt pris som politiskt korrekt ”stämningsdödare”. Till dig som offrat nattsömnen i månad efter månad nu för att förändra gatubilden och göra klart att det finns riktiga alternativ till den moderate landsfadern. Till dig som känner att du måste vara på plats för att vittna när Israel anfaller isolerade civila.
Ni kämpar för papperslösa, våldtagna, arbetslösa, sjukskrivna, timanställda och diskriminerade. För alla som har för lite makt och för dem som inte har någon alls. För socialism och miljö- och jämlikhetsvisioner som betyder något om tio år, när dagens trångsynta plånboksjämförelser framstår som en patetisk skamfläck i svensk historia. Vi behöver er mer än på länge, som exempel och inspiration. Vi andra kommer att orka samla oss igen därför att vi som klassamhällets förlorare inte har något alternativ, och därför att ert ständiga slit annars skulle få oss att skämmas. Tack.
