Else Kleen tillhörde den grupp intellektuella kulturprofiler som intresserade sig för kvinnorättsfrågor under tidigt 1900-tal. Hon kämpade tillsammans med en rad andra kvinnliga författare och journalister för kvinnans frihet och rösträtt, och sägs ha varit först i Sverige med att använda ordet feminist. Hon brann för skrivandet och använde sin skrivtalang för att lyfta fram orättvisor i samhället. Hennes djärva och kontroversiella uttryckssätt väckte uppmärksamhet och hon hann under sin livstid få både fiender och trofasta anhängare.
Kampen började i hemmet där hon som ung hemmafru och mor insåg hur viktigt det var att frigöra sig från hemmafrurollen och bli oberoende. Första steget till självständighet var att införskaffa ett arbete som kunde ge en egen inkomst. 1906 klev hon in på Dagens Nyheters redaktion med en artikel som uppmanade medelklasskvinnor att sy sina egna plagg istället för att slösa enorma summor på kläder. Det var genom sina personliga modekåserier och artiklar som hon skapade sig ett namn.
Biografin Allt för mycket kvinna ger en inblick i Else Kleens journalistiska process. Vi får se hur hennes skrivande ständigt utvecklas och blir, i takt med tiden, alltmer vågat. Om man jämför hennes tidiga och mer oskyldiga journalistiska texter med artiklar från 1930- och 40-talet är skillnaderna uppenbara, hon blir alltmer kritisk, frispråkig, orädd och rakt på sak.
Else Kleen övergår från att skriva sådant som förväntades och accepterades av en kvinnlig journalist i det påtagligt patriarkala samhället till att bli en undersökande och samhällskritisk journalist. Genom sitt skrivande lyckades hon blottlägga orättvisor och skapa förändring.
I biografin berättas om den gång Else Kleen blev fälld för ett tryckfrihetsbrott och dömdes till två månaders fängelse. Inte ens under fängelsevistelsen slutade hon att aktivt undersöka sin omgivning. Erfarenheten från tiden i fängelset användes som underlag för artiklar där hon riktade stark kritik mot fångvården, något som senare ledde till förbättrade villkor för de intagna.
Författaren Kristina Lundgren har trots det begränsade källmaterialet lyckats återge en omfattande bild av Else Kleens liv. Biografin förmedlar ett tydligt porträtt av henne som privatperson och yrkesmänniska, i båda fallen framställs hon som en kvinna med stor integritet.
Vi ges en introduktion till det nätverk av författare och journalister som verkade under den tiden, vilka som umgicks och hur de eventuellt kan ha påverkat varandra. Författaren till Pennskaftet, Elin Wägner, omnämns som en av Else Kleens bästa vänner och deras vänskap ligger till grund för en diskussion om vem som kan ha påverkat vem.
Ibland tycks författaren göra många egna antaganden utan belägg vilka kan förväxlas med ren fakta – exempelvis spekulationer om hur Else Kleen kom att bli den hon blev och vilka sidor och egenskaper som gått i arv från diverse släktingar. Då och då svävar författaren ut, tappar fokus från det mest väsentliga och irrelevanta fakta ges allt för mycket utrymme. Därigenom förlorar hon en del av sin trovärdighet.
