Sverigedemokraternas motståndare behöver inte oroa sig över en SD-styrd riksdag som driver landet rakt in i ett auktoritärt och intolerant Bullerby-Sverige. Det är de små stegen mot en SD-smittad politik som är den verkliga faran. När det saknas en tydlig ideologisk hållning till Sverigedemokraterna riskerar man att köra i diket och spela partiet i händerna. Det skriver den antirasistiska tidskriften Expos chefredaktör Daniel Poohl, som är tillbaka på kontoret efter en tids föräldraledighet.
Det finns inget parti som gör politiker, journalister och debattörer så ängsliga och oroade som Sverigedemokraterna. Ska man ta debatten? Ska partiet få annonsera? Ska man ta in dess debattartiklar? Ska man samarbeta över blockgränserna för att hindra SD från att kunna utnyttja sin eventuella vågmästarroll?
Frågorna och diskussionerna är många. Påfallande ofta kretsar de kring det demokratiska samhällets spelregler. Med tanke på Sverigedemokraternas historiska barlast och människosyn är det inte konstigt.
Men det finns annat än eventuella obekväma taktiska manövrar att oroa sig för.
Sverigedemokraterna går till val med krav på krafttag mot brottsligheten, löften om en ”ansvarsfull” invandringspolitik och en stor pengapåse till landets pensionärer. Det talas om ett nytt system för utbetalningar av skadestånd och en ökning av antalet trygghetsboenden.
Men Sverigedemokraternas idé om det framtida Sverige sträcker sig givetvis längre än så. I själva verket ska hela landet omdanas. Svenskheten ska väckas till liv, det osvenska ska bort.
Det är idéer som leder till ett isolerat Sverige.
Och som klumpar samman människor.
Sverigedemokraterna kommer aldrig att få uppleva sitt drömland. Partiets motståndare behöver inte oroa sig över en SD-styrd riksdag som driver landet rakt in i ett auktoritärt och intolerant Bullerby-Sverige. De behöver oroa sig för de små stegen mot en SD-smittad politik, för vilket genomslag partiets idéer kan få hos dess motståndare.
Runt om i Europa har vi sett exempel på hur partier som Sverigedemokraterna lyckas påverka den politiska dagordningen. Det vanligast använda exemplet är Danmark där Dansk Folkeparti lyckats påverka politiken i sin riktning.
I Frankrike har presidenten Nicolas Sarkozy flera gånger anklagats för att ha kopierat delar av Front Nationals idéer.
I Sverige kunde vi se samma sak redan under 1990-talet. I valet 1991 gjorde det populistiska Ny Demokrati succé med sina krav på en åtstramad flyktingpolitik. I valet därpå hade partiet fallit samman och ramlade ur riksdagen. Men flera av dess idéer blev ändå verklighet tack vare Socialdemokraternas och Moderaternas skärpta flyktingpolitik.
Det är svårt att dra generella slutsatser om den politiska process som pågår runt om i så gott som hela Europa. Bevekelsegrunderna till att närma sig de radikala högerpopulistiska partiernas idéer är flera.
I vissa fall handlar det om att även andra partier än de som Sverigedemokraterna ser som sina allierade har börjat kritisera det mångkulturella samhället, talar om att försvara västvärldens ideal eller klumpar ihop muslimer. Helt enkelt för att de håller med de radikala högerpopulistiska partierna.
I andra fall handlar det i större grad om taktik. Den invandringsfientliga opinionen som finns i Europa är ingen hemlighet för spinndoktorer och pr-strateger. Och av någon anledning tycks flera partier finna anledning att lyssna extra på just den opinionen. Kanske för att man tror att den är så lätt att vinna över till sin sida.
Resultatet blir en signalpolitik där de politiska förslagen alla gånger inte är särskilt långtgående, men där retoriken spelar Sverigedemokraterna i händerna.
Det ska ställas krav på invandrare och svenska värderingar ska läras ut.
Överhuvudtaget beskrivs integrations- och migrationspolitiken som en slags politisk no-go-area. Något vi inte talar om. På så sätt legitimeras extremhögerns idé om att det finns en dold ”sanning” om invandringen.
Många gånger tycks syftet med den här typen av flirtar vara att underminera Sverigedemokraternas väljarbas. En anti-SD-strategi som slår helt fel.
För det första röstar väljarna på originalet. Inte på dem som härmar Sverigedemokraterna.
För det andra låter man sig styras av en liten men högljudd opinion. Det är egentligen märkligt. Det är som om moderater skulle försöka få Vänsterpartiet att ramla ut ur riksdagen – genom att föreslå lite mer planekonomi. Eller att en stor framgång för Vänsterpartiet skulle få Moderaterna att tänka: ”Okej, det mest demokratiska nu är att lyssna på dessa väljares krav på en mer vänsterinriktad politik”.
Kanske har det att göra med just den där ängsligheten och oron många känner inför Sverigedemokraterna. När det saknas en tydlig ideologisk hållning till Sverigedemokraterna riskerar man att köra i diket och spela partiet i händerna.
Oavsett varför man gör det, vare sig det är övertygelsen om att mångkulturen leder till nationens undergång eller en taktisk flirt med en väljaropinion, så är vinnaren Sverigedemokraterna. Oavsett om partiet sitter i riksdagen eller inte.