Arbetslöshetsförsäkringen har en så direkt koppling till arbetstagares välfärd att den borde vara en huvudfråga för fackföreningsrörelsen. Efter alliansregeringens förändringar de senaste åren ställer facken krav på återställningar och förbättringar vilket är bra, men inte tillräckligt. Fackföreningsrörelsen borde istället göra en djupgående omvärdering av sin inställning till arbetslöshetsförsäkringen. Problemen med a-kassan beror på dess roll som halvstatlig myndighetsutövare.
A-kassorna är fristående medlemsföreningar med ofta stark koppling till de fackföreningar de förr ingick i. Men a-kassorna har inget direkt medlemsdemokratiskt inflytande över sin verksamhet, den styrs politiskt. I dag får facken via
a-kassorna ta smällen för politiska försämringar i försäkringsvillkoren. När jag, som a-kassehandläggare, tog emot telefonsamtal från medlemmar var det inte ovanligt att en arbetslös efter nedslående besked utbrast: ”Jag som betalat min fackavgift i alla år och så behandlar ni mig så här!” Det kändes fegt att skylla på regeringen även om det var sant. Medlemmars ilska över dåliga villkor borde vara fackligt syre, inte kvävande kolmonoxid.
Vad är egentligen arbetslöshetsförsäkringen? Historiskt är den framvuxen ur tidiga fackliga organisationers ”reskassor”. När arbetstillfällen sinade på en ort kunde man som medlem få en slant till mat och härbärge, packa sina saker på en kärra och ge sig av mot orter med större arbetskraftsbehov. Dagens arbetslöshetsförsäkring löser samma problem. Som ”friställd” sitter du på jobbtorget och försöker få din arbetskraft såld. Även om ingen vill ha den för tillfället behöver du äta. Du kan sälja din bil, bostadsrätt och frimärkssamling och träda in i det som benämns utanförskapet. Eller få en tillfällig ekonomisk hjälp via en försäkring så att du kan ägna dig åt att ”bygga ditt varumärke”.
Vårt intresse av trygghet sammanfaller också med arbetsköparnas och statens intresse av kapabel, icke utslagen, arbetskraft och befolkning. Industrialiseringen i Europa runt förra sekelskiftet krävde en stadig arbetsmarknad och olika försäkringslösningar skapades. I Sverige genomdrev den socialdemokratiska arbetarrörelsen på 1930-talet införandet av ett statligt stöd åt fackliga a-kassor. I linje med samförståndsandan finansierades stödet genom arbetsgivar- och medlemsavgifter. Villkor för stödet innebar förstås en inskränkning i fackens inflytande över försäkringsvillkoren, men ersättningsnivåerna blev kraftig förbättrade och a-kassorna blev fler och växte.
Modellen med statligt stödd facklig a-kassa förekom runtom i Europa men består i dag enbart i ett fåtal länder, till exempel Danmark, Finland och Sverige där facken är förhållandevis starka.
Alla arbetstagare i Sverige över 20 år, som inte är med i en a-kassa omfattas av en ”grundförsäkring” med låg ersättningsnivå via den fackligt obundna Alfa-kassan. Med andra ord har vi en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
De som är medlem i en a-kassa omfattas efter ett års medlemskap av inkomstförsäkringen. Ersättningen ska i princip motsvara 80 procent av ens förlorade inkomst. Den har ett ersättningstak på knappt 15 000 kronor före skatt.
Utöver dessa två försäkringsnivåer omfattas medlemmar i vissa fackförbund av en tilläggsförsäkring.
Om inkomstförsäkringens högsta ersättning inte motsvarar 80 procent av tidigare inkomst täcker tilläggsförsäkringen mellanskillnaden. Dessa fackligt framförhandlade och förmedlade kollektivförsäkringar är, i likhet med arbetslöshetsförsäkringarna innan 1935, inte politiskt styrda.
Jag hävdar inte att jag har en fullständig lösning på a-kassefrågan. De ekonomiska och organisatoriska detaljerna skulle kräva en omfattande utredning. Men jag vill komma med några konstruktiva förslag. Fackföreningsrörelsen bör vidga sina vyer och inse att valet inte behöver stå mellan den borgerliga obligatoriska lösningen eller gårdagens a-kassesystem med vissa förbättringar.
Först och främst bör facken sträva efter en mer oberoende ställning i förhållande till staten. Politiskt orsakade brister ska inte smeta av sig på facken.
Skulle inte facken i stället helt kunna ta över inkomstförsäkringen? Den skulle kunna sammanfogas med de redan existerande fackliga tilläggsförsäkringarna. Den skulle kunna skötas av de befintliga och väl fungerande a-kasseorganisationerna och finansieras genom förhandlingsdriven omdirigering av arbetsgivaravgifterna som i dag i huvudsak bekostar arbetslöshetsförsäkringen. För de icke fackligt anslutna skulle staten fortsätta tillhandahålla en grundförsäkring.
Förslaget skulle kunna locka grupper av arbetande som i dag upplever sig ha liten nytta av facket. Med exempelvis en hög grad av anslutna bemanningsarbetare skulle facken kunna kräva en inkomstförsäkring av bemanningsföretagen, som täcker upp för den gravt bristande tryggheten. En sådan flexibel lösning skulle kunna tackla dagens arbetsmarknads mångfald av anställningsformer och ha en stor roll i en vitalisering av fackföreningsrörelsen och öka dess relevans och attraktionskraft.
Fackföreningsrörelsen har varit en drivande kraft i utvecklingen av välfärdsinstitutionerna i dagens samhälle och borde inte bara värna dem utan även fortsättningsvis driva på deras utveckling.
[email protected]
