Radar

Reinfeldts självmordspakt på bordet

FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn har startat. EU håller krampaktigt masken som den goda, progressiva kraften med ”världens bästa klimatpolitik”, enligt miljöminister Andreas Carlgren. Rikard Warlenius sammanfattar vad som ligger på förhandlingsbordet och visar att EU:s självbild faktiskt inte är sann.

Maldivernas president Mohamed Nasheed varnade i november för att världen verkar vara på väg att underteckna en ”global självmordspakt” under klimattoppmötet i Köpenhamn. Med tanke på att den högsta punkten över havet i örepubliken Maldiverna är 2,3 meter har Nasheed anledning att vara orolig. Låglänta öar och kuster hör till de områden som först kommer att behöva evakueras på grund av klimatförändringen. Tyvärr har förhandlingsläget knappt förändrats sedan Nasheeds yttrande. Trots att toppmötet har startat och bara dagar återstår innan en överenskommelse måste undertecknas är klyftan ännu enorm mellan de klimatåtgärder som världen behöver och de som ligger på förhandlingsborden.

Märkligt nog kommer våra regeringar i stort sett undan med att de faktiskt stöder en självmordspakt. Forskningen är tillgänglig för alla, men ingen lyckas pressa våra politiska företrädare till att ens behöva motivera sin harakiri.

Det talas om 2-gradersmålet. Förhoppningen är att genom att undvika en global uppvärmning högre än 2 grader över den förindustriella nivån, bör riktigt farlig, självgenererande klimatförändring kunna undvikas. Men som bland andra Åsa Knaggård visar i sin avhandling Vetenskaplig osäkehet i policyprocessen. En studie av svensk klimatpolitik, är forskningsstödet för att sätta gränsen vid just 2 grader svagt. Exempelvis klimatforskargurun James Hansen anser att temperaturen inte bör öka till mer än högst 1,7 grader, åtminstone om ”mänskligheten önskar bevara en planet som liknar den på vilken civilisationen utvecklades och till vilket livet på jorden är anpassat”. Vilket ju kan vara en poäng.
Men om vi ändå accepterar 2-gradersmålet som det bästa inom räckhåll borde det ha varit en stor framgång att världens 20 största ekonomier, samlade på G20-möte i somras, för första gången ställde sig bakom målet. Men inte.

Orsaken är att EU och G20 förbinder 2-gradersmålet med en halvering av de globala utsläppen till år 2050. ”This is what science tells us”, sade EU-komissionens ordförande Manuel Barrosso vid G20-mötet, och det upprepades av Fredrik Reinfeldt i Svenska Dagbladet 20 november.
Problemet är att det enligt forskningen är osannolikt att halverade utsläpp till 2050 håller uppvärmningen under 2 grader – tvärtom är det ”ett farligt och ansvarslöst utspel” enligt professor Johan Rockström (DN Debatt 31 augusti).

Redan 2007 visade FN:s klimatpanel att det krävs en global minskning av utsläppen med 80–90 procent till år 2050 för att klara 2-gradersmålet – och då är risken för att missa målet ändå omkring 30 procent. Senare forskning visar att målen bör skärpas ytterligare – förmodligen måste utsläppen vara nära noll 2050. På kortare sikt innebär 2-gradersmålet, enligt FN:s klimatpanels alltså redan mossiga scenario, att de globala utsläppen bör kulminera år 2015.
Men trots att detta är vetenskaplig common sense diskuteras det knappt i Köpenhamn. Jo, Maldiverna och andra sårbara öländer säger det, men ingen av de stora aktörerna tar notis.

Så trots att vissa positiva tendenser har kunnat skönjas de senaste veckorna vet vi på förhand att en överenskommelse som gör att vi kan sova lugnare om nätterna inte kommer att nås i Köpenhamn.

För det första kommer inget legalt bindande avtal att förhandlas fram i Köpenhamn. Barack Obama ville inte upprepa Bill Clintons misstag i förhandlingarna om Kyotoprotokollet 1997: Underteckna på plats men i slutänden inte få igenom en ratificering i kongressen. Eftersom USA:s senat inte kommer att behandla förslagen om utsläppsminskningsmål förrän till våren hotades hela Köpenhamnsmötet. Men ett kompromissförslag från det danska värdskapet vann gehör från både USA och Kina och går ut på att innehållet i en framtida överenskommelse förhandlas fram i Köpenhamn, men formaliseringen till ett bindande avtal får vänta tills någon gång nästa år.
Frågan är dock om ens denna kompromiss kan förverkligas i Köpenhamn, för ännu återstår djupa klyftor mellan främst Nord- och Sydländer som mycket väl kan visa sig omöjliga att överbrygga.

FN:s klimatkonvention, som utgör det juridiska ramverket för förhandlingarna, slår entydigt fast att det är de industrialiserade länderna som bär störst ansvar för klimatförändringen och därför dels ska gå före vad gäller utsläppsminskningar, dels betala för de utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder i Syd som är nödvändiga för att uppnå konventionens målsättning, vilket ytterst är att undvika farlig klimatförändring.
I det nu gällande Kyotoprotokollet är det därför endast industriländer som har bindande åtaganden om utsläppsminskningar. Visst kan och bör även utvecklingsländer begränsa utsläppen, men en förutsättning har varit att dessa finansieras av industriländerna.

Så för att en global utsläppskulmen till 2015 ska vara möjlig, och samtidigt utrymme ges åt utvecklingsländerna att fortsätta öka sina utsläpp en del, behöver utsläppen i industriländerna minska med 25–40 procent till år 2020 (jämfört med 1990). Återigen är detta gamla siffror, och många menar nu att Nord snararare behöver minska med 40–50 procent till 2020. Detta kan vägas mot de bud som industriländerna hittills har presenterat.

Barack Obama gick, trots osäkerheten i senaten, ut med ett amerikanskt bud till utsläppsminskningar för ett par veckor sedan. USA ska minska utsläppen med 17 procent till 2020 jämfört med år 2005. Men om man jämför med 1990 är det en minskning med bara 3–4 procent. I Australien hoppades premiärministern Kevin Rudd komma till Köpenhamn med ett bud om utsläppsminskningar på 25 procent mellan 2000 och 2020, vilket är 11 procent mindre än 1990, men i skrivande stund har förslaget fallit i senaten och Australiens bud är osäkert. Efter det överraskande japanska regeringskiftet i september gjorde den nytillträdde premiärministern Yukio Hatoyama en drastisk skärpning av landets utsläppsmål till 25 procents minskning till 2020. Ryssland proklamerar stolt att landet har levt upp till sina åtaganden i Kyotoprotokollet – vilket med tanke på den ryska industrins fullständiga kollaps i början på 1990-talet inte var någon märkvärdig prestation – och säger att landet ska sänka sina utsläpp ytterligare.

EU:s bud är tudelat. EU har ensidigt sagt sig vara beredda att minska utsläppen med 20 procent till 2020 (jämfört med 1990), men inom ramen för en internationell överenskommelse där andra i-länder gör ”jämförbara åtaganden” och tillväxtländer i Syd gör ”meningsfulla åtaganden” är EU beredd att öka budet till 30 procent.
Tiotusenkronorsfrågan, som säkerligen diskuteras i alla europeiska huvudstäder nu, är om de preliminära buden från övriga i-länder kan betraktas som ”jämförbara åtaganden” och om EU därmed bör vrida upp sitt åtagande till 30 procent.

Men inte ens om så sker ser den industrialiserade världens gemensamma bud ut att bli mer än högst 20 procent. Det vill säga en bra bit ifrån de nödvändiga 25–50 procent. Så om 2-gradersmålet ska vara inom räckhåll ser det ut som om länderna i Syd måste ta ett ökat ansvar. EU kräver alltså ”meningsfulla åtaganden” av Syds tillväxtländer, och Andreas Carlgren har uttryckt det budskapet ännu tydligare som ordförande för EU:s miljöministrar: ”Får vi inte tillräckliga utsläppsminskningar lagda på bordet, inte minst från de snabbt växande u-landsekonomierna, då blir det inte heller pengar”. Pengar syftar här på finansiering av omställning och anpassning i fattiga länder. Carlgren vänder därmed helt upp och ned på Klimatkonventionen, enligt vilket det är pengar som ska möjliggöra utsläppsminskningar i Syd, inte tvärtom.

Medan EU tidigare har stått bakom konventionen och Kyotoprotokollet har unionen under svenskt ordförandeskap allt mer närmat sig USA:s inställning, som är att inte göra några egna bindande åtaganden om inte också länder som Kina gör det. Före detta utrikesminister Condoleezza Rice sade efter George W Bushs makttillträde 2001 att ”Kyoto is dead”. I praktiken fick hon rätt först 2009, då USA styrs av Barack Obama och EU av Fredrik Reinfeldt.

Trots att protokollet är fullt av kryphål och läckor är upprördheten i Syd stor över att hela Nord nu tycks vara på väg att överge Kyoto. För trots allt innehåller Kyotoavtalet bindande åtaganden för i-länderna. Alternativet är att USA:s linje ersätter avtalet vilket betyder större ”flexibilitet” och större krav på u-länderna.

Att något pågår bakom kulisserna anades när Kina – dagen efter att Barack Obama presenterade sitt bud – lade ett eget: landets utsläppsintensitet ska minska med 40–45 procent till år 2020 jämfört med 2005. Det innebär att utsläppen per producerad BNP-enhet ska minska kraftigt, men om landets tillväxt fortsätter att vara hög innebär det ändå en stor utsläppsökning. Om vi ponerar att Kinas BNP växer med i snitt 8 procent per år mellan 2005 och 2020 och att landet når sitt intensitetsmål kommer de absoluta utsläppen ändå att närmast fördubblas (öka 74–90 procent) till år 2020. Men kanske är budet ändå tillräckligt för att Obama ska kunna sälja in för hemmapubliken att Kina nu är med och att därmed även USA kan underteckna en överenskommelse.

Strax därefter antog Indien ett liknande mål, att minska landets koldioxidintensitet med 24 procent mellan 2005 och 2020. Samtidigt försvarar Kina och Indien sina och andra utvecklingsländers rätt att vägra att ta på sig bindande mål, åtminstone så länge ingen finansieringsmekanism är på plats. Sammantaget kommer alltså inte heller utvecklingsländerna att göra verklighet av 2-gradersmålet. De kommer inte att kompensera för industriländernas bristande åtaganden.

Vid sidan av utsläppsminskningar är klimatfinansiering den verkligt stora knäckfrågan i Köpenhamn. Enda chansen att få med utvecklingsländerna på en klimatuppgörelse är att deras ekonomiska utveckling inte hotas. Både FN-organet Development Policy and Analysis Division och Världsbanken har under hösten publicerat omfattande studier som uppskattar behovet av överföringar till Syd till 500–600 miljarder dollar årligen. Även G77 och Kina har föreslagit en Global klimatfond i den storleksklassen för att finansiera omställning och anpassning i Syd. Men även här ser det snudd på omöjligt ut att nå en uppgörelse. EU uppskattar behovet till ungefär en fjärdedel, 100 miljarder euro och först från år 2020, och är inte själva beredda att stå för mer en marginell del av den summan, medan andra industriländer hittills inte sagt flaska om klimatfinansiering.

Bland annat Afrikanska unionen har uttryckt sig i hårda ordalag om Nords bristfälliga ansvarstagande. Utan vettiga åtaganden vad gäller både utsläpp och finansiering hotar de att blockera en överenskommelse i Köpenhamn. Den kompromiss som hittills har gällt i klimatförhandlingarnas Nord-Syd-konflikt är att Nord bara behöver göra ytterst lite i utbyte mot att Syd inte behöver göra någonting. Men ju närmare en ekologisk kollaps vi kommer desto mer liknar kompromissen den globala självmordspakt som Mohamed Nasheed talade om.

Och så vitt jag förstår kan den pakten bara brytas av att världens medborgare och folkrörelser sluter upp på Syds sida för klimaträttvisa. För lite tid återstår för att föra den kampen till seger i Köpenhamn. Men kanske blir mötet ihågkommet som den tidpunkt vid vilken den nya globala alliansen formerades. Alternativet, för Mohamed Nasheed och alla andra, är att börja simma.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984