Det fanns en tid när misstänkta mördare kallades för 41-åringen eller för obducenten. Den tiden är sedan länge förbi. Nu har de blivit Anders eller Åke eller Mats med svenska folket.
I det senaste fallet – med mannen som misstänks för att ha mördat och gömt undan sin blivande hustru – finns det förstås skäl att släppa på anonymiteten. Mannen ifråga hade ju innan gripandet framträtt i media så flitigt att det hade varit närmast löjligt att inte skriva ut hans namn.
Men ”Mats”? Varför har misstänkta och dömda plötsligt blivit till förnamn? Det började för några år sedan när Expressen konsekvent kallade en våldtäktsman för ”Åke”. Sedan har det bara fortsatt. Det är rätt så förbryllande.
Det finns förstås en lång mediatradition av att liksom ta med sig kändisarna in i våra vardagsrum och berätta att här kommer Siwan och har du hört vad Ingo nu har hittat på. Det fungerar också med en del politiker, framförallt socialdemokratiska sådana. Från Per Albin till Mona har partiledarna gärna blivit våra pappor och nu även mammor. Det var väl bara Palme som bröt mönstret. Troligen spelade hans bakgrund in. Det går inte att bli kompis med vem som helst. Ingmar Bergman blev aldrig Ingmar. Lars Norén lär aldrig bli Lasse. Och nej, Reinfeldt blir nog inte Fredrik.
Må det vara hur som helst med den saken. Nu ska vi alltså bli familjära med människor som vi i verkligheten skulle vilja stänga ute med dubbla lås. De ska vara med och ge oss den dagliga dosen spektakel. Någonstans har några tidningsmakare suttit och pratat om ”ansikten att känna igen” och om ”mänskligt tilltal” och om att läsarna måste ”dras in i skeendet”. Man har kanske rentav oroat sig för att nyhetssidorna tappar läsare till nöjesbilagorna. Så varför inte köra samma recept? I den värld där Anna Anka blir vår mest citerade tyckare är det klart att vi måste lära känna våra lokala sexmördare lite bättre.
Man kan skratta åt eländet. Man kan bli bedrövad. Jag vet inte vad som är bäst. Jag vet bara att några som kallar sig för journalister gör sitt bästa för att förvandla tillvaron till en såpa där mord och våldtäkter visserligen är upprörande, men också väldigt säljbar underhållning. Om man sedan, som Aftonbladet nyligen, skriver indignationsreportage om livstidsdömda som kanske kommer ut i frihet efter 20 år blir bilden än mer uppenbar. Den kriminelle blir inte till en Anders för att vi ska lockas till någon slags förståelse. Han ska snarare bli ett monster som får oss att rysa, en verklighetens Hannibal Lecter. Så varför inte ta med ”Mats” ut på rastgården och skjuta honom direkt? Med en reporter på plats hade det utan tvivel blivit mänskligt tilltal i tidningen nästa dag.
Där är vi inte riktigt ännu. Men dramatiken räcker ändå till. Mona gör ett utspel. Stina är missnöjd med Här har du ditt liv. Mark är som vanligt finlandssvenskt finurlig. Amanda släpper en ny singel. Mats har kanske mördat sin fru. Och det är som om vi känner dem alla. Visst är livet spännande?
