I snart tre månader har drygt tusen arbetare på Tanta Flax & Oil Company i Nildeltat – som producerar bland annat garn och linolja – strejkat i protest mot indragna lönetillägg. Flera gånger har de blockerat en närliggande väg innan polisen tvingat dem in i fabriken igen. Strejken är den hittills längsta under de senaste årens våg av fackliga konflikter i Egypten. Men framför allt är den bara den andra någonsin som utlysts på officiell väg av det statskontrollerade textilarbetarfacket.
De tidigare outnyttjade strejkkassorna har hjälpt arbetarna att hålla ut. Men när facket den 9 augusti manade dem att återgå till arbetet vägrade de, eftersom överenskommelsen med den saudiske ägaren inte inkluderade återanställning av nio arbetare som pekats ut som ledare för en vild strejk förra sommaren. Efter en omröstning rev rasande arbetare ned det officiella fackets banderoller och fortsatte strejken, under upptrappade hot från de polisstyrkor som omringar den ockuperade fabriken.
Att textilarbetarna i Tanta vägrade att avbryta sin strejk trots att de fick igenom sina ekonomiska krav, för att i stället stå upp för sina avskedade kollegor tyder på att de tagit lärdom av de senaste årens erfarenheter. Gång på gång har egyptiska arbetare vunnit förbättrade ekonomiska villkor bara för att strax efteråt se utpekade strejkledare avskedas eller förflyttas, löften tas tillbaka och seger förvandlas till bittert nederlag.
Det var just för att förhindra detta som en majoritet av de 55000 anställda på myndigheten för fastighetsskatt beslöt att bilda en egen fackförening – den första utanför den statskontrollerade centralorganisationen sedan 1957. Det skedde efter en historisk strejk i december 2007, då hundratals skattmasar ockuperade en gata i centrala Kairo under elva dagar och vann en löneökning på mer än 300 procent.
I våras registrerades till slut deras fackförening URETA hos det egyptiska arbetsministeriet och upptogs samtidigt som medlem i Internationalen för Stats- och Kommunanställda. I slutet av juli vann de en ny seger då finansministeriet efter en lång kampanj gick med på ett av deras viktigaste krav: etablerandet av en pensionsfond för delar av de medlemsavgifter som i åratal dragits automatiskt från deras löner för det statsstödda fackets räkning. Men efter bara några dagar hävdes löftet. Pensionsfonden ska fortfarande bildas, men under det statsstödda Bank- och finansfackets kontroll trots att majoriteten av skattmasarna lämnat det till förmån för den fria fackföreningen.
Finansministeriets helomvändning var ett uppenbart försök att marginalisera oberoende fackliga företrädare och ge det officiella facket äran för frukten av två års kamp. Men svaret kom snabbt. Förra tisdagen gick URETA:s medlemmar ut i nationell strejk, som avbröts efter överläggningar på kvällen men beskrevs som en varning och en styrkedemonstration – skattmasarna har visat att man inte tänker ge sig utan strid eller låta sig mutas till att överge sitt nya fackförbund.
På var sitt håll står nu textilarbetarna i Tanta och skattmasarna i fronten för en kamp som inte bara handlar om ekonomiska villkor utan allt oftare också om rätten till självständig organisering. De senaste årens våg av vilda strejker har gjort det officiella facket alltmer irrelevant, och URETA:s framgångar har redan inspirerat försök till nationell organisering av bland andra postarbetare och lärare. En seger i Tanta kan på samma sätt utlösa nya aktioner inom textilindustrin. Just därför har regimen ett starkt intresse av att kväsa de nya tendenserna till oberoende organisering i sin linda, och risken är stor att repressionen mot fackliga aktivister – som redan skärpts det senaste halvåret – trappas upp ytterligare den närmaste tiden.
[email protected]
