Stora Enso och andra nordiska företag måste från grunden se över den modell de arbetar efter i Latinamerika, där den starka koncentrationen av stora plantager drabbar lokalbefolkningen. Det skriver frilansjournalisten Lennart Kjörling i en debattartikel.
I södra Latinamerika är nordiska pappersmasseföretag på offensiven. Det goda klimatet, den billiga arbetskraften och tillgång till billig mark gör att produktionskostnaderna är betydligt lägre än i Norden, där flera fabriker nu läggs ner, trots att de går med vinst. Stora Enso är en av pionjärerna med sitt mer än tioåriga engagemang i delstaten Bahia i Brasilien genom pappersmasseföretaget Veracel. Nu har den lokala miljöorganisationen Cepedes i Eunapolis, där även huvudkontoret för Veracel ligger, släppt en rapport med en lång lista med anklagelser mot företaget. Enligt rapporten pågår just nu fem rättsprocesser mot Veracel, bland annat för att de ska ha spritt växtgifter i ett naturreservat och för deras underlåtenhet att återplantera regnskog.
Den anklagelse som bör väga tyngst är sättet på vilket företaget fick sin certifiering av FSC, Forest Stewardship Council. Det företag som anlitats av Veracel, SGS Qualifor, gjorde 2007 fältundersökningar i tio kommuner under sammanlagt fem dagar. Olika lokala organisationer var mycket kritiska till fältarbetet, många viktiga institutioner och organ inom området blev inte ens tillfrågade. På grund av kritiken från civilsamhället fick Veracel inte någon certifiering 2007.
När en grupp från FSC centralt skulle göra en inspektion på plats i mars 2008 utfärdade SGS mycket snabbt en certifiering bara några dagar innan besöket. Denna har inte tagits tillbaka trots att FSC sedan fann flera problem.
Den mest grundläggande diskussionen rör dock den utvecklingsmodell som Stora Enso arbetar efter. Jord som skulle kunna användas till livsmedelsproduktion har köpts upp. Monokulturen eukalyptus är ett hot mot familjejordbruken, skapar en flykt från landsbygden, ökar jordkoncentrationen och äventyrar matsäkerheten.
Bara i Eunapolis lämnade 7000 familjer landsbygden mellan 1996 och 2000. Matsäkerheten är hotad, nu finns bara 20 hektar mark kvar i Eunapolis för odling av bönor, som är basmat i denna del av landet. Många mindre samhällen på landsbygden har bara försvunnit. Den viktiga jordreformen hotas eftersom marken köps upp och markpriserna stiger.
Enligt rapporten har företaget lagt beslag på 20000 hektar terras devolutas, mark som inte har någon ägare och som därför borde användas till jordreformen.
Åklagaren João Alves da Silva Neto har bland annat pekat på ett område med 4700 hektar där företaget planterat eukalyptus. Med den informationen har de jordlösas rörelse MST också ockuperat en del av området och planterat bönor. Åklagaren går så långt att han vid en offentlig hearing talade om Veracels agerande i området i termer av organiserad brottslighet.
Det finns lagar som förbjuder ett företag att äga mer än 20 procent av marken inom en kommun. Den kringgår Veracel genom att använda sig av bulvaner. Jag har själv talat med en familj där bulvaner erbjuder svindlande höga priser för att köpa egendomar som ingår i jordreformen. I Brasilien är detta förbjudet.
Miljöpåverkan av dessa enorma plantager är mycket omdiskuterad. Lokalbefolkningen hävdar att tillgången till vatten försämrats, både vad gäller kvantitet och kvalitet. Inuti plantagerna är allt annat växt och djurliv i praktiken dött. De korridorer av ursprunglig vegetation som Veracel upprätthåller är i verkligheten för begränsade för att ha någon positiv effekt. Det större reservat som man upprätthåller, Estação Veracel, är något man tvingades till, sedan företaget olagligt avverkat regnskog.
Sammanfattningsvis är den modell Veracel arbetar efter både socialt och ekologiskt tveksam. Jag vill tala om den som ”landgrabbing”, det som både företag och länder som Kina och Saudiarabien ägnar sig åt i Syd i kampen om mer jordbruksmark. Även i Kina där Stora Ensos nu investerar har företagets aktivitet mött denna typ av kritik från jordbrukare.
Prishöjningarna på livsmedel förra året visade på hur denna problematik blir allt mer omfattande. Det handlar inte bara om att lägga beslag på jordbruksmark för att trygga matförsörjningen för den egna befolkningen, på fattigare länders bekostnad. Jordbruksmark används alltmer för andra syften än mat som bioenergi i olika former. Det finns också långt framskridna planer på att använda biomassa för att producera plast. Eukalyptus för pappersmassa är ett annat dåligt exempel.
Stora Enso har också köpt stora arealer i södra Brasilien och Uruguay där landsbygdsbefolkningen nu börjar inse att företagets löften om utveckling inte gäller dem. Resultatet där och i många andra länder i Syd blir i stället att bönderna tvingas överge sitt jordbruk och hamnar i städernas slum. Det finns nämligen mer pengar att tjäna på att producera förbrukningsvaror till Nord än mat till Syd, där tillgången på mat minskar och priserna stiger.
Det gäller för Stora Enso att inte bara följa sina etiska regler och att sluta manipulera. Stora Enso måste från grunden se över den modell man arbetar efter. Den starka koncentrationen av plantagerna har ett antal negativa effekter i de områden man nu dominerar.
Kanske bör man lyda de uppretade småbrukarna i Bahia som säger: Ge er av härifrån!
Lennart Kjörling är frilansjournalist.