En vän till mig berättade häromdagen att hon blev vegetarian efter att ha sett ett program om grisuppfödningen i Danmark. Det var för tio år sedan. I början av 2000-talet gick debatten om Europas djurtransporter het i svenska medier. Margareta Winberg samlade namnunderskrifter och lämnade till EU:s samlade jordbruksministrar.
För bara några månader sedan kom det fram att grisar skållats levande i ett flertal svenska slakterier, och medier och allmänhet upprördes återigen över att djuren plågas på vägen till våra middagsbord. I förra veckan kom ”nyheten” att grisar föds upp under vidriga förhållanden i Danmark, ett land som står för en stor del av det fläskkött som säljs i svenska butiker. Djuruppfödningen i Danmark regleras av både nationella och EU-gemensamma lagar. De är mindre strikta än de svenska, men trots detta följs de inte. Sveriges Radios granskande reportage visar att det i Danmark finns grisar som lever så trångt att de måste stå på varandra. Andra suggor bor i bås som är så små att det är omöjligt för djuren att vända sig om. Det i sig är inte olagligt. Vad som däremot strider mot lagen är de skador som ofta uppstår som en följd av dessa levnadsförhållanden – sår på bogen och varfyllda liggsår.
Förmodligen skulle man kunna skriva hela böcker om alla ”köttskandaler” som dykt upp under senare år. Men egentligen är det ingenting överraskande. Vi lever i ett kapitalistiskt system där målsättningen är att tjäna pengar. Etik får inte plats i köttproduktionen, något som Studio Ett:s reportage tydligt visar. Torben Poulsen, ordförande för Danska svinproducenter, erkänner att grisarnas sår är ett problem. Men inte ett etiskt problem – det är negativt ur marknadsföringssyfte.
I Sverige äter vi drygt 60 kilo kött per person och år och mycket av köttet är importerat. Detta kräver en storskalig produktion. En industri. Så länge köttkonsumtionen ser ut som den gör kommer även köttproduktionen att göra det. Djur är ingenting annat än produktionsmedel. Hur de behandlas spelar ingen roll så länge de fortsätter att generera profit. Därför förvånas jag över förvåningen. Och har svårt att veta om jag ska skratta eller gråta åt att media fortsätter ta upp skandalerna som nyheter. Skratta över det faktum att de tror att någon förändring ska ske med mindre än att vi slutar äta kött. Eller gråta över att förhållandena än i dag är som de är.
De argument som dessa ”nyheter” ger upphov till följer ofta samma mönster. Vi ska välja ekologiskt, använda vår makt som konsumenter för att kräva bättre levnadsstandard för djuren. Eller, kanske det mest naiva av allt ur ett etiskt perspektiv, välja svenskt kött. Visst finns det många poänger med att välja lokalproducerat, inte minst ur ett ekologiskt perspektiv, men att djurhållning skulle vara så mycket bättre i Sverige ger jag inte mycket för. Vi kan ha strängare regler och hårdare kontroller men det är ändå bara en tidsfråga innan nästa ”köttskandal” tar plats på dagordningen.
Precis som för min vän så var det etiken som var huvudargumentet när jag själv blev vegetarian. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, se någon skillnad mellan att äta hundkött och att äta kalv, rådjur eller gris. Alla djur kan mätta våra magar, vilka vi väljer att stoppa i munnen handlar bara om kultur. Jag kunde inte tänka mig att äta hund och då blev den logiska slutsatsen att jag inte borde äta några andra djur heller. Med tiden kom jag att inse att det inte räckte. Att tro att mjölkkor och värphöns är undantagna, att det finns utrymme för etik i produktionen av mjölk och ägg, är i mina ögon närmast naivt. Något vi kan intala oss själva för att slippa ansträngningen det utgör att ta steget fullt ut och bli vegan. Det är ett val vi gör. Det konstiga är att det är vi som valt att ta konsekvenserna av våra handlingar som ständigt får stå till svars, inte tvärtom.
De etiska argumenten står sig än i dag, men på senare år har en annan aspekt blivit minst lika viktig – miljön. Flyg inte, ta tåget – inte bilen. Vi har hört det förut. Däremot talas det inte lika högt om de utsläpp som djuruppfödningen orsakar. Det är åtminstone få som väljer att ta konsekvenserna. Djuruppfödningen står för 18 procent av utsläppen av växthusgaser vilket är mer än hela transportsektorn. Att producera kött kräver långt större resurser än att producera grönsaker och bönor. Sojabönor, en fullvärdig proteinkälla, produceras främst för att användas som djurföda. Om vi väljer att äta bönorna direkt, i stället för att låta dem ta omvägen genom en ko, krävs cirka 80 till 90 procent mindre bönor för att ge oss de proteiner vi behöver. Mindre växthusgaser släpps ut och mer regnskog får finnas kvar.
Grisarna i reportaget från Danmark halkar runt i sin egen avföring. Förhållandena är långt från idealiska ur smittskyddsperspektiv. Ett par dagar senare får vi höra att användningen av antibiotika till djuren är i det närmaste slentrianmässig. Samtidigt som vi oroas för globala pandemier och resistenta bakterier har vi en köttindustri som bidrar till just detta. Problemen är många, svaret är enkelt. Bli vegan och slipp ditt dåliga samvete.
Veronika Skärlund är frilansjournalist
