I kristider är det svårt att avtala fram bra löner och villkor, men vare sig vi vill eller inte kommer nästa avtalsrörelse att rulla igång i höst. I början av 2010 ska 500 avtal som omfattar 3,5 miljoner löntagare omförhandlas, och snart kommer utspel och rapporter från parter och intressenter att börja dugga tätt. Utöver […]
I kristider är det svårt att avtala fram bra löner och villkor, men vare sig vi vill eller inte kommer nästa avtalsrörelse att rulla igång i höst. I början av 2010 ska 500 avtal som omfattar 3,5 miljoner löntagare omförhandlas, och snart kommer utspel och rapporter från parter och intressenter att börja dugga tätt.
Utöver den rena lönekampen om den framtida fördelningen av produktionsöverskottet mellan arbete och kapital är åtminstone tre processfrågor aktuella inför sammandrabbningen: Lönenormeringen, jämställdheten och lägstalönerna.
Att det behövs något slags norm för hur höga löneökningar som är samhällsekonomiskt lämpligt råder stor enighet om, men kritiken mot att just industrisektorn sätter takten för hela arbetsmarknaden har ökat i styrka. Arbetsgivarförbundet Almega har flera gånger krävt lägre löneökningar i servicesektorn än i industrin, och även på den fackliga sidan finns missnöje över att lönenormen försvårar justeringar av lönenivåerna mellan olika branscher.
Vissa framgångar skedde dock 2009, samtidigt som LO-samordningen – med IF Metall som obstruerande undantag – enats om att avsätta en jämställdhetspott till kvinnodominerade avtalsområden, en satsning som ser ut att ha varit framgångsrik och måste fortsätta. Detta till skillnad från IF Metalls låglönesatsning som förra året ledde till att männens löner ökade snabbare än kvinnornas.
I veckan uttryckte Kommunals chefsekonom Anna Thoursie oro över att frågan om jämställda löner ska hamna i bakgrunden i nästa avtalsrörelse. Den som samma morgon hade slagit upp DN:s debattsida delar oron. Där kräver sju arbetsgivarbasar lönestopp, flexibla arbetstider, lägre ingångslöner och större utrymme för lokala anpassningar av kollektivavtalen – en förutsägbar men inte desto mindre vettlös attack på arbetarklassen.
Skamligt nog ställer arbetsgivarna inte upp några begränsningar för det egna agerandet. Medan arbetarnas reallöner ska sjunka sägs ingenting om exempelvis kommande aktieutdelningar. Det råder alltså ingen tvekan om vilka arbetsköparna tycker ska betala för krisen.
Förslagen skulle dessutom förvärra krisen. Det är genom högre löner som efterfrågan stiger och lågkonjunkturen kan brytas. Arbetslösheten ska inte bekämpas genom lönesänkningar utan genom offentliga investeringar i samhällsnyttiga verksamheter, som en klimatomställning. Det finns ingen anledning att anställda ska hålla företag som inte har råd med anständiga löner under armarna.
En viktig följd av Laval-domen är att facket bara får strida för en kärna av anställningsvillkor, som avtalsenlig lägstalön och arbetstid, för utstationerad arbetskraft i Sverige. För att undvika dumpning bör facken därför eftersträva att så mycket som möjligt av villkoren och lönerna görs tvingande i de centrala avtalen. Det går rakt på tvärs mot arbetsgivarnas krav på större flexibilitet, men för det har de verkligen sig själva att skylla.
Även om det blir en ovanlig svår avtalsrörelse finns några goda tecken. Konjunkturinstitutet förutspår att produktiviteten och BNP vänder uppåt 2010, även om arbetslösheten fortsätter att vara tragiskt hög. Då är det viktigt att påpeka att det är om framtidens produktionsöverskott avtalsrörelsen handlar, inte om det senaste årets nedgång. Vi måste se till att de fackliga förhandlarna inte låter arbetarna betala för kapitalets kris.