Vid det här laget har det varit svårt att undgå vilka lag som gått till final i Champions League. Mångmiljardindustrin herrfotboll är inte längre bara världens mest populära sport – den är i det närmsta sönderbevakad av sportsidor och dito radio- och tevesändningar.
Alla vet också att Chelsea inte varit Chelsea om det inte varit för ryska oligark-pengar från stenrike Abramovich eller att samme Abramovich sprider så mycket slantar över ryska landslaget att de utan vidare lät förbundskaptenen och mirakelholländaren Guus Hiddink hoppa in och räta upp den sjunkande skuta som Chelsea var i vintras.
Men det är en annan ryss som, genom sin påtagliga frånvaro, fastnat under de senaste Champions League-omgångarna. Arsenals sena värvning av Andrej Arsjavin (ni vet han som brukar kallas ”den lille tsaren” och som Sveriges tränarstab i EM inte orkade ta reda på namnet på innan han och hans lagkamrater sprang skiten ur Henke Larsson et al och till slut tog sig ända till semifinal) var inte bara en av Englands mest uppmärksammade utan också en av de mer frustrerande.
Eftersom Arsjavin spelade Champions League-fotboll med sin tidigare klubb i höstas har han fått sitta på läktaren och följa hur snabbt Arsenal kommit att sakna honom på planen.
Andrej Arsjavin är på många sätt representativ för den nya saliggörande och kapitalstinna fotbollen.
Berättelsen om Arsjavin är den om en fattig pojke som växte upp i utkanten av Sankt Petersburg – i ett hem så trångt att han fick sova på golvet.
Så långt delar han historia med mängder av unga män och pojkar från Brasilien, Elfenbenskusten, ja vilket land som helst eftersom fattigdom och drömmar om att bryta den med hjälp av sina fötter finns överallt. Det intressanta är vad 27-åringen som aldrig bott någon annanstans än i Sankt Petersburg sa i sin första intervju med Daily Telegraph för några veckor sedan:
”Det är väldigt svårt för mig, allting är annorlunda. Just nu bor jag på hotell, nästa vecka flyttar jag igen. Jag måste slå mig ned. Allt är svårt, till exempel att få hyra ett hus. Alla pratar och lovar men efteråt, när jag ser det på papper, stämmer det inte med vad jag hört. Jag tror att livskvaliteten särskilt för människor som har pengar, är bättre i Ryssland. Här finns en massa regler och lagar. Om du har pengar i Ryssland kan du bryta mot lagen.”
Här finns vittnesmål om att det faktiskt kan vara svårt att byta land och försöka anpassa sig till nya sätt och nya regler, men det är framför allt en oslagbar illustration av det ”nya Ryssland”. Ett Ryssland där pengar är nyckeln till allt och där allt går att köpa – människor, andra människors företag, politiskt inflytande och ett liv utanför lagen.
Den som läst sin Anna Politovskaja vet också att rikedomarna inte skapats i ett vakuum eller av hårt och ärligt arbete – de har gjort det med våld och blod och med miljoner fattiga människors liv och tillgångar som insats.
Det ovanliga med Arsjavin är att han erkänner det.
