De godtyckligt inspärrade

Det är Lagen om omhändertagande av berusade personer, LOB, som polisen ska använda om inga andra alternativ finns och personen i fråga är så gott som medvetslös. Men Arbetarens granskning visar att LOB missbrukas av polisen – så många som 50000 personer ”lobas” varje år och de som behöver vård i samband med omhändertagandet får inte det alltid.

Det är fördjävligt, jag känner inget förtroende för polisen. Det säger Bengt Johansson, 55 år, som är företagsledare och tvåbarnspappa från Göteborg. Aldrig tidigare har han råkat i klammer med polisen och han finns inte i polisens register. När vi träffas och pratar om vad som hände för nästan åtta år sedan ger Bengt ett lugnt och sympatiskt intryck, minnena av hur han trots allvarliga skador omhändertogs av polisen och slängdes i fyllecell gör honom fortfarande upprörd.

Det hade blivit några öl på puben den kvällen när Bengt bestämde sig för att det fick vara nog och tog en taxi hem. Han var välklädd och välvårdad, berusad men inte redlös. Efter att han kräkts ut genom fönstret på taxin uppstod en konflikt med taxichauffören. Fram till denna tidpunkt har Bengt klara minnen, sedan är det svart och det nästa han minns är att han vaknar upp i polisens fyllecell med ett blödande sår på huvudet.
– Taxichauffören måste ha slagit ned mig men jag minns ingenting och polisen kunde inte säga något.

Bengt var trött, förvirrad och hade smärtor i huvudet. När han senare samma dag uppsökte sjukhus visade det sig att han hade en hjärnskakning så allvarlig att det blev två veckors sjukskrivning. Polisen hade varken tillkallat läkare eller undersökt hans huvudskada och Bengt har tänkt mycket på vad som hade kunnat hända:

– Tänk om det hade varit värre? Om jag hade haft inre blödningar hade de inte märkt någonting. De hade kunnat köra mig till sjukhus eller till min dotter.

Att en allvarligt skadad man slängs i arresten i stället för att föras till sjukhus kan ses som en enstaka olycklig händelse, men Bengts historia är inte unik. Många människor vittnar om hur de satts i fyllecell under omständigheter som tyder på att polisen kontinuerligt missbrukar lagen och att vi har en lagstiftning med bristande rättssäkerhet. I augusti rapporterades att en kvinna i Linköping avlidit i arresten efter att ha omhändertagits av polisen för berusning, bara några dagar senare skedde ett nytt dödsfall i fyllecell, denna gång i Helsingborg.

Omhändertagande för fylla sker enligt Lagen om omhändertagande av berusade personer, LOB, som är en vårdlag med möjlighet för polisen att omhänderta personer som är så berusade att de saknar möjlighet att ta hand om sig själva. Omhändertagande kan också ske för att den berusade anses utgöra en fara för sig själv eller andra. Med dessa otydliga kriterier som grund är det inte konstigt att möjligheterna är stora för tolkningar och godtycke. Förarbetena till LOB är däremot relativt tydliga: Ett frihetsberövande är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och ska ske för att värna om den enskilda individen. En person ska för att vara ur stånd att ta hand om sig i princip vara medvetslös eller på gränsen till medvetslös.

Polisen bör också alltid, även om den berusade utgör en fara för sig själv eller någon annan, överväga om det i stället går att köra personen hem eller till en anhörig. Även i Rikspolisens föreskrifter framkommer att omhändertaganden inte behöver ske om det finns en anhörig i hemmet eller på annan plats som kan ta hand om den berusade. Vid behov ska den omhändertagna föras till sjukhus eller till de speciella tillnyktringsenheter som finns i vissa områden. Att nyktra till i polisarresten är att betrakta som en sista utväg, ändå är det just där nästan alla hamnar – enligt officiell statistik mellan 80 och 90 procent av de omhändertagna.

Även de personer som placeras i polisarrest ska enligt lagen undersökas av läkare om behov finns. I Rikspolisstyrelsens föreskrifter framgår det tydligt att polisen ska bedöma om skador på personen gör sjukvård nödvändigt. I förhållande till dessa tydliga intentioner och riktlinjer är det anmärkningsvärt att en allvarligt skadad man som Bengt Johansson varken kördes till sjukhus eller fick sina skador kontrollerade i arresten.

Inte bara kan sjuka och skadade personer omhändertas i stället för att få vård, även helt nyktra personer kan hamna i fyllecell. Flera kan vittna om hur deras epilepsi eller diabetes förväxlats med fylla och andra om hur omhändertagande skett helt utan tecken på berusning eller yrsel. Markus som omhändertogs förra året tillhör den senare kategorin.

Efter en period med alkoholproblem går Markus på behandling och äter antabus, han dricker sålunda inte en droppe. En kväll på krogen med några vänner slutade med att han blev utslängd av vakten som tyckte att han var för full. Att Markus åt antabus och bara druckit läsk imponerade inte på ordningsvakten som ringde polisen vilka ingrep med våldsamma metoder och slängde honom i fyllecell över natten.

Att det inte alltid är vårdbehovet som står i centrum kan också Olof, 38 år, vittna om. Han skrattar förvånat när han får höra att LOB är en vårdlag och menar att han snarare kände sig straffad och förnedrad. På hemväg efter några öl en kväll i Stockholm kom Olof i dispyt med en polis som tryckte upp honom mot väggen och omhändertog honom för berusning.
– Jag var inte särskilt full, inte mer än alla andra som var på hemväg mitt i natten. Jag kom till och med ihåg att plocka ur mina linser innan jag gick och lade mig i cellen.

Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter ska omhändertagna personer ses till varje kvart för att kontrollera eventuell medvetslöshet och skador. Någon omsorg av detta slag kom Olof inte i kontakt med:
– Det var ingen som tittade till mig eller gjorde någon undersökning. Även om jag hade varit allvarligt berusad hade en kall cell och en hård brits knappast gjort saken bättre. Det hade varit bättre om jag bara fått komma hem.

Någon övervägning att låta Olof åka hem verkar inte ha skett. Inte heller tilläts han trots upprepade påtryckningar ringa hem till sin oroliga familj. Att omhändertagna personer inte får ringa hem är en allmän princip i många polisdistrikt.

Varför omhändertagna berusade inte tillåts ringa hem är något av ett mysterium. I en förordning om behandlingen av häktade och anhållna framgår att den som är frihetsberövad och placerad på kriminalvårdsanstalt, häkte eller i polisarrest på annan grund än misstanke om brott bör ges möjlighet att underrätta sina närstående. Den som är frihetsberövad enligt LOB har inte begått något brott och borde därför ha rätt att ringa hem. JO har i samband med ett enskilt ärende kritiserat principen om samtalsförbud och framhåller vikten av att anhöriga underrättas både för de enskildas skull och för rättssäkerheten. Om personen är så berusad att den inte själv kan kommunicera bör polisen se till att anhöriga kontaktas, menar JO.

Omkring 50000 personer omhändertas för berusning varje år i Sverige, vilket är en absolut majoritet av samtliga frihetsberövanden. Redan här finns anledning att misstänka att lagen inte används enbart för att vårda utan som en godtyckesventil som kan öppnas till exempel när annan grund för omhändertagande inte finns i polisens arbete mot brott och ordningsstörningar. Troligtvis hänger detta samman med hur lagstiftningen utvecklats historiskt och de repressiva rester som finns kvar i både lagstiftning och praktik.

Fylleri kriminaliserades redan på 1700-talet i Sverige och omhändertagande om berusade var en del i en vision om ett samhälle som skulle hållas rent från osedlighet och oordning. Länge kunde därför personer som uppträdde berusade på allmän plats också straffas med böter och övervakning. Först 1977 avkriminaliseras fylleri och i samband med detta infördes LOB som lägger tonvikten på vård och behandling. Regering och riksdag slog då fast att omhändertagande av berusade personer inte som tidigare fick användas i kampen mot brottslighet eller som ett sätt att upprätthålla allmän ordning. Samtidigt är det inte tillåtet att omhänderta en person i dennes bostad, vilket visar att det fortfarande till viss del är en ordningslag, om än förklädd till vårdlag. Att LOB kan användas inte bara om den berusade utgör en fara för sig själv utan också fara för annan bidrar också till detta. Vid ordningsstörande eller hotfullt beteende finns annan lagstiftning (exempelvis Polislagen 13§) som kan tilllämpas.

En som upplevt hur polisen kan använda LOB just som en del i arbetet mot brottslighet är Tomas, 30 år. På väg hem från krogen en kväll i Stockholm tog han en svarttaxi som efter en stund stoppades av polisen. När han vägrade att vittna mot chauffören hotade polisen med omhändertagande för fylla:
– Jag ville inte sätta dit chauffören och sade att det var en kompis. Polisen trodde mig inte och hotade att ”loba” mig om jag inte talade sanning.

En liknande erfarenhet har Emanuel, 40 år. På hemvägen efter en glad kväll på krogen sparkade han till en parkerad bil. Någon ringde polisen och en stund senare dök en patrull upp och tog in honom i fyllecell.
– Det var ju dumt att sparka på en bil och att åka in för skadegörelse är en sak, men så full att jag inte kunde ta hand om mig var jag ju definitivt inte så hela situationen blev väldigt märklig. De talade heller aldrig om varför och på vilken grund de tog in mig utan det framkom efteråt.

Emanuels situation är typisk för de fall där LOB används för att brottet är så ringa att det egentligen inte finns grund för frihetsberövande. Exempel finns också på fall där grund förmodligen funnits för frihetsberövande men där polisen valt LOB ändå. Faran här är att det skapas en slentrianmässig användning av lindriga tvångsmedel som inte lyder under samma kontroll som mer ingripande tvångsmedel. Ibland tycks det även ske medvetet som en direkt strategi, exempelvis uttrycks i en verksamhetsplan för Skånes polismyndighet att omhändertagande enligt LOB ska användas i större utsträckning i områden med stor kriminalitet som medel i det brottsförebyggande arbetet.

Även i förhållande till andra vårdlagstiftningar kan LOB användas felaktigt som den enklaste utvägen för polisen. Johan, sjuksköterska som jobbat länge inom vården i Stockholm, berättar att polisen vid omhändertaganden av psykiskt sjuka kan välja att i stället omhänderta för fylla:
– När vi vill att polisen ska hjälpa oss med ett omhändertagande av psykiskt sjuka händer det att de väljer LOB i stället trots att personen inte alls är berusad utan sjuk. De kan vara ganska öppna med att det helt enkelt är lättare och inte går att ifrågasätta efteråt.

Rolf Granér är psykolog och lärare på polisutbildningen vid Växjö universitet och forskar i polisens yrkeskultur. Med hänvisning till sina empiriska studier av polisens praktiska arbete bekräftar han de allvarliga problem som finns med tillämpningen av LOB. Granér menar att det förekommer att LOB används i andra syften än lagens och skiljer på några olika former av misstolkningar som han uppfattar som vanligt förekommande:
– Förutom de omhändertaganden som verkligen sker i skyddssyfte har vi vad som kan kallas bestraffningslobar där man plockar in någon som till exempel visar fingret eller på annat sätt uppträder provocerande mot polisen. Är någon provocerande och det minsta berusad kan de plockas in. Hit hör också de lobar som används vid småbus som inte kan straffas på annat sätt, till exempel ungdomar som leker med vägkoner. Sedan finns förebyggande lobar där man helt enkelt plockar in folk som brukar stöka. Att människor körs till fyllecell i stället för att transporteras hem hör till de oreflekterade lobarna, man tar sig helt enkelt inte tid att fundera på om det finns bättre lösningar.

Fakta/Konsekvener av Lagen om omhändertagande av berusade personer

Att omhändertagande enligt LOB används ofta och på lösa grunder kan få stora konsekvenser för den enskilde även bortsett från den integritetskränkning som sker i frihetsberövandets stund. Tidigare, när fylleri var kriminaliserat, hade den enskilde rätt att få frågan prövad i domstol. Nu finns ingen föreskriven möjlighet för en omhändertagen person att få ett omhändertagande enligt LOB laglighetsprövat i efterhand.

Möjlighet att anmäla polisen finns naturligtvis men antalet fall där poliser åtalats i samband med omhändertagande enligt LOB är mycket begränsat trots att antal anmälningar är högt. En anmälan mot polisen ger inte heller möjlighet att komma undan de konsekvenser omhändertagandet kan få. När ett omhändertagande genomförts skickas en kopia till socialnämnden som sedan kontaktar personen och erbjuder stödåtgärder, i bland kan också personutredningar inledas. Allt detta kan av många uppfattas som integritetskränkande och dessutom vara väldigt känslig för personer inblandade i någon annan utredning hos socialnämnden (exempelvis vårdnadstvist).

En anmälan skickas också till Vägverket och blir en så kallad belastningsuppgift i körkortsregistret vilket kan leda till svårigheter att få körkortstillstånd eller förnyat körkort.Både JK och JO har kritiserat olika polisdistrikt för att det vid upprepade tillfällen hänt att information skickats vidare till socialnämnden och Vägverket trots att identitetskontrollen varit oklar.

Omhändertagande kan också få konsekvenser om man senare blir dömd för ett brott, det finns exempel på hur tidigare ”lobningar” använts som försvårande omständigheter och lett till straffskärpning vid exempelvis rattfylleri.