En traditonell krispolitik från vänster som ökar den privata konsumtionen vore vansinne i dagsläget. Den parallella klimatkrisen kräver att vänstern lyfter frågor som arbetstidsförkortning, offentliga investeringar och konsumtionskritik. Nu finns chansen att bryta med nyliberalismen, menar Malin Beeck och Daniel Brandell.
Det började som en skakning på nedre däck när den amerikanska investmentbanken Bear Stearns gick omkull i mars 2008. Efter några månaders osäkerhet kunde det sedan definitivt bekräftas att finansskeppet var på väg mot sin botten och plötsligt stod också banker, företag och anställda i Sverige med vatten till anklarna.
Läget kräver en krispolitik. Inom vänstern har svaret tidigare ofta varit en keynesianskt betonad bidrags- och stimulanspolitik för att öka den privata konsumtionen hos de mindre bemedlade och på så sätt få hjulen att snurra igen. Men svaret är inte lika enkelt den här gången.
Anledningen är den parallella klimatkrisen. I dagsläget är det ekologiskt vansinne att uppmuntra till ökad konsumtion av de varor som så länge varit motorn i den kapitalistiska ekonomin. Tillverkningen och transporterna kräver fossil energi. Inget tyder heller på att oljan och kolet snabbt kan ersättas fullt ut av andra energisystem, utan stora energibesparingar lär bli nödvändiga. Då är det viktigt att hitta nya visioner för en socialistisk krispolitik, och dessutom damma av några gamla.
Den första idén som snabbt måste dammas av är den om arbetstidsförkortningar. Att dela på jobben när varslen duggar tätt är en bättre lösning än att ge folk sparken. Samtidigt som vi inte får lämna något utrymme för kapitalet att växa på vår bekostnad, är det ett nödvändigt steg på en alternativ socialistisk väg som sätter minskad arbetstid före ökande löner.
För det andra. Trots att den sortens keynesianism som uppmuntrar till prylkonsumtion inte längre kan förespråkas finns det desto mer utrymme för den sorten som ökar den offentliga konsumtionen. Förr i tiden brukade det vara fråga om vägbyggen. Nu är det storskaliga, statliga program för energibesparing och alternativa energikällor som behövs, där isolering av byggnader, utbyggnad av spårtrafik och en snabb övergång till vind-, vatten- och vågkraft skulle kunna utgöra huvudpunkter.
Det finns ett enormt behov av att det här görs mycket snabbt och ingen anledning att vänta in eller ens hoppas på ett omkullsprunget näringsliv. Sådana satsningar skulle dessutom snabbt hjälpa arbetslösa.
Vänstern måste dessutom våga ge sig in på en kritik som den i stora delar har övergett som vore det bara en fråga om pinsam moralism: kritiken av konsumtion som samhällsideal och identitetsbildare. Här blir vägen snårig, men inte mindre nödvändig att beträda. En rad frågor måste fram i ljuset. Går det att kvotera konsumtionen? Har vi rätt att resa hur långt som helst och på vilket sätt vi vill? Vad händer när anställda i energiintensiv produktion förlorar jobben på grund av höga energipriser? Det är viktigt att vänstern i vid bemärkelse svarar på den sortens frågeställningar eftersom klimatförändringarna inte kan frikopplas från den dieseldoftande och bensinslukande ekonomi vi lever i.
Det går inte att bortse från det kapitalistiska funktionssättet när man formulerar klimatpolitik, och ändå sägs det förvånansvärt lite om detta samband. Anledningen är att marknaden förutsätter en ökad konsumtion för att driva upp tillväxten. De nödvändiga energibesparingarna hotar systemets överlevnad, och få makthavare törs ens tänka i de banorna.
Därför krävs mer än den gröna individualism, där var och en förväntas ta ansvar för sin konsumtion, som hittills präglat den svenska debatten.
Det krävs ett mått av storskalighet i satsningarna; hård lagstiftning, att allt hopp om marknaden som lösning överges. Det har länge varit dags för vänstern att göra inbrytningar i det nyliberala samförståndets politik. Nu har vi chansen.
Malin Beeck är medlem i Klimataktion och Daniel Brandell är medförfattare till Socialistiska partiets klimatresolution.