Kultur

Sveket som golvade socialismen

Ryska stridsvagnar rullar i Georgien och det dras paralleller till Warszawapaktens stridsvagnar som för jämt 40 år sedan rullade in över Tjeckoslovakiens gränser. Målet var att krossa den ”socialism med mänskligt ansikte” som under Alexander Dubceks ledning blomstrat några korta månader.

Stridsvagnarna må ha likheter, men medan konflikterna i Georgiens utbrytarprovinser primärt handlar om nationella gränsdragningar i efterdyningarna av det sovjetryska imperiets upplösning handlade inmarschen i Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 om den då så brännande frågan om möjligheten till ökad frihet och en annan socialistisk väg än den som stakades ut i Kreml.

Under några dagar läser jag om dåtidens böcker. Per Sjögren, DN:s dåvarande korrespondent i Bonn, förklarar och analyserar dramatiken både på gatorna och på mötena i kommunistpartiets toppskikt. Herman Lindqvist berättar om sina egna intryck av ockupationen och efterspelet och man må förlåta Lindqvist att han då slår fast att Gustav Husak ”inte är någon kollaboratör”. Den då unge vänsterförfattaren Anderz Harning skrev en ögonvittnesskildring i raseri kort efter att han väckts upp klockan 04.05 i sängen, där han låg med sin tjeckiska älskarinna, av det ofattbara beskedet ”Ryssarna är här”. Harnings text går fortfarande går rakt in i maggropen.

Det är viktigt att påminna om den utbredda solidaritet med Tjeckoslovakiens folk som fanns; Sverige tog emot 3000 flyktingar efter 1968.
Tusentals personer deltog ännu i slutet av 1970-talet i demonstrationer på årsdagen av invasionen och Charta 77-stiftelsen, 21 augusti-kommittén och Socialistiska solidaritetskommittén för Tjeckoslovakien spred dissidenternas texter till en svensk publik.

När 21 augusti-kommittén upphörde med sin demonstration fortsatte Stockholms LS av SAC med stöd av vpk:s studentförbund KHF och Socialistiska partiet ännu in i mitten av 1980-talet traditionen att ordna en demonstration den 21 augusti där Cyrill John, den tjeckoslovakiska socialistiska Listy-gruppens representant i Norden, var en given talare. Bland de mer spektakulära aktionerna var en rockkonsert med John Lenin utanför den tjeckoslovakiska ambassaden i Stockholm.

På 40-årsdagen av inmarschen arrangerade Palmecentret ett seminarium som lockade flera hundra deltagare, många med egna minnen från de dramatiska augustidagarna 1968. Gunnar Lassinantti från Palmecentret, Bo Hammar från dåvarande vpk och Ingvar Carlsson, före detta statsminister, vittnade om hur den svenska valrörelsen förändrades 21 augusti 1968 och hur alla partier i stället arrangerade solidaritetsmöten med Tjeckoslovakien.

Radiojournalisten Göran Skånsberg, som var i Prag som stipendiat, beskrev hur Alexander Dubcek, som blivit partichef i januari 1968, snart av tjecker och slovaker betraktades som en annan typ av kommunistledare:
– Jag var med när 20-årsdagen av Pragkuppen 1948 firades med möte i Gamla stan i Prag i februari 1968. På podiet stod dåtidens ledare i östblocket; Ulbricht (DDR), Gomulka (Polen), Zjivkov (Bulgarien), Ceausescu (Rumänien) och Antonin Novotny, som hade blivit tjeckoslovakisk president efter att ha tvingats avgå som partichef, höll ett tråkigt tal. Så kom Dubcek och vände sig direkt till medborgarna. Åskådarna jublade och ropade ”Leve kommunistpartiet”, ”Leve Dubcek”. En spontan demonstration, det var en chock för stofilerna på podiet.

Göran Skånsberg berättade om hur han vintern 1968 intervjuat Eduard Goldstücker, en av de intellektuella bakom Pragvåren, som förklarat att han såg en möjlighet att för första gången förena demokrati och socialism. Censuren avskaffades och den fria debatten blomstrade, inte minst i tidningarna, vars upplagor i flera fall fördubblades. Fackföreningsrörelsen frikopplades från partiet, studenterna engagerade sig för snabbare reformtakt och de sista politiska fångarna släpptes.
– Opinionsundersökningar våren 1968 visade att kommunistpartiet hade ett stöd på 50–55 procent, berättade Olof Kleberg, tidigare chefredaktör på Västerbottens- Kuriren som var slavologstipendiat i den slovakiska huvudstaden Bratislava 1968. På sommaren steg populariteten ytterligare.

Några planer på att tillåta fler partier än de som ingick i Nationella fronten, där kommunistpartiet hade en ledande roll, hade dock inte Dubcek.

I historiens ljus kan det vara värt att påminna om att Pragvåren inte handlade om att införa en kapitalistisk ekonomi. Vid en opinionsundersökning sommaren 1968 svarade 89 procent att de ville fortsätta på den inslagna socialistiska vägen medan 5 procent ville ha kapitalism.

Vi kommer aldrig att få veta om historien hade kunnat ta en annan riktning, med en stark tredje väg mellan kapitalism – där USA:s krig i Vietnam var en avskräckande symbol – och Moskvakommunismen. Det heroiska och uppfinningsrika civila ickevåldsmotståndet vann beundran från hela världen, men efter ett drygt halvår var Dubcek avsatt och två decennier av ”normalisering” under Husaks Quislingregim skulle följa innan hundratusentals tjecker och slovaker i november 1989 gick ut på gatorna i sammetsrevolutionen och svepte fram Havel till presidentposten och Dubcek till talman i parlamentet.
– Efter den 21 augusti 1968 var allting försent, konstaterade Bo Hammar.
– Berlinmurens fall 1989 kom snabbt och överraskande, sade Ingvar Carlsson. När vi socialdemokrater kom med våra röda fanor fick vi inget stöd i Östeuropa. Folk var så utleda på socialism att det spillde över på oss.

Ingvar Carlsson hävdade att Pragvåren visserligen utspelades 1968, men ändå inte var en del av det som kallas ”68-rörelsen”. Där har han fel. Som Hans Falk så målande beskrev i förra veckans Arbetaren hade Pragvåren en stark dragningskraft på många vänsterungdomar. Och Tjeckoslovakien låg visserligen bakom järnridån men många ungdomar attraherades av beatkulturen och hippierörelsen i väst. ”I Prag fanns fler unga med långt hår, skägg och sandaler än någon annanstans i Centraleuropa”, konstaterar Mark Kuplansky. Allen Ginsberg (som kastats ut av polisen från Prag redan i maj 1965), Frank Zappa, Velvet Underground och The Fugs spelade en viktig kulturell roll 1968 och fortsatte vara inspiratörer för dissidentrörelsen under två mörka årtionden av normalisering.

Idén till Charta 77 föddes för övrigt när Vaclav Havel 1976 försökte få stöd för musikerna i Plastic People of the Universe, det legendariska undergroundbandet som Husakregimen ställde inför rätta. Kopplingen mellan musiken och politiken har för övrigt dramatikern Tom Stoppard skildrat i pjäsen Rock’n’Roll (2006), vars lysande uppsättning i vintras av Margareta Garpe på Stockholms Stadsteater inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Att Vaclav Havel som nyvald president i januari 1990 utnämnde Frank Zappa som speciell ambassadör för turism och kultur var knappast förvånande om man ser till Pragvårens födelseår.

LÄSTIPS
Anderz Harning: Prag våldtagen stad (Gebers, 1968)

Herman Lindqvist: Tjeckoslovakien 1968 – den vackra drömmen. (Raben&Sjögren, 1969)

Per Sjögren: Vår och höst i Prag (Aldus Aktuellt)

Sune Jonsson: Prag augusti 1968 (LT, 1968)

Alexander Dubcek: En självbiografi (Wahlström&Widstrand, 1993)

Åke Eriksson: Det är dags att välja sida. Kommunisterna & Tjeckoslovakien (Socinform, 1977)

Mark Kurlansky: 1968. De gränslösa drömmarnas år. (Ordfront 2005)

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984