Olle Sahlström har nyligen skrivit färdigt boken I skuggan av en storhetstid, som kommer ut i augusti och handlar om Europas fackföreningar. Han har även skrivit flera böcker om svensk arbetarrörelse och arbetade länge på LO Idédebatt innan han mer eller mindre fick sparken efter att ha ifrågasatt LO:s facklig-politiska samverkan med socialdemokraterna. Nu har han rest runt i Europa i ett par år för att undersöka läget i den europeiska fackföreningsrörelsen.

– Storhetstiden varade från 1950-talet till mitten av 1970-talet. Sedan dess har utförskurvan varit tämligen konstant, även om det tog riktig fart i början av 1980-talet, säger han.

Under storhetstiden var facket tillräckligt starkt för att vara en självklar del av samhällsbygget. Under de maktpolitiska förutsättningarna växte ideologin om det sociala partnerskapet fram, där facket tillsammans med staten och kapitalet drog upp riktlinjerna för arbetsmarknaden och välfärden. Samtidigt försvagades fackföreningsrörelsens andra ben: att vara en autonom klasskampsrörelse, förmögen till tunga mobiliseringar av löntagarna. Olle Sahlström anger tre orsaker till försvagningen och medlemsflykten (organisationsgraden i hela EU är nere i 25 procent).

– Det finns en strukturell orsak, att många starka fästen för facklig organisering som fabriker, varv och gruvor, har minskat i betydelse eller helt lagt ner. Det andra är en institutionell orsak. Starka sociala pakter och ”samförståndsandan” bröts upp av arbetsgivarna, som medvetet har pressat ner förhandlingarna till företagsnivå vilket försvagar de fackliga institutionerna. Den tredje orsaken rör den inre fackliga kulturen. Det är slående hur bilden av fackföreningar är sig lik mellan länder. I England återkommer uttrycket ”male, pale and stale” – manligt, blekt och slitet, alltså facket som dominerat av äldre män, stelt och hierarkiskt, utan förmåga att förnya sina organisationsformer och som många lämnar för att de inte får gehör för sina åsikter.

Ändå har strategin om facket som en socialt ansvarstagande dialogpartner ”mekaniskt överförts på Europafacket”, menar Sahlström.

– Problemet är att de maktpolitiska förutsättningarna som rådde när den korporativa modellen var som mest framgångsrik inte finns kvar i dag. Strategin bortser alltså från att det har skett ett maktskifte mellan arbete och kapital.

– Temat för Europafackets senaste kongress var ”På offensiven”. Men jag ser inte ett europafack på offensiven, jag ser ett på defensiven. Europafacket har inget tydligt mandat eftersom dess medlemsorganisationer, de nationella fackliga federationerna, inte vill släppa ifrån sig någon makt.

För att bryta dödläget tror Olle Sahlström att det behövs en bred mobiliserande debatt om de fackliga grundfrågorna. Som återgår till frågan om hur man organiserar, men också för vad. Vilken idé kan återvinna löntagarnas förtroende och mobilisera dem i en kamp för sociala och ekonomiska förbättringar?

Några ljusglimtar finns dock.

– Ett exempel är det spanska Comisiones Obreras som med stor framgång organiserat papperslösa, och dessutom lyckats mobilisera de progressiva delarna av samhället i en bred rörelse. Att 600 000 papperslösa fick asyl i Spanien 2005 var en följd av den rörelsen.

Ett annat exempel är IG Metall i Tyskland, eller rättare sagt den starka vänstertendensen i förbundet.

– Deras ledord är ”back to basics” – mobilisering, rekrytering, organisering. De besvarar frågan om det minskade politiska inflytandet med samverkan med sociala rörelser. IG Metall har alltid stora delegationer på sociala forum i Europa och resten av världen.

Det finns en idéstrid inom Europafacket. Wanja Lundby-Wedin, som är ordförande i Europafacket sedan förra året, är, menar Sahlström, ”en fullvärdig representant för det sociala partnerskapets strategi”.

– Hon säger ju rakt ut att facket inte ska stå på barrikaderna. Hon har starkt stöd i Östeuropa, där det perspektivet dominerar.

Forskning visar att de nordiska facken är de mest korporativistiska i Europa. Ett exempel är att de numera bara är centralorganisationerna i Sverige och Norge som håller fast vid facklig-politisk samverkan med ett socialdemokratiskt parti.

– I EU har den symbiosen brutits upp, det är en generell trend. Det kan leda till politisk försvagning, men också till att en ny facklig styrka byggs upp underifrån och i samverkan med andra gräsrotsrörelser.

Även i frågan om organisering av papperslösa skiljer sig de nordiska fackföreningarna ut sig. Europafacket har tagit ställning för organisering, och Olle Sahlström berättar att enligt tjänstemän på Europafacket är det svenska, danska och möjligen österrikiska medlemsfederationerna de som är svårast att övertyga.

– LO:s fackliga arbete bygger på en höggradig legalism. Inför LO:s kongress skriver styrelsen att det inte är möjligt att organisera papperslösa ”inom befintligt lagrum”. Jag menar att legalismen är en utlöpare av korporativismen. LO är så inbäddad i ett institutionellt ramverk att det inte kan röra sig en millimeter utanför det. LO låter som en generaldirektör för ett ämbetsverk.

Även om den nordiska korporativismen har varit framgångsrik på många sätt tycks verkligheten nu vara ikapp.

– Sedan 1989–90 har de sociala klyftorna ökat. LO har inte förmått leverera ett enda offensivt utspel på 15–20 år. Nu är medlemsflykten den största sedan 1909, och det är inte bara regeringens fel. Särskilt allvarligt är det eftersom den nordiska korporativismen är beroende av hög organiseringsgrad. När jag frågar fackligt aktiva i Spanien om de inte är bekymrade över att bara 18 procent är med i facket säger de: ”Visst, men det är ingen stor fråga. Vi är inte så beroende av hög organisationsgrad så länge vi har en stor förmåga att mobilisera”.

Enligt Olle Sahlström är den europeiska fackföreningsrörelsen i en djup kris, men det positiva är i alla fall att den fackliga idédebatten han efterlyser måste börja blomma.

– Förr eller senare ställs vi inför frågan: Organisera eller dö.

Fakta / 60 miljoner medlemmar
Europafacket, även kallat Europeiska Fackliga Samorganisationen, grundades 1973 för att ”främja arbetande människor intresse på europeisk nivå och representera dem i EU:s institutioner”.

Europafacket är partipolitiskt neutralt och representerar 60 miljoner löntagare organiserade i 79 centralorganisationer från 35 europeiska länder.

Svenska medlemmar är LO, TCO och Saco.

Wanja Lundby-Wedin är sedan maj 2007 ordförande för Europafacket.