Utrikes

Genombrott i Kenya efter internationell press

En politisk lösning verkar nu vara inom räckhåll i Kenya. Biståndsgivare med EU och USA i spetsen har satt hårt tryck på rivalerna, för att förhindra att landet blir rättslöst.

Efter en tveksam start på förhandlingarna, där FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan fick leda parterna genom en diplomatisk snårskog av känsliga procedurfrågor, sägs nu en överenskommelse vara inom räckhåll. Genombrottet i samtalen mellan president Kibakis Party of National Unity (PNU) och oppositionsledaren Odingas Orange Democratic Movement (ODM) kommer sig av att båda sidor har börjat luckra upp sina tidigare kompromisslösa positioner. Men det är fortfarande osäkert om överenskommelsen kan leda fram till en samlingsregering, som PNU föredrar, eller om ODM får igenom sitt förslag om en övergångregering fram till ett nyval.
När förhandlingarna startade i slutet av januari var planen att de akuta frågorna skulle vara lösta inom en månad. Förutom att hitta former för ett politiskt ledarskap som alla parter kan acceptera handlar det att få ett slut på våldsamheterna. Det gäller såväl politiskt våld med etniska undertoner och kriminella gängs framfart i vad som har blivit laglösa delar av landet, som kränkningarna av mänskliga rättigheter, där de allvarligaste är att polisen dödat åtskilliga obeväpnade demonstranter. 300 000 kenyaner har blivit flyktingar i sitt eget land. De senaste veckorna har våldet också krupit närmare de politiska ledarskikten, sedan två parlamentsledamöter från ODM skjutits ihjäl i vad oppositionen kallat ”politiska avrättningar”. Morden fick många att fasa för att Kenya åter ska bli ett land där politiska opponenter tystas med gevärspipan.

Enligt Kofi Annans plan ska också långsiktiga reformer, som tar itu med de bakomliggande orsakerna till oroligheterna, förhandlas fram inom ett år. Förhoppningen är att Kenya rentav kan gå stärkt ur krisen. Det handlar först och främst om en reformerad grundlag, med betydligt jämnare maktdelning mellan presidenten och parlamentet, liksom mellan centralmakten och regionerna. Det krävs också en mer effektiv bekämpning av korruptionen; ett tydligt exempel på hur den viljan haltar är att parlamentet i slutet av förra mandatperioden antog en lag om att antikorruptionsmyndigheten inte får undersöka fall som antas ha inträffat före 2003.
För att ta itu med orättvisor som går längre tillbaka i tiden behövs även landreformer, framförallt i Rift Valley i centrala Kenya. Området domineras av landets största folkgrupp kikuyus och många av dem kom i besittning av stora landområden efter självständigheten, en del på ett tvivelaktigt sätt.

Förhandlingsprocessen i Kenya kan också ses som ett intressant exempel på om ett relativt fattigt och maktlöst land – som ändå är intressant för stormakterna på grund av sin roll i regionen – tillåts sjunka ned i konflikter. Från första början betonade världssamfundet att lösningen på krisen ska vara”afrikansk” eller ”inhemsk”, där Afrikanska unionen skulle spela en viktigare roll än EU eller USA. Men när både regeringen och oppositionen vägrade göra avkall på sina krav verkade det ändå som att tålamodet tröt. Medan EU hotade med sanktioner sade USA:s utrikespolitiska sändebud Jendayi Frazer att USA, om kenyanerna inte kunde lösa konflikten internt, skulle hitta en ”internationell mekanism”. Många tolkade också nuvarande FN-chefen Ban Ki-moons blixtvisit till Nairobi för två veckor sedan som en signal om att FN är berett att ta till andra åtgärder, exempelvis genom Säkerhetsrådet.
Charles Onyango-Obbo, politisk kommentator för The East African, menar rentav att situationen i Kenya bör ses som ett testfall på internationella organisationers intresse för och förmåga att avvärja folkmord och humanitära katastrofer i Afrika. Det har de misslyckats med alltför många gånger nu, i länder som Rwanda, Somalia, Kongo och Sudan. Kenya – en av Afrikas största ekonomier och grannland till ett antal konflikthärdar – är däremot alltför strategiskt viktigt för stormakterna för att tillåtas gå samma väg. Av den anledningen kommer också fredsprocessen i Kenya att förbli ”inhemsk” bara i den utsträckning parterna verkligen når en politisk överenskommelse.

Maria Elowsson

Maria Elowsson är statsvetare i Uppsala och forskar om demokrati och rättssäkerhet i Kenya. Framöver bloggar hon från landet på www.nologo.blogg.se.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar