Socialistiska vänner, ni har jävligt mycket att bevisa! Lika mycket som Reinfeldt. Att ni tror att ni är mer trovärdiga än han är, vilar nog mer på självgodhet än på fakta.
Så skriver förre miljöpartistiske språkröret Birger Schlaug om vänsterns nyvakna miljöintresse på sin blogg. Och visst innehåller formuleringar som ”Var i h-e var ni innan det blev en poppisfråga? Ni var inte ett dugg bättre än borgerligheten, så sätt inte på er några gröna vingar och låtsas som något annat” korn av sanning. Det är lätt att förstå Birger Schlaugs skadeglädje – vad var det vi sa? – och känsla av upprättelse, retroaktivt: ”Vi som talat om miljöfrågor, om klimatfrågor, i årtionden har av radikala socialister snarast uppfattats som udda figurer”.
Schlaugs bloggpost är tillkommen i extas över Björn Forsbergs i höstas utkomna bok Tillväxtens sista dagar, där ett kapitel tillägnas den miljöblinda vänstern. Boken är läsvärd, ska först sägas. Forsberg är en frisk polemiker, har bra på fötterna och delger läsaren många kloka tankar. Han företräder en radikal grön linje, och mest argumentationskraft ägnas inte den radikala vänstern, utan ”ekomodernismen”, den promarknadsströmning som söker förena ekologi och kapitalism och som helt dominerar miljödebatten och miljöpolitiken. Forsberg visar, tvärtemot ekomodernismens grundtes, att miljöintresset i många fall står i direkt motsättning till ekonomiska intressen, och att samhället alltid i dessa situationer väljer ekonomin. Han kallar ett sådant miljöintresse, särskilt framträdande under Göran Perssons långa regeringsinnehav, för en tilläggshandling, något som man gärna berömmer sig för men som inte får utmana andra, ”viktigare” intressen. Och fortsätter det så kommer det förstås att gå åt skogen med jorden.
Men oavsiktligt ger också Tillväxtens sista dagar en provkarta över vad som faktiskt skiljer radikal ekologi från radikal vänster. Som varandes just en socialist som fram tills ganska nyligen inte insett miljö- och framför allt klimatfrågans sprängkraft i tillräcklig grad tar man ju åt sig, funderar: varför förstod vi inte allvaret i växthuseffekten? Hur kunde vi fastna i enbart ekonomiska och sociala frågeställningar? Samt, med handen på hjärtat: varför tyckte vi att miljörörelsen till viss del bestod av muppar? I denna självrannsakan fungerar Björn Forsbergs bok delvis som tröst: Ja, just det. Därför.
För trots att miljörörelsen med rätta slår sig för bröstet över att länge ha kampanjat i klimatfrågan var det inte den som till slut lyckades baxa upp den på samhällsagendan. En hypotes om varför miljörörelsen misslyckades med detta är att den ”reducerade” klimatfrågan
till – en miljöfråga, ungefär i paritet med säldöden eller försurningen. Något illavarslande som måste rättas till förr eller senare – men inte en ödesfråga för hela vår civilisation. Om den gröna rörelsen hade förmått se detta helt klart borde den rimligen ha gapat (ännu) högre. I stället fortsatte den att perforeras av annat, från naturskydd till medborgarlön. Inte ens nu, efter klimatfrågans genombrott, inser Forsberg detta – och jag tror att han i det är representativ för stora delar av miljörörelsen – för i så fall borde han i boken ha droppat saker som strålning från 3G-master och införandet av permakulturell odling. Det är nämligen frågor som drar ett lätt löjes skimmer över miljörörelsen, och även om man anser att det är viktiga ting måste var och en inse att de är av en helt annan grad än klimatkrisen.
Att växthuseffekten betraktas som ett av många miljöproblem saknar visserligen inte alls fog för sig, den är ett katastrofalt exempel på hur det moderna samhället ser naturen som något externt, något som finns där för oss att utan vidare betänkligheter exploatera. Om mänskligheten i stället betraktade sig själv som en del av naturen skulle såväl växthuseffekten som andra miljöproblem vara lättare att lösa. Samtidigt är det bara den globala uppvärmningen som utgör ett akut hot mot hela vår civilisation, och därför står den i särställning.
Faktum är att klimatomsorg och miljöomsorg i vissa fall rent av kan stå i motsatsställning till varandra. David Jonstad har skrivit om det på Arbetarens klimatblogg och exemplifierar med ett pressmeddelande från Världsnaturfonden som beklagar att antalet nötkreatur minskar, vilket hotar miljömålet ”ett rikt odlingslandskap”, trots att färre kossor betyder mindre utsläpp av växthusgasen metan. Nu behöver ju förhoppningsvis inte precis allt inordnas under klimatfrågan, och visst har öppna landskap ett egenvärde. Men det gäller att få prioriteringarna rätt. Det mest brännande exemplet på det är kärnkraften, som Forsberg, i likhet med hela miljörörelsen och för den delen även tidningen Arbetaren, vill lägga ner. Sett ur klimatståndpunkt är det dock inget akut krav. Även om kärnkraften definitivt inte är en quick-fix-lösning på hela den energiomställning som klimatkrisen kräver av oss – den kan inte byggas ut i tillräcklig grad, och bör inte byggas ut av en lång rad skäl – så är det på kort sikt mycket viktigare att lägga ner fossileldade kraftverk än kärnkraftverk. En sådan prioritering förmår inte Forsberg – eller miljörörelsen i stort – att göra.
På ett mer ideologiskt plan saknar ekoradikalismen den materalistiska förståelse av världen som är så central för vänstern. Även om de flesta gröna har ett starkt rättvisepatos förstår de sällan klassamhällets dynamik. Det tar sig exempelvis uttryck i synen på det individuella ansvaret för miljökrisen. Nu tillhör inte Björn Forsberg den renodlade livstilismens avantgarde – han vet att miljön först och främst är en systemfråga. Men trots detta återkommer han till vikten av ”etisk” eller lokalproducerad konsumtion, källsortering, vegetarianism och cykling, utan att komplicera dessa strategier med ett klassperspektiv (vilka har tid och råd och lust?) eller med att diskutera hur otroligt begränsat vårt individuella utrymme att leva miljövänligt under rådande omständigheter faktiskt är.
Den gröna synen på samhällsförändring är följaktligen djupt idealistisk. Björn Forsberg är ekoradikal – han förespråkar ”lokalisering”, ett ekonomiskt system som bryter med globaliseringen och den ekonomiska tillväxten. Men det går honom förbi att tillväxten är en förutsättning för det kapitalistiska systemets fortlevnad. ”Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna”, skrev Marx i Kapitalet. Eller om man föredrar ett borgerligt vittne som Joseph Schumpeter så skrev han i Essays: ”Kapitalism är en process, stationär kapitalism vore en contradictio in adjecto” (självmotsägelse).
Forsberg inser att det inte är lätt att stoppa tillväxten, men hans recept lyder ”förändrade värderingar och normer”. Ingenting tyder på att han förstår att det kräver ett brott med kapitalismen, som i sin tur kräver global klasskamp på en rad fronter.
Så om det är nödvändigt att stoppa tillväxten för att långsiktigt rädda planeten – och mycket talar för det, även om Forsberg lägger förvånande lite kraft på att lägga fram de avgörande argumenten för detta – måste den ekologiska kampen föras parallellt med ekonomisk klasskamp. ”Vi måste hitta en väg att sätta människor i första rummet i syfte att skydda miljön”, som ekomarxisten John Bellamy Foster uttrycker det i Ecology against capitalism.
I en essä om kampen för att bevara de hotade urskogarna i nordvästra USA – The limits of environmentalism without class – kritiserar Bellamy Foster miljörörelsen för att distansera sig från skogsarbetarna i stället för att söka allians med dem mot de bolag som exploaterar både människa och natur. Visserligen har skogsarbetarna ett kortsiktigt intresse av jobb och därmed avverkning, men om ekonomiska och sociala krav på lokal vidareförädling, ekologiskt skogsbruk, generösa förtidspensioneringar, vidareutbildning och så vidare tillfogats miljörörelsens krav på urskogarnas bevarande hade förutsättningar för en sådan allians skapats – som förmodligen med större framgång hade kunnat rädda den hotade skogen.
En av få svenskar som under en längre tid har uppmärksammat ekomarxismen är ekonomhistorikern Daniel Ankarloo, som är gästredaktör för senaste numret av Socialistisk Debatt. Där ger han en översikt över det marxistiska svaret på den ekologiska utmaningen och publicerar bland annat en intervju med Paul Burkett och en översättning av en av John Bellamy Fosters uppsatser – allt läsvärt.
”Att vi under kapitalismen inte ’tar hänsyn’ till naturen är konsekvensen av att vi under kapitalismen inte förmår, eller ens tillåts, ’ta hänsyn’ till varandra som människor”, konstaterar Ankarloo. Ett ickealienerat förhållande mellan människa och natur kräver alltså ett ickealienerat förhållande mellan människor, det vill säga kapitalismens avskaffande, och det är också ekomarxismens credo (och Björn Forsbergs, även om han inte uttrycker det så).
Samtidigt ger den slutsatsen begränsad vägledning för den akuta klimatkris som vi nu står inför, nämligen att kraftfullt börja minska utsläppen av växthusgaser inom högst ett decennium – vilket i praktiken innebär under givna, kapitalistiska förutsättningar. Sannerligen en utmaning, inte minst med tanke på att avgörande steg mot global rättvisa i sin tur är en förutsättning för att få med tredje världens länder på tåget.
Så vitt jag kan se kan vi varken kort- eller långsiktigt lösa den ekologiska krisen med mindre än att vi även löser en rad sociala problem. Och då kommer klass med nödvändighet upp på bordet. Även om självberömmelsen hos all världens Schlaugar och Forsbergare är begriplig, är detta en hemläxa för både miljörörelsen och arbetarrörelsen.
Tillväxtens sista dagar
Björn Forsberg
Cogito
Socialistisk Debatt
nr 2/2007
