Som jag brukar säga till mina vänner i miljörörelsen: Vi är betong-, såga ner-, gräv upp- och bränn-facket! säger Tony Maher
Jo, medlemmarna i Australiens fackförening för arbetare inom byggsektorn, skogsbruket, gruvnäringen och energisektorn har förvisso viss delaktighet i Australiens mycket höga utsläpp av växthusgaser, över 20 ton per person och år.
Men nu är fackordföranden Tony Maher på FN:s klimattoppmöte i Bali i syfte att verka för ett framtida avtal, med stora och bindande åtaganden för bland andra Australien att minska utsläppen av växthusgaser. Det är inte första gången Tony Maher och hans fack CFMEU är med på liknande tillställningar. Ända sedan FN:s miljötoppmöte i Rio 1992 har betongfacket deltagit, ”och vi har alltid intagit progressiva ståndpunkter”, säger han. I valrörelsen i Australien nyligen satsade CFMEU en halv miljon dollar på tv-reklam för att få bort den konservative premiärministern John Howard, med hans vägran att ratificera Kyotoprotokollet som främsta argument. John Howard hade nämligen sagt att han inte tänkte skriva under några avtal som hotar kolgruvearbetarnas jobb, och när gruvfacket svarade att det inte var Kyoto utan Howard som hotade deras jobb var det effektiv propaganda. Mycket riktigt förlorade Howard jobbet, och
den nye premiärministern Kevin Rudd har redan ratificerat Kyotoprotokollet.
Tony Maher menar att den allra viktigaste valfrågan var de drakoniska förändringar i arbetsrätten som John Howards regering infört under beteckningen WorkChoice, men klimatfrågan kom som god tvåa.
Men, undrar vi, är det inte kontroversiellt bland medlemmarna att driva en politik som skulle kunna gå ut över deras villkor? Frågan är på intet sätt obefogad. Arbetarrörelsen är utan tvivel en del av det moderniseringsprojekt som i mångt och mycket är roten till klimatförändringarna. Den har, nästan alltid och överallt, understött storskaliga energilösningar, industrialisering och ökade transportvolymer för att gynna produktion och därmed deras medlemmars sysselsättning och löneutveckling. Med andra ord har konflikterna mellan arbetarrörelsen och miljörörelsen varit många, även om givetvis även samarbete har förekommit.
– Om det hade varit kontroversiellt hade väl någon utmanat mig på ordförandeposten, men det var det länge sedan någon gjorde, svarar Tony Maher. Jag har pratat om det här på möten med tusentals medlemmar – kraftverksarbetare, oljearbetare, kolgruvearbetare inte minst, och de förstår. De säger till mig att vi måste kunna leva på den här planeten, så fixa problemen. De har inte skapat dem.
Till och med när unga aktivister lyckats stänga kolkraftverk och blockera inkommande kolfartyg tar Tony Maher det lugnt.
– Jag säger till våra medlemmar: bli inte arga. De gör ju samma saker som fackföreningar har gjort i hundra år. De gör kampanjer, de organiserar. Och sådana aktioner hade stor inverkan på valrörelsen, det ökade trycket.
Även om CFMEU:s långvariga miljöengagemang nog är ganska unikt för ett industriförbund är de numera inte ensamma om att ha vaknat inför klimathotet. Norska LO har antagit en radikal klimatstrategi, i Storbritannien ska en facklig klimatkonferens äga rum i vinter, spanska Comisiones Obreras driver kampanjer kring klimatfrågor även på arbetsplatsnivå (se artikeln på nästa sida). I Spanien huserar även en internationell facklig kommitté, Sustain Labour, som arbetar med frågan.
När vi frågar svenska LO:s delegat på Balimötet, Sven Nyberg, om varför LO saknar en utarbetad policy för klimatfrågan säger han att det handlar om brist på resurser – frågan diskuteras, men medlemstappet har lett till nedskärningar på LO:s kansli, så resurser har inte funnits att ta fram någon rapport i frågan.
Danska LO planerar däremot att snart lansera en klimatstrategi. Så är ju också Köpenhamn värd för det klimattoppmöte 2009 där – så är i alla fall planen – nästa avtal, ”Post-Kyoto”, ska undertecknas.
Och på internationell nivå, i International Trade Union Confederation, ITUC, har frågan på senare tid fått hög prioritering. Inför Balimötet gjordes ett omfattande uttalande, med krav på skarpa globala utsläppsminskningar – 85 procent till år 2050. Ituc skisserar ett program för en rättvis övergång, just transition, till gröna jobb. Stora förändringar av våra samhällen är nödvändiga för att minska utsläppen, men förändringarna ska inte drabba arbetare och fattiga. ITUC förespråkar omställningsförsäkringar, satsningar på gröna jobb, stöd till fattiga länder och att fackföreningsrörelsen inkluderas i trepartsförhandlingar om hur övergången ska se ut globalt, nationellt, lokalt.
Den internationella fackföreningsrörelsen har visserligen alltid haft viss närvaro på FN:s klimatkonferenser, men aldrig tidigare satsat så stort som på Bali, med en delegation på 85 personer – större än Greenpeace.
Så intresset är något nymornat.
Ching Chabo, informations- och forskningschef på ITUC-Asia Pacific, säger till Arbetaren att klimatfrågan är ny för dem, ”men den har blivit så stor och viktig att vi måste engagera oss i den”.
I hennes del av ITUC, som alltså omfattar Asien och Stilla havs-regionen, finns medlemmar som redan har drabbats av klimatförändringarna, exempelvis på det lilla öriket Fiji. Annars är det främst organisationerna i Australien, och i någon mån Japan, som har börjat arbeta med frågan.
Den stora fackliga delegationen arbetar främst med lobbying – de talar med delegater, arrangerar debatter, tar fram fakta och argument. En del ingår även i länderdelegationer och får på så vis större insyn i förhandlingarna.
– Vi argumenterar emot att marknaden kan lösa alla problem. Sociala problem kräver sociala lösningar, även regeringar måste involveras. Vanliga arbetare ska inte förlora på en klimatomställning, säger hon: tvärtom skulle det här kunna vara ett tillfälle att förbättra den sociala dimensionen.
Vad får ni för gensvar från delegaterna då?
– Alla delegater säger förstås att vi har rätt! Men vad som kommer ut i slutänden får vi se så småningom… Vi försöker i alla fall vårt bästa.
Om ITUC har en imponerande delegation inne på FN-mötet är de tämligen osynliga utanför, bland organisationer och folkrörelser som ordnar debatter, seminarier och protester. I Solidarity Village for a cool planet, ett tältläger uppsatt av folkrörelser insprängt mellan Nusa Duas lyxhotell och golfbanor, finns dock viss facklig närvaro, i form av Indonesiens oberoende fackföreningsrörelse och sydkoreanska KCTU. Baginda Harahap är generalsekreterare för det oberoende facket på norra Sumatra, som står utanför ITUC.
– Vi är mycket oroade över klimatförändringarna, säger han. De är en följd av den globala kapitalismen, av dess exploatering av människor och natur.
Ännu så länge påverkas inte deras medlemmar direkt av klimatförändringarna, och det är en ny fråga för dem att arbeta med. Däremot har de börjat märka av andra, indirekta aspekter av klimatförändringarna. De har medlemmar på företag som framställer palmolja från palmer som ofta odlas på nedskövlad regnskogsmark. Oljan skeppas sedan till Europa och USA och används bland annat som ”miljövänligt” alternativ till fossila bränslen. Skövlingen är egentligen illegal, men, säger Baginda Harahap: ”De som hugger ner skogen skyddas av regeringen”.
Palmoljefabrikerna har dessutom sålts ut till underentreprenörer, vilket har medfört att lönerna har sänkts och anställningsvillkoren försämrats.
Egentligen det enda internationella samarbete som de oberoende indonesiska facken har är med den stridbara och närmast legendariska sydkoreanska federationen KCTU. Även de är på plats i Bali, men inte med någon stor delegation. Dess internationellt ansvarige, Lee Chang-geun, och några till deltar i Solidarity Village tillsammans med den indonesiska småbonderörelsen SPI, med en halv miljon medlemmar, och andra sociala rörelser från Indonesien och resten av världen.
Lee Chang-geun säger till Arbetaren att inte KCTU – heller – har kommit särskilt långt med klimatfrågan, ”men vi ser det som en väldigt viktig fråga för arbetarrörelsen i framtiden”.
KCTU ska samarbeta med miljörörelsen och andra sociala rörelser för att minska utsläppen och i möjligaste mån motarbeta koldioxidhandel.
– Marknadslösningar är inte bra varken för folket eller för planeten, säger Lee Chang-geun.
KCTU:s första åtgärd blir att utbilda sina medlemmar, eftersom medvetenheten om klimatförändringarna är låg bland koreanska arbetare. Men facket kommer också att kämpa för att förmå koreanska företag att minska utsläppen och, tillsammans med andra rörelser, för att förmå regeringen att ta på sig bindande utsläppsminskningar. Trots att Sydkorea är en stor utsläppare av växthusgaser och numera även medlem i OECD, är landet inte listat i klimatkonventionens Annex 1 och saknar därmed åtaganden.
– Vi funderar på olika sätt på att ta upp klimatfrågan i våra kollektivavtalsförhandlingar. Vi har inte gjort så mycket än, upprepar Lee Chang-geun flera gånger, men vi anser att frågan är angelägen och brådskande.
Varken Baginda Harahap eller Lee Chang-geun riktar direkt kritik mot ITUC:s ännu väldigt lobbybetonade arbete. Och hur framgångsrikt det kommer att bli återstår, som sagt, att se.
Så småningom kommer FN:s klimatprocess att gå in i en mer nervös fas, då det kan krävas tryck från stora mobiliseringar för att förmå förhandlarna att nå ett avtal om tillräckligt kraftiga utsläppsminskningar och som fördelar bördorna rättvist. Inte minst gäller det COP 15 i Köpenhamn om två år. Så vad har danska LO i beredskap inför det viktiga mötet?
– Vi kommer att arbeta tillsammans med ITUC, säger Heidi Rönne Möller, internationell rådgivare på LO i Danmark. Det är viktigt att arbeta inom strukturerna, om det blir några stora mobiliseringar får vi se i ett senare skede.
