– Jag har varit aktiv i miljörörelsen i över tjugo år och aldrig har jag varit med om något så dramatiskt som i dag, sade Alden Meyer från Union of concerned scientists till Arbetaren direkt efter att överenskommelsen var klar på lördag morgon svensk tid – ett dygn efter utsatt tid.
In i det sista stod striden mellan USA och Indien, med stöd av resten av världen. Indien kunde inte godta en formulering i sekretariatets sista förslag, utan ville tydliggöra att mätbara utsläppsåtgärder i utvecklingsländer förutsätter överföring av resurser till dessa länder. USA vägrade först godta ändringsförslagen, men efter att ha blivit utbuade och fått en rad skarpa uttalanden emot sig vände USA på klacken och accepterade kompromissen.
Marcelo Furtado från Greenpeace Brasilien säger till Arbetaren att han tror att USA:s strategi under hela FN-mötet har varit att få förhandlingarna att bryta samman, men lägga skulden för det på G77+Kina, den stora förhandlingsgrupp som samlar över 130 utvecklingsländer.
– I dag var USA nära att lyckas. Men när det stod klart att de var helt isolerade, och att de skulle få skulden för ett sammanbrott, valde de att följa med världssamfundet, säger han.
Genom att acceptera överenskommelsen tvingades USA ge med sig i en viktig fråga, och har nu för första gången gått med på att omfattas av bindande utsläppsminskningar i någon form. I överenskommelse står att alla industriländer – inte bara Kyotoprotokollets parter, där USA inte ingår – ska ta på sig ”mätbara, rapporterbara och verifierbara” utläppsåtaganden.
– Det viktigaste är att man fått med alla på den här uppgörelsen. Att få med USA i det här läget måste ändå ses om en framgång, säger Emma Lindberg, klimatexpert på Svenska Naturskyddsföreningen, på plats i Bali.
Hon ser överenskommelsen som en ”acceptabel kompromiss” mellan de viktigaste aktörerna EU, USA och G77+Kina.
Särskilt stor uppmärksamhet väckte USA:s vägran att acceptera en hänvisning till FN:s klimatpanels resultat, som kräver minst en halvering av de globala utsläppen till 2050, och en utsläppsminskning av i-länderna till 2020 inom spannet 25 till 40 procent.
För att förklara sin vägran återföll USA i ifrågasättanden av vetenskapen, som när USA:s chefsförhandlare Paula Dobriansky sade:
– Många oklarheter återstår i klimatpanelens resultat.
EU bjöd inledningsvis motstånd, och EU:s miljökommissionär Stavros Dimas förklarade, med stöd av Frankrikes och Tysklands miljöministrar, att om inga siffror finns med i slutdeklarationen skulle de vägra delta i den separata klimatprocess som USA lanserade i våras, som ska leda till frivilliga åtaganden inom de största utsläpparländerna i G8+5.
Men i slutändan gav EU upp. I överenskommelsen nämns inga siffror, däremot hänvisas det i allmänna termer till FN:s klimatpanels slutsatser.
– Det här försvårar de kommande förhandlingarna. När siffrorna väl är borta kommer det att vara väldigt svårt att få in dem igen, säger Stephan Singer, Världsnaturfondens klimatexpert.
