Mörkertalet kring diskriminering av hbt-personer i arbetslivet är stort, och få anmäler sin arbetsgivare. Transsexuelle Kewin Rozzlee hör till undantagen. Han fick hjälp av JämO, som drev hans fall vidare till förlikning. – Lagarna behöver göras tydligare kring vad som gäller när man anställer en transsexuell person, säger han.
Kewin Rozzlee föddes som kvinna, men har alltid känt sig som man. Först som 18-åring var han gammal nog att inleda processen med att byta kön, och under den treårsperiod som könsbytesprocessen pågick, började också hans problem i arbetslivet.
Som universitetsstudent sökte han extrajobb som väktare på Arlanda. Han intervjuades av ett bemanningsföretag, där han var öppen med sin situation, och antogs till en internutbildningskurs. Men sedan han fyllt i sekretesspapperen för Luftfartsverkets räkning blev det stopp. Eftersom könsbytet inte var fullbordat hade Kewin fortfarande officiellt kvar förnamnet Solveig, och han skrev under papperen med båda sina namn.
– När jag kom hem den kvällen ringde de från bemanningsföretaget och sa att de avslutat kursen för mig. De hade fått höra att man inte kunde ha personer i spärren som ser ut som en kille, fast det står ett flicknamn på id-brickan.
– Jag blev underkänd på grund av min identitet, inte på grund av vad jag kunde, säger han.
Han beslutade att anmäla vaktbolaget och bemanningsföretaget för könsdiskriminering. Eftersom han inte var fackligt ansluten vände han sig till JämO för att få hjälp. Ärendet nådde fram till en förlikning i slutet av 2004, då företaget erkände att det diskriminerat Kewin enbart på grund av att han är transsexuell, och betalade ut ett mindre skadestånd för kränkning.
– De erbjöd mig en stor summa mot att jag inte skulle gå ut och berätta om vad som hade hänt mig. Jag sa nej, eftersom jag tyckte att det var viktigare att det här kom ut. Jag ville att de som blir diskriminerade i framtiden ska kunna se att det faktiskt kan leda någonstans om man anmäler, säger han.
Efter det har hans erfarenheter i arbetslivet varit blandade. En arbetsgivare hotade och trakasserade honom så grovt att han till slut gjorde en polisanmälan.
Men majoriteten har varit förstående, och visat respekt när han berättat om sin situation. Även efter könsbytesprocessen har Kewin Rozzlee fortsatt att vara öppen inför sina arbetsgivare.
– Som jag ser det är de som diskriminerar mig på grund av det här inte värda att jobba för, säger han.
Svårigheterna begränsar sig inte bara till arbetslivet – att identifiera sig på post och bank var ett stort problem under den tiden könsbytesprocessen pågick, och att välja omklädningsrum på gymmet eller simhallen är fortfarande svårt.
– Har man sin identitet så tänker man inte på de här sakerna. Men för mig blir det A och O. Jag smälter inte glasklart in i det ena eller det andra, säger han.
Normerna, som föreskriver att man ska vara på ett visst sätt, är det största problemet som sätter käppar i hjulet även på arbetsmarknaden, menar Kewin Rozzlee.
– Det kan inte bara vara arbetsgivarens ansvar att bryta diskrimineringen. Samhället måste också släppa på normerna mycket mer. Man behöver få det presenterat för sig redan i grundskolan, att några föds på det här sättet också. Och så behöver vi tydliga lagar, som visar att man inte får diskriminera.