Den borgerliga alliansen gick till val på jobb, jobb och jobb. Men väl vid makten handlar det om skattesänkning, skattesänkning och skattesänkning.
Enligt höstbudgeten och tilläggen i vårbudgeten kommer skatterna att sänkas med 65 miljarder kronor mellan 2006 och 2007. För att ge lite perspektiv; i TV4:s slutdebatt innan valet sade Maud Olofsson om vänsterpartiets högst rimliga, men kanske inte så pedagogiskt förklarade, krav på 200000 nya jobb i offentlig sektor:
– Det är inte så konstigt att Lars Ohly resonerar som han gör. Han tror ju att pengar regnar ner från himlen.
Var alliansens 65 miljarder i skattesänkningar kommer ifrån ska strax avslöjas. Faktum är att 200000 offentliga jobb hade blivit betydligt billigare än så – själva lönekostnaden skulle gå på ungefär 70 miljarder, men om man tar hänsyn till minskade utbetalningar i a-kassan och ökade skatteintäkter så skulle notan hamna på bara cirka 17 miljarder.
Det hade alltså kunnat genomföras utan att höja skatterna, utan att slakta a-kassan, fördyra fackligt medlemskap och trafikskadeförsäkringen, sänka biståndet och sälja ut lönsamma statliga bolag.
Regeringen har, genom de pengar som trillat ner i deras famn, inte behövt göra så mycket fler nedskärningar än ovan nämnda. I stället riktas budgetpolitiken in på skattesänkningar för de rika. Jobbavdraget på 40 miljarder gynnar främst höginkomsttagarmän – 46 procent tillfaller de 20 procent mest välbetalda, 60 procent går till män. Avskaffandet av förmögenhetsskatten gynnar samma grupp: Mer än 60 procent går till den rikaste tiondelen, och 63 procent till män. Att fastighetsskatten avskaffas är förstås en bluff, i stället handlar det om att avskaffa progressiviteten i systemet. 4 av 10 tjänar över huvud taget ingenting på förändringen, bara 1 av 7 får en skattesänkning på mer än 85 kronor i månaden – läs villaägare i storstäderna.
Och det här är bara början. Eftersom pengarna fortsätter att regna över alliansen kommer vi att få se fler stora skattesänkningar för de rika innan nästa val.
Alliansregeringen spär på de redan alltför stora klyftorna, men utöver de nedskärningar som nämnts drabbas vanliga löntagare även av att skattesänkningarna ökar inflationstrycket och tvingar Riksbanken till räntehöjningar. Räntehöjningar innebär att de som har pengar gynnas och de som måste låna missgynnas.
Visserligen skyller Konjunkturinstitutet – sin vana trogen – inflationstrycket på fackföreningarna. Vilket är bisarrt eftersom de avtalade löneökningarna ligger långt under det icke-inflationsdrivande löneutrymme som KI själv har räknat ut.
Slutligen. Pengarna kommer inte från himlen, men väl från regeringen Persson. Genom Perssons spariver – i såväl hög- som lågkonjunktur – hade staten ett överskott på 80 miljarder kronor förra året. Han hade kunnat fördela det till dem som behöver det, men överlät i stället fördelningen åt alliansen. Och då går det som det går.