Under 2005 och 2006 koncentrerade sig regeringen Chávez på att konsolidera och bredda sitt inhemska och utländska stöd. Den har nu vunnit alla val som går att vinna med överväldigande marginaler. Utrikespolitiskt har den cementerat allianser med en rad vänster och center-vänsterregeringar i Latinamerika, liksom med Kina och Iran – geopolitiskt fördelaktigt men inte oproblematiskt för mer principfasta chavister och socialister på grund av dessa regimers karaktär.
Detta har skapat ”utrymme för en snabb acceleration av den bolivarianska revolutionen, och med det en period för att definiera dess mål och marschväg”, konstaterar New Left Weeklys korrespondent.
Chávez har inte svikit dessa förhoppningar. I ett tal den 8 januari förklarade han att ”en övergångsfas är nu över /…/ vi går in i en ny era, projekt Simon Bolivar 2007–2021” (2021 är 200-årsjubileet av Venezuelas självständighet). Han förkunnade vidare att ”allt som privatiserats, låt det nationaliseras”, efterlyste ”en explosion av rådsmakt” och en utökad ”bolivariansk folkbildning, för att skapa nya värderingar och utplåna de gamla kapitalistiska, individualistiska, egoistiska värderingarna”.
Kort därefter tilldelades han av parlamentet rätt att under 18 månader förkunna dekret med status av lag – fullt i enlighet med grundlagens bokstav, men inte med dess anda eftersom det i praktiken innebär att den lagstiftande makten avskaffar sig själv.
Samtidigt är det på ett sätt logiskt – de regeringstrogna partierna har nämligen egentligen aldrig haft någon egen legitimitet utan alltid åkt snålskjuts på Chávez enorma prestige och hans gräsrotsanhängares arbete. Redan tidigare gjorde de föga mer än att rösta igenom initiativ som antingen kommit uppifrån eller underifrån; de stod inte ofta för egna idéer.
Tillsammans med den nya dekretmakten är det Chávez beslut att inte förnya den privata tv-kanalen Radio Caracas TV, RCTV:s licens, som har väckt störst farhågor. Utifrån argumentet att sändningsfrekvenserna är offentlig egendom och att kanalen genom att öppet delta i en statskupp förverkat sitt förtroende kunde det tyckas att beslutet inte vore särskilt svårt att försvara. Icke desto mindre verkar det bli det mest impopulära beslut som Chávez någonsin tagit – hela 70 procent var emot och bara 17 procent för i en opinionsundersökning från institutet Datanalisis.
– Det är landets mest populära tv-kanal och tittarna bekymrar sig mycket mer om att mista dess såpoperor och tävlingsprogram än om dess politiska rapportering, konstaterar Luis Vicente Leon från Datanalisis.
Medan det varit en hel del debatt om huruvida detta utgör en auktoritär utveckling har experimenten i direktdemokrati väckt betydligt mindre uppmärksamhet. Venezuelas nya ”Förenade Socialistparti” som är tänkt och troligen också kommer att ersätta alla de gamla chavistiska stödpartierna, är ett sådant. Partiet kommer att vara indelat i ”celler” om runt 200 personer och varje cell kommer att utse en representant till dess första kongress. Till och med Chávez kommer att behöva väljas av sin lokala cell för att ha rätt att delta.
Därefter är det tänkt att representanterna kontinuerligt, under tre månader, ska resa fram och tillbaka till sina celler för att rapportera och få instruktioner. Det slutliga programförslaget ska sedan godkännas i en allmän medlemsomröstning – allt som allt en nivå av deltagande demokrati som knappast prövats i ett partibygge någon annan stans i världen.
Det största problemet blir troligen dimensionerna: om partiet verkligen får 4–5 miljoner medlemmar som man räknar med, skulle antalet representanter bli över än 20 000.
Enligt samma grundmodell fungerar redan runt 19 000 lokala råd runtom i landet – en ”explosion av rådsmakt”. Antalet ökar snabbt, flera har bildat regionala federationer och de är tänkta att framöver få allt större resurser och i förlängningen kanske också ersätta de gamla politiska institutionerna.
Ekonomiskt har Chávez fyrat av en rad nyheter mellan januari och maj: höjning av minimilönen till 300 dollar (den högsta i Latinamerika), en sänkning av arbetsveckan från 44 till 36 timmar, utträde ur Världsbanken och IMF, nationalisering av elindustrin och telebolaget CANTV och nationalisering av majoritetsandelen i de privata oljefälten i Orinoccodeltat.
Reformerna har varit hittills inte lett till den ekonomiska katastrof som förespåtts av många liberala kommentatorer. Under de senaste två åren har BNP-tillväxten legat över 10 procent, något som inte enbart kan tillskrivas höga oljepriser: som den brasilianska ekonomen Luciano Wexell Severo påpekat har den den oljerelaterade andelen av BNP faktiskt minskat från 20 till 14 procent sedan Chávez kom till makten, medan den icke-oljerelaterade ekonomin ökat sin andel.
Trots allt har det ännu inte blivit någon avgörande svängning i socialistisk riktning. De nationaliseringar som skett har gjorts med kompensation för de privata ägarna och i de stora nationaliseringarna som CANTV har företagen heller inte ställts under arbetar- och social kontroll. Ändå har ett mönster etablerats där privat ägande har börjat ses som orsaken till samhällsproblem snarare än lösningen på dem.
– Vi har inga planer på att utrota privategendomen i Venezuela, så länge den underordnar sig det nationella intresset och det socialistiska projektet (…) om den inte gör det, är den dömd att gradvis försvinna, är Chávez nuvarande inställning i frågan.
Fakta / Hugo Chávez
Hugo Chávez har varit president i Venezuela sedan 1998. Hans valseger bröt en över 30 år lång informell överenskommelse där partierna COPEI och Action Democratica växlats om vid makten. Den 11 april 2002 störtades han i en statskupp, men återinsattes bara två dagar senare.
Den “bolivarianska revolutionen” var det namn Chávez och hans anhängare ursprungligen gav sitt vänsternationalistiska samhällsprojekt. Termen ”Socialism för 2000-talet” lanserade Chávez för första gången på World Social Forum 2004.
