Radar

Kosta vad det kosta vill

Klimatförändringarna kommer att kosta massor av pengar. Det kommer att kosta om vi inte minskar utsläppen, och det kommer att kosta även när vi förhoppningsvis enas om att ställa om våra samhällen för att förhindra mänsklighetens undergång. Kommer kapitalismen att överleva?

Ekonomen Nicholas Stern gjorde förra året, på uppdrag av Storbritanniens finansdepartement, en rapport om klimatförändringarnas kostnader, The economics of Climate Change. Bilden som målas upp i rapporten är någorlunda ljus. Om världen inom kort börjar agera samfällt behöver inte en klimatanpassad omställning kosta mer än ungefär 1 procent av världens samlade bruttonationalprodukt årligen. Redan det är förstås stora summor – 1 procent av världens BNP 2005 uppgår till 444 miljarder dollar. Men samtidigt är BNP-tillväxten större, omkring 3–4 procent, och alltså möjligt att genomföra omställningen utan att hota tillväxt och utveckling, menar Stern.
Om världen däremot inte gör något åt utsläppen av växthusgaser kommer Sternrapporten fram till att världsekonomin kommer att krympa. Så mycket pengar kommer att krävas för att hantera klimatkrisen att den genomsnittsliga konsumtionen mot slutet av detta århundrade kommer att behöva minska med 5–20 procent, och snarare med den höga siffra än den låga.

Det finns dock ett stort problem med rapporten. Den utgår ifrån att världen kommer att nöja sig med att vilja stabilisera atmosfärens koncentration av koldioxidekvivalenter vid 550 ppm (miljondelar). Problemet är att enligt de scenarier som FN:s klimatpanel IPCC sammanställde 2001 – och som återges i Stern-rapporten – innebär 550 ppm sannolikt att världens medeltemperatur kommer att bli tre grader högre än innan den industriella revolutionen. Detta samtidigt som forskningen talar för att en rad naturliga feedback-mekanismer, som kan få klimatet att skena, utlöses redan vid omkring två graders höjning. När istäcken smälts reflekteras mindre sol, när permafrosten släpper greppet om Sibirien frigörs enorma mängder av växthusgasen metan och så vidare. Mark Lynas menar i boken Six Degrees att om temperaturen ökar med två grader är risken överhängande att den fortsätter att öka till tre, fyra, fem, sex grader – oavsett vad mänskligheten gör. Att sikta på att stabilisera växthusgaskoncentrationen på 550 ppm är med andra ord ett spel på skyhög nivå, med mänskligheten som insats och med rätt dåliga odds att lyckas. Det är helt galet, och om medvetenheten om klimatförändringarna fortsätter att öka och forskningsresultaten fortsätter att peka i samma riktning är det inte troligt att mänskligheten kommer att nöja sig med 550 ppm.

Om växthusgaskoncentrationen i stället stabiliseras på 450 ppm ger det oss med dagens prognoser en åtminstone 50-procentig chans att temperaturen inte överstiger två grader – även det är förstås ett bisarrt stort risktagande. Men mycket lägre koncentration än så lär inte vara möjlig ens om vi skulle upphöra med alla utsläpp imorgon, eftersom koncentrationen idag ligger på cirka 430 ppm och ökar med 2,5 ppm årligen. Att stabilisera vid 450 ppm skulle innebära att utsläppen behöver skäras ner med 70–90 procent (globalt sett) till år 2050 (beroende på när den stigande utsläppskurvan förmås brytas).
Ekonomen Stern själv medger att “bevisen talar starkt för att 550 ppm koldioxidekvivalenter är ett farligt ställe att vistas på, med substantiella risker för väldigt obehagliga resultat” – ändå väljer han 550 ppm som sitt huvudscenario.

Varför? Av ekonomiska skäl så klart. En snabbare utsläppsminskning än så blir betydligt mer kostsam, främst genom att en stor del av kapitalstocken i utsläppsproducerande industrier skulle behöva ersättas innan de är utslitna, samt att det skulle kräva väldigt stora och tidiga utsläppsminskningar från transportsektorn, för vilken kolsnåla teknologier är mer avlägsna än för exempelvis energisektorn. Sternrapporten genomför ingen utförlig kostnadsundersökning av 450 ppm-målet, men säger att modellerna i allmänhet kommer till resultatet att en stabilisering vid 450-500 ppm är tre gånger dyrare än en vid 500-550 ppm.
Grovt talat skulle alltså en stabilisering vid 450 ppm kosta minst 3 procent av den globala, årliga bruttonationalprodukten. Om Stern skulle lyfta huvudet från sina tabeller och tänka lite på sina barnbarn så borde han rimligen komma fram till att det är lågt pris. Det är rena realisationen, med tanke på vad som kan vänta på andra sidan 450 ppm.
Men vad Stern ser i sina tabeller kanske inte bara är utgifter i triljonklassen, utan en kritisk punkt för hela världsekonomin. 3 procent motsvarar ungefär den globala tillväxten (2005 var den 3,8). Vad händer om hela den framtida tillväxten rycks undan för att spenderas på klimatomställningen? Om världsekonomin stagnerar i årtionden framöver?

Kapitalismens utbredning över hela världen och till de mänskliga samhällenas allra minsta porer är en följd av att systemet måste expandera.
Kapitalet måste hela tiden växa för att systemets själva drivkraft – profiten – ska kunna upprätthållas. Visserligen är tillfälliga kriser normala. Redan Karl Marx observerade att kapitalismen regelbundet går in i överproduktionskriser. Det inträffar när det inte finns köpkraft nog i samhället för att köpa alla varor som kapitalet spottar ut på marknaden. Förblir varorna osålda måste företagen sparka folk och lägga ner produktion – vilket ytterligare minskar köpkraften. Så fortsätter krisen tills utbud och efterfrågan återigen kan mötas på en väsentligt lägre nivå än före krisen. Men hittills har de följande högkonjunkturerna alltid nått högre än de föregående – systemet expanderar.
Överproduktionskriser skulle kunna bli följden av en radikal klimatomställning. Om klimatinvesteringarna finansieras genom väsentligt höjda skatter undandras köpkraft från marknaden och en kris kan stå inför dörren. Om företagen i stället genom nya regelverk själva tvingas byta ut den koltörstiga delen av kapitalstocken skulle profiten minska i många sektorer och kapitalet därmed flytta till andra sektorer – och då skulle nyinvesteringarna i stort sett utebli. Detsamma gäller om utsläppsrätter skulle auktioneras ut till högstbjudande – i viktiga, kolslukande branscher skulle profiten snabbt raderas ut.
Det tycks helt enkelt som om kapitalet inte förmår göra en radikal klimatomställning med mindre än att staten eller andra samhällsorgan går in och styr. Kanske är det det som skrämmer Stern?

Ändå krävs det knappast, i detta läge, en övergång till socialistisk planekonomi. Det räcker att betrakta hur kapitalistiska stater har agerat i stunder av akuta nationella säkerhetshot; i krigstider. När suveräniteten har krävt en snabb övergång från civil till militär produktion, som under andra världskriget, förlitade sig inte ens de mest liberala länderna som USA och Storbritannien på marknadsmekanismer, utan regeringarna beslutade att styra om investeringar, reglera produktion, ransonera tillgångar och införa priskontroll. En stor del av industrin ställdes direkt under regeringens ägo eller kontroll. Kapitalet kunde acceptera detta, åtminstone tillfälligt, eftersom statens beställningar också garanterade en ymnig krigsprofit.
Att påtvinga kapitalismen förändringar så kostsamma att hela tillväxten hotas är alltså knappast möjligt med mindre än att det allmänna garanterar systemets överlevnad. Men om detta är möjligt under en begränsad period – världskrigen varade i 4–6 år – bör frågan ställas om staterna klarar av – och finner det rationellt – att försörja kapitalet under en klimatomställningsperiod på 50 år? Alternativet till att betala ränta för att använda privat kapital till livsnödvändiga investeringar är att konfiskera det i allmännyttans tjänst. Socialister kommer att ha starka argument för att så ska ske, men kommer att behöva en enorm styrka för att kunna genomföra en sådan revolution, en styrka kanske kan hämtas ur den hotbild som klimatförändringarna utgör.

Utöver kapitalbehovet talar även själva omfattningen och brådskan i klimatomställningen för att den nyckfulla marknaden kommer att behöva ersättas av politisk planering, av en mer interventionistisk stat. Utan samhällelig planering riskeras ekonomisk och social kollaps då produktion helt riskerar att avstanna av energibrist. En omställning kommer också att skapa stora förändringar på arbetsmarknaden, och eftersom bördorna bör delas rättvist krävs program som garanterar inkomsttrygghet, vidareutbildning och sysselsättning åt alla. En aktivare stat behöver inte innebära en mer centraliserad maktapparat. Vad det främst handlar om är återta befogenheter från marknaden till demokratiskt valda organ – och, tänker jag mig, folkförsamlingar. Jag tror att vi skulle behöva skapa sådana, som lokala råd både i grannskap och på större arbetsplatser. Om omställningen ska gå tillräckligt djupt och snabbt måste så stor del av folket som möjligt mobiliseras i processen; för att nå ut med information och se över de lokala omställningsbehoven.

En annan, och på sätt och vis djupare fråga, rör hela det ekonomiska paradigm som även min analys rör sig inom, som innebär att tillväxt och konsumtion (under kapitalismen) är något i grunden positivt. I Del 1 talades det exempelvis i positiva ordalag om fordismens förmåga att med konsumtionen som förbindelselänk sammanfoga löneökningar och vinster. Många inom miljörörelsen hävdar att tillväxt och konsumtionsökning över huvud taget inte är förenligt med naturens begränsningar, som dess förmåga att absorbera koldioxid. Ofta grundar sig det påståendet i en sammanblandning av storheter: Ekonomisk tillväxt är inte detsamma som ökat utnyttjande av naturresurser, som naturligtvis är ändliga. Även immateriella varor – många tjänster, programvara, kultur etcetera – bidrar till ekonomisk tillväxt nästan utan att tära på naturresurser alls. Frågan som bör ställas är alltså snarare vilken tillväxt, och vilken konsumtion, som är möjlig och önskvärd utan att fortsätta förstöra atmosfären. Framför allt bör man fråga sig: vems tillväxt, vems konsumtion? Socialister måste akta sig för generell tillväxt- och konsumtionskritik eftersom den blir klasslös. Ingen kan påstå att alla människor har tillräckligt god ekonomi och tillräckligt hög konsumtion så länge nästan halva världens befolkning lever på mindre än två dollar om dagen.

Samtidigt är det självfallet omöjligt att försvara ett ekonomiskt system vars överlevnad hänger på att en global överklass som redan lever i absurt överflöd får ytterligare ränta på sitt kapital – listan över dollarmiljardärer var 2006 uppe i 946 personer som tillsammans ägde 3,5 biljoner (tusen miljarder) dollar, mer än Tysklands BNP samma år.
En tillväxtkritik med klassperspektiv kan med rätta göra gällande att det inte krävs större bruttonationalprodukt för att alla ska kunna leva värdiga liv – det är bara en fråga om omfördelning. Men man bör då ha i åtanke att tillväxt om inte annat underlättar utjämning av resurser; i en stagnerad ekonomi krävs konfiskation för att uppnå detsamma. Och det gäller utjämning såväl inom som mellan nationer.

Jag började den här artikeln med att diskutera om Rosa Luxemburgs kända, paradeterministiska maxim ”socialism eller barbari?” kan vara relevant för att beskriva den klimatkamp som mänskligheten står inför: Kan kapitalismen rädda klimatet, eller krävs det en socialistisk övergång till på köpet? Mitt spontana svar var att frågan om att rädda jorden faktiskt är större än den om vilket samhällssystem som utför bragden, och att det i dagsläget vore politisk idioti att ”politisera” klimatfrågan kring en paradeterministisk paroll. Trots det ville jag ta upp de argument som talar för en socialistisk omställning. Klimatförändringarna kan komma att:
• Minska transporterna kraftigt och därmed dämpa globaliseringen, kapitalismens senaste expansionsfas.
• Leda till en ekonomisk regionalisering, med potential att öka arbetarklassens styrka.
• Öka migrationsströmmen kraftigt och därmed rucka på traditionella, hierarkiska köns- och klassordningar.
• Utjämna globala orättvisor och sätta press för universella mänskliga rättigheter.
• Utradera eller väsentligt minska den globala ekonomiska tillväxten i flera decennier.
• Öka den statliga styrningen över investeringar, produktion och konsumtion.
• Öka trycket för konfiskering av nödvändigt kapital för klimatinvesteringar och resursutjämning.

Tillsammans har dessa faktorer en väsentlig tyngd som, skulle de falla ut, gör det svårt för kapitalismen att överleva med mindre än att klimatomställningen i stället går om intet. Om jag hade rätt i att socialister i dagsläget bör ställa överlevnaden, snarare än socialismen, överst på dagordningen, bör den omvända frågan även ställas till borgarklassen, till det globala kapitalets representanter: Om valet visar sig stå mellan socialism och barbari, är de beredda att ge upp sin egendom för mänsklighetens överlevnad?

Fotnot:
Denna artikel skrevs innan tredje delen av IPCC:s fjärde rapport offentliggjordes, i sammanfattning, i fredags. En snabb genomläsning ger vid hand att den förutspår lägre omställningskostnader – så lite som 0,12 procent av den globala BNP:n kan det kosta att uppnå ungefär samma mål som enligt Sternrapporten kräver 1 procent. Å andra sidan skärps kraven på snabba utsläppsminskningar om tvågradersmålet ska uppnås med 50 procents sannolikhet – stabilisering krävs snarare vid ca 430 ppm koncentration växthusgaser än vid 450 ppm.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984