Vi vet inte hur stora klimatförändringarna kommer att bli, men vi vet att det redan nu finns klimatflyktingar. I Mark Lynas ögonöppnande bok Oväder kan vi läsa att öbefolkningen på Tuvalu i Stilla Havet har börjat emigrera till Nya Zeeland. En omdiskuterad men inte osannolik teori gör gällande att landkonflikterna i Darfur i Sudan, som har krävt 200 000–300 000 dödsoffer och gjort tre miljoner människor beroende av nödhjälp, grundar sig i att klimatförändringarna gjort tidigare fertila jordar obrukbara. Vi måste hoppas att snabba och radikala utsläppsminskningar sker och att den genomsnittsliga temperaturhöjningen stannar vid högst två grader.
Men redan det kommer att skapa gigantiska problem för miljarder människor på alla kontinenter. Ögrupper och låglänta deltaområden kommer att drabbas av översvämningar och stormvågor, öknar och torra slätter kommer att breda ut sig, glaciärsavmältningar kommer att leda till färskvattenbrist.
FN:s klimatpanel IPPC släppte på långfredagen 2007 sin senaste rapport om klimatförändringarna, den har refererats rikligt i media och här ska bara nämnas två exempel på problemens omfattning. Mellan 75 och 250 miljoner afrikaner kan drabbas av vattenbrist år 2020, samtidigt som undernäringen ökar till följd av minskande skördar. Och över en miljard asiater kan drabbas av vattenbrist runt år 2050 på grund av Himalayas glaciäravsmältning.
Om det stannar där kan vi skatta oss lyckliga, men redan det kommer att innebära klimatflyktingar som räknas i tiotals miljoner. Runt hörnet ligger också, enligt Mark Lynas nya bok Six Degrees, att Kalifornien står utan dricksvattenförsörjning och södra Afrika sväljs av Kalahariöknen. Sydeuropa kommer att drabbas av torka och minskade skördar, vilket kan leda till flyktingströmmar norrut. Om inte Golfströmmen upphör – enligt vissa observationer har den redan avtagit med 30 procent – för då får Skandinavien ett sibiriskt klimat, och flyktingströmmen kommer att gå söderut i stället.
Migrationen är redan mycket omfattande på grund av å ena sidan ekonomiska orättvisor, krig och förtryck, och å andra sidan människors gränslösa kärlek och frihetslängtan. Att den kommer att öka ännu mycket mer när klimatförändringarna börjar kräva sitt pris – och det är snart – är varken dröm eller mardröm, utan ett högst realistiskt antagande.
Befolkningstätheten i olika delar av världen återspeglar till en inte obetydlig del hur många människor jorden har förmått försörja. Med industrikapitalismens framväxt är befolkningstäthet inte längre ett mått på regional rikedom – ekonomisk och social grundtrygghet minskar befolkningsökningen – men å andra sidan har industrin inte behövt ta hänsyn till naturens begränsningar, utan kunnat expandera både i tät- och glesbefolkade områden. Världskapitalismens vinnare och förlorare har inte korats genom jordens fertilitet, utan genom politik, våld och geografisk slump.
Genom växthuseffekten förändras nu i extrem hastighet den agrikulturella logiken bakom befolkningsspridningen. Områden som tidigare försörjt miljoner kommer snart att ligga öde. Områden som i dag ligger torra eller frusna kan inom en snar framtid bli fertila.
Folk kommer att vilja – behöva – flytta på sig. Det är inte första gången i historien som folkomflyttningar sker. Genom långa vandringar, genom krig och erövringar av andra folks territorium, från Alexander den store till sionismen, har jordens etnologiska kartbilder förändrats. Men det har knappast skett i den hastighet och omfattning som vi snart kan vänta oss.
Den barbariska migrationspolitiken kan vi lätt föreställa oss: Högre murar som syftar till att dämma upp migrationsflödena från fattiga länder, invasionskrig när rika nationer inte längre förmår försörja sin befolkning. Kina invaderar Mongoliet och Sibirien, USA Kanada, Tyskland Sverige? Mot barbarin måste vi ställa en fredlig och solidarisk prinicip: Alla människors överlevnad och vällevnad är alla människors ansvar; alltså solidariskt betald katastrofhjälp, öppna gränser och i förlängningen världsmedborgarskap.
Något av en paradox har uppstått i mina spekulationer hittills: Jag förutspår att den ekonomiska globaliseringen dämpas, och ersätts av en ökad tendens till regionalisering. Samtidigt förutspår – kräver – jag en värld med öppna(re) gränser och större migrationsflöden. Jag föreställer mig alltså en i ett avseende mindre globaliserad värld – när det gälller varuflöden – men i ett annat avseende en mer globaliserad, mer kosmopolitisk värld – sett till människoflöden.
Hur en sådan värld påverkar styrkeförhållanden mellan klasser, global utjämning och en (önskvärd) utveckling mot socialism är förstås svåranalyserat. Men jag ska argumentera för några tänkbara effekter.
Att tvingas bryta upp från sin hemtrakt är förstås i de flesta fall en tragedi. Men om det är det enda sättet att överleva – eller kunna leva någorlunda väl – kommer de allra flesta att välja det. Det sker, och kommer att ske, oavsett vilken politik som utformas i de länder och trakter som mottar – eller motar bort – klimatflyktingarna. Sker det ”illegalt” innebär det särskilt stora påfrestningar för flyktingarna, sker det legalt undanröjs åtminstone några problem.
Ibland framställs en mer kosmopolitisk värld som lockande i litteraturen – en mer dynamisk, öppen, modern värld, där gamla patriarkala sociala ordningar rycks upp och friheten ökar, inte minst för kvinnor, hbt-personer, färgade.
I andra sammanhang betonas riskerna: social instabilitet, svagare samhällelig (eller klassbaserad) sammanhållning, kulturella konflikter.
Jag inbillar mig att båda sidor har delvis rätt, och att utgången avgörs främst genom hur migrationen hanteras rättsligt, ekonomiskt och politiskt. Vad gäller exempelvis sammanhållning inom en klass eller ett samhälle är det knappast något som i sig underlättas av mångetnicitet – språklig och kulturell bakgrund spelar trots allt viss roll för hur vi umgås. Men givetvis kan och bör ett samhälle minska konkurrensen och konflikterna människor emellan genom universella rättigheter – samma rättigheter och möjligheter till alla. Ett samhälle där immigranter snabbt finner försörjning utan lönedumping hotar inte andra arbetares existens – och så kan grunden läggas för alla de positiva effekterna av kosmopolitismen.
Kapitalets intresse av låga löner genom att splittra arbetare utifrån etnicitet, kön, medborgarskap etc är däremot en extremt riskfylld strategi, som riskerar att slå sönder den samhälleliga sammanhållningen. Att samtidigt kämpa för öppna gränser och universella rättigheter måste därför vara en uppgift främst för arbetarrörelsen, med stöd från progressiva krafter som inte tolererar globala orättvisor och som vill modernisera samhället.
Hur en värld med mer eller mindre öppna gränser, och där en stor del saknar starka traditionella band till platsen de befolkar, utvecklas på lite längre sikt är intressant att fundera över. Kommer nybyggarna att rota sig, åtminstone i väntan på nästa klimatkatastrof, eller kommer de att förbli rörliga, flyttande från plats till plats, likt nomader ständigt på väg mot den oas som bäst kan försörja en själv och sina närstående? Kommer risksamhället – det klimatosäkra – tvinga oss alla inta en mindre romantisk hållning till jorden vi ärvde?
Den regionalisering av ekonomin som jag behandlade i föregående del kan komma att inverka på människors rörlighet. Att världsekonomin bryts ner i mer regionala ekonomier skapar troligen bättre förutsättningar för ekonomisk utveckling och rättvis fördelning inom regionerna – ändå är det sannolikt att de olika regionerna kommer att utvecklas olika beroende på förutsättningar.
Det finns många bra idéer för att utjämna världens orättvisor mellan nationer, varav en är snudd på nödvändig för att rädda planeten: Contraction and convergence, eller minskning och utjämning; Aubrey Meyers modell för ett internationellt avtal som bestämmer ett maximalt utsläppstak, fördelar utsläppsrätterna lika mellan länder strikt efter befolkningsmängd och gör rätterna köp- och säljbara, vilket kommer att ge fattiga och kolsnåla länder klirr i kassan när de rika och koltörstiga måste köpa utsläppsrätter av dem. Denna modell är också, så vitt jag kan se, fullt kompatibel med Keynes gamla plan för en världsvaluta och en internationell
clearingunion som skulle minska och utjämna handelsflödena mellan skuldsatta länder och deras ockrare (mer om det på Arbetarens hemsida).
Utöver detta kan vi tänka oss att kombinationen av ekonomisk regionalisering och öppna gränser bidrar till global utjämning genom människors mobilitet; ekonomiskt och socialt framgångsrika regioner attraherar människor från regioner som inte längre förmår försörja sin befolkning. Så sker redan idag, dels inom nationer, dels genom omfattande migrationsflöden från fattiga till rika nationer. Men det flödet kontrolleras av den rika världen för att upprätthålla två väsentliga skillnader: Mellan rika och fattiga länder, och mellan inhemsk och inflyttad befolkning. Idealet är förstås att alla som vill ska ha möjlighet att finna en god försörjning där man är född, men i ett läge där det omöjliggörs av globala orättvisor och klimatförändringar är ett fritt migrationsflöde att föredra; det skulle göra världen mer rättvis.
Frågan är dock om vi människor klarar av att bygga integrerade och välfungerande samhällen på ett flödande befolkningsunderlag. När inte jorden, blodet, språket eller den nationella välfärdsstaten håller oss samman – går det att finna ett annat kitt i samhällsbyggandet?
Återigen går det att ställa barbari mot socialism. Ett desintegrerat samhälle är en dröm för exploatörer, där grupper enkelt kan spelas ut mot varandra, tillskrivas egenskaper och skillnader, skiktas i grader. Det är dock en dröm som kan utvecklas till en mardröm. En historisk jämförelse, som jag lånar från Hardt och Negris Imperiet, är USA fram till första världskriget, med ett ständigt inflöde av egendomslösa migranter som utnyttjades maximalt i den framväxande industrin. Rockefellers mardröm stavades IWW, den syndikalistiska fackföreningsrörelse som förmådde miljoner arbetare från alla länder att finna gemenskap i sin klasstillhörighet i stället för sitt ursprung. Det gjorde det på ett program om att arbetare skulle ta makten över sina arbetsplatser och fördela mervärdet rättvist. Om det är framtidens lösning vet vi inte. Men jag tror att ett samhälle av flyktiga medborgare, nu som då, kan hållas samman av universella rättigheter och av en socialism som ger alla inflytande och ansvar över sitt eget och sina kamraters liv.
Och lika lockande som detta framstår, skrämmer alternativet.
