Sedan Caroline Salzinger blev Ekots Mellanösternkorrespondent har hon på kort tid blivit en av de där trygga och skickliga radiorösterna i P1 som hjälper lyssnarna att förstå världen. Nu har hon Istanbul som hemmabas och förmår lyfta blicken från nyhetsflödet och sätta in händelser i ett sammanhang. Hennes Hälsningar från Ondskans axelmakter, en bok om […]
Sedan Caroline Salzinger blev Ekots Mellanösternkorrespondent har hon på kort tid blivit en av de där trygga och skickliga radiorösterna i P1 som hjälper lyssnarna att förstå världen. Nu har hon Istanbul som hemmabas och förmår lyfta blicken från nyhetsflödet och sätta in händelser i ett sammanhang. Hennes Hälsningar från Ondskans axelmakter, en bok om resor till Nordkorea, Iran, Irak, Syrien, Libyen och Kuba – de länder som av Bushadministrationen utpekats som ondskans axelmakter – är intressantast när den ger bakgrunden till en utrikskorrespondents vardag och arbetsvillkor. Caroline Salzinger är ung i branschen och berättar om sitt hårda slit för att nå drömmen om att få bli utrikesreporter. Hon ger sig till exempel i väg på vinst och förlust till ”Arbetarnas paradis”, Demokratiska folkrepubliken Korea, och i bokens starkaste avsnitt berättar hon om den verklighet hon möter i dagens Nordkorea. Här finns varuhus där shopping är kulisser för att lura godtrogna västerländska besökare och propagandan kring Kim Il Sung och Kim Jong Il är absurd. Salzingers berättelse om hur hon får bevista ”spontan” dans i huvudstaden Pyongyang för att hylla partiet är ett målande exempel på tillståndet i ett absurt land. Att denna totalitära diktatur fortfarande hyllas hos delar av vänstern är obegripligt.
Salzinger berättar också om problemen att hitta skottsäker väst i rätt storlek och diktaturers sätt att övervaka utländska journalister. Hon berättar om utrikeskorrespondenters skryt och konkurrens men också om samarbetsförmåga och den speciella formen av gemenskap som frodas i hotellernas barer. Men här finns också ensamheten på ett hotellrum, och hon har en behaglig självdistans, som denna reflektion efter att holländsk kollega berättat att hans fru till sist tröttnade på makens resor till död och krig och valde skilsmässa: ”Vad är det för jobb jag har valt egentligen? Är det så jag kommer att sluta? Som en halvalkoholiserad, ensam skrytmåns, som ömsom skrävlar, ömsom ömkar mig i världens alla hotellbarer alltmedan jag gör patetiska framstötar mot nytillkomna journalistynglingar?”
Bra utrikeskorrespondenter är viktiga för att göra världen begriplig. Men Salzinger visar också på svagheterna i en rapportering som är beroende av fixarna, de personer som mot betalning hjälper utländska journalister med kontakter. I Syrien hjälper ”James” till med kontakter med dissidenter innan han berättar att accepterat ett jobb på regimens informationsministerium.
Salzingers bok når inte samma höjder som reporterveteranen Peter Kadhammars Vad gjorde du under kriget (2006), men den är i vissa delar högaktuell och ger mig förhoppningar om att Salzinger ska fortsätta både som radioreporter och författare.
