Hur får vi männen att sluta slå, Wallner?

När jag läser Nikolas Wallners (NW) debattinlägg (Arbetaren 8/2007) där han förkastar varje tanke på behandling av män som slår kvinnor, påminns jag om ett problem som ofta skymtar fram i vänsterns syn på kriminalitet. Kriminalitet i allmänhet brukar betraktas som ett symptom på sociala problem vilka hänger samman med orättvisor i samhället. Mäns våld […]

När jag läser Nikolas Wallners (NW) debattinlägg (Arbetaren 8/2007) där han förkastar varje tanke på behandling av män som slår kvinnor, påminns jag om ett problem som ofta skymtar fram i vänsterns syn på kriminalitet. Kriminalitet i allmänhet brukar betraktas som ett symptom på sociala problem vilka hänger samman med orättvisor i samhället. Mäns våld mot kvinnor, däremot, verkar ofta uppfattas som en del av någon sorts patriarkal konspiration med syftet att slå tillbaka kvinnorörelsens framsteg. Denna skillnad kanske kan förklaras av att man ser olika på egendomsbrott och brott riktade mot människor – något jag kan tycka är rimligt, även om också egendomsbrott ofta slår hårt mot enskilda individer (även mot sådana som inte tillhör ägarklassen). Men jag skulle ändå vilja veta hur NW bemöter det som brukar vara vänsterns främsta argument mot högerns hårdare tag-politik, nämligen att hårda straff inte kommer åt grundproblemet – de sociala problemen – och därför inte på lång sikt leder till minskad kriminalitet utan bara ökat lidande för brottslingarna.

Jag känner inte heller någon särskild sympati för kvinnomisshandlare och jag håller med om att första prioritet måste vara att ge hjälp och stöd åt utsatta kvinnor. Behandlingen av förövarna får naturligtvis inte ske på bekostnad av sådana insatser.
Jag är inte insatt i hur samhällets budgetprioriteringar på dessa områden görs, men om det nu finns undersökningar som tyder på att någon form av behandling kan få dessa män att upphöra med sitt beteende anser jag det värt att pröva. Det vi vill uppnå är väl att mäns våld mot kvinnor upphör? Om vi då inte vill pröva någon form av behandling och inte heller bara vill låta dessa män sköta sig själva – med uppenbar risk att de fortsätter sitt beteende – då återstår så vitt jag kan se bara två alternativ: livstids inspärrning (också en stor kostnad) eller nackskott. Håller du i pistolen då, Nikolas?

NW går sedan vidare till ett mer allmänt resonemang där han angriper den ”idealistiska och liberala” idén om alla människors lika värde. ”Exploatörer, utnyttjare och översittare har inget sådant värde”, menar han. Här börjar det likna klassiska marxist-leninistiska försök att befria sig från ”borgerliga ideal”, som ofta hamnar i en deterministisk naturlagsmässig syn på samhällförändring. Om man inte erkänner ett generellt människovärde är det lätt att glömma bort varför man upprörs över orättvisor och förtryck – också när det drabbar andra till ens egen materiella fördel.

Jag tror det är oerhört viktigt att vi skiljer på strukturerna och de mänskliga individer som ingår i dem. 1900-talshistorien uppvisar många skrämmande exempel på konsekvenserna av ideologiers oförmåga att göra den åtskillnaden.