Utrikesminister Maria Consuelo Araùjo är avslöjandenas hittills högst uppsatta offer. Hon tvingades avgå efter att såväl hennes bror som hennes far åtalats för paramilitära kontakter. Araùjos officiella motivering var att ”ingen ska kunna misstänka politisk inblandning i den juridiska processen”.
Mancuso, den italienskättade godsägaren som blev paramilitär,vittnar som en del av regeringen Uribes pacificeringsprogram, som innebär att de tyngst belastade medlemmarna av AUC garanteras straff på högst 8 år om de frivilligt erkänner begångna brott emot mänskligheten, medan majoriteteten av organisationens soldater ska ”återintegreras” i samhället utan att åtalas.
Mancuso har redan tagit på sig ansvaret för morden på 336 namngivna personer; borgmästare, parlamentsledamöter och andra politiker, präster, aktivister, fackföreningsledare, professorer, åklagare, och medlemmar i människorättsorganisationer.
Vidare minst 15 massakrer med sammantaget hundratals offer, såsom massakern på 38 bönder i byn El Salado i norra Colombia år 2000, där några av offren halshöggs med motorsågar. Han har också medgett att minst 1 100 kidnappningsoffer avrättats av paramilitärerna.
Men de medgivanden som gett störst svallvågor handlar om paramilitärernas kontakter med politiken och staten. ”Militärer stödde oss hela tiden”, förklarade Mancuso. Från träning till lufttransporter eller helt enkelt fri passage till och från de byar där massakrer begicks – Mancuso har namngett ett större antal officerare som på olika sätt sammarbetade med AUC. Namn på misstänkta gerillasympatisörer – framtida mordoffer – i alla möjliga samhällspositioner fick organisationen från källor inom polisen, åklagarmyndigheten och säkerhetstjänsten Das.
Som chef för AUC i Catatumbo-regionen i nordöstra Colombia betalade han månatligen 400 000 dollar till polisen, berättade Mancuso vidare. Men den oberoende nyhetsbyrån Agencia Prensa Rural påpekar i en analys att Mancuso konsekvent har valt att namnge döda, pensionerade eller redan brottsmisstänkta officerare, snarare än sådana som är aktiva än i dag.
Mest uppseende har väckts av ett dokument som Mancuso överlämnade till specialåklagarna i januari. Det är undertecknat av 40 parlamentsledamöter, lokala partibossar och till och med kända journalister från norra Colombia, som alla förbinder sig att ge AUC sitt politiska stöd. Han har också vittnat om hur AUC i praktiken garanterade ”sina” kandidater en valseger genom att ”eliminera” konkurrensen och pressa väljarna ”med gevär i handen” att rösta rätt. På det sättet samlade organisationen röster åt 1998 år vinnare i presidentvalet, Andres Pastrana, men inför valet av Alvaro Uribe 2002 ”rekommenderade” paramilitärerna bara befolkningen att rösta på honom, enligt Mancuso.
Sedan november står flera parlamentsledamöter åtalade för sina förbindelser med paramilitärerna och maffian (vilket i många områden är samma sak) och de colombianska medierna har myntat uttrycket ”parapolitiken” för beskriva detta nätverk av hemliga kontakter. Ändå är inte detta några nya uppgifter; redan 2002 gratulerade AUC på sin webbsida sig självt för att över 30 procent av de nyvalda parlamentsledamöterna stod under organisationens kontroll.
Avslöjandena har också aktualiserat gamla uppgifter om president Uribes dunkla förflutna. Uribe kände Mancuso innan han blev paramilitär, och han initierade som guvernör i Antioquia de ”självförsvarsgrupper” som utnyttjades av både paramilitärerna och narkotikakartellerna, och den amerikanska militära underrättelsetjänsten Dia pekade i ett dokument, som offentliggjordes för några år sedan, ut honom som inblandad i narkotikasmuggling. Flera journalister som undersökt dessa uppgifter, som Newsweek-korrespondenten Joseph Contreras, har tvingats lämna Colombia. Ett antal politiska kommentatorer ställer nu Uribe till ansvar för ”parapolitik-skandalen” och kräver hans avgång.
