Debatt

Kuba efter Castro

Fidel Castro Ruz kommer snart lämna makten på samma sätt som stalinister och militärdiktatorer har gjort så många gånger tidigare. Blir de sjuka får en av de närmaste vännerna eller familjen ta över ett tag. Annars klamrar de sig fast till makten till sista andetag.Arvet efter Fidel Castro handlar om partidiktatur och allians med överklassens […]

Fidel Castro Ruz kommer snart lämna makten på samma sätt som stalinister och militärdiktatorer har gjort så många gånger tidigare. Blir de sjuka får en av de närmaste vännerna eller familjen ta över ett tag. Annars klamrar de sig fast till makten till sista andetag.
Arvet efter Fidel Castro handlar om partidiktatur och allians med överklassens regimer, först i Öst och därefter i Väst. Det är ett arv som snabbt kommer att tyna bort när regimen försvinner, med undantag för en relativt utvecklad social och medicinsk sektor. Castroregimen kan framskaffa glasögon och behandla landets invånare för ögonsjukdomar, men den förnekar människorna rätten att läsa den information de vill. Och än mer stenhårt rätten att organisera egna politiska grupper och partier. På Kuba är bara ett parti tillåtet och den som trotsar statens påbud stämplas som CIA-agent.

Kuba är en totalitär statskapitalistisk regim som öppet eller ”kritiskt” stöds av stalinister/maoister och leninister/trotskister. För dessa grupper är arbetarklassen ”inte revolutionär nog” till att förstå sitt eget bästa och än mindre leda sig själva. För
statskapitalismens nationella ”vänster” är den ”verkliga revolutionära” kraften i historien partieliten själv. Arbetarklassen är dess elever som ska ledas och om inte det går ska den besegras. Rigiditeten i totalitära ”arbetar”-stater där arbetare och socialister konfronteras med censur, förtryck och polisstatens repressioner reflekterar den härskande klassens svaghet och rädsla för befolkningen.

Vad sker på Kuba efter Castro? Om inte arbetarklassen och de arbetande massorna radikaliseras i en konfrontation med regimen är det sannolika scenariot att stalinistpartiets fraktioner kommer att splittras för öppen ridå. Redan idag ser vi hur en fraktion vill satsa på turism och ett nära samarbete med USA. I den potten ligger ett mervärde på flera miljarder dollar. En annan mera nostalgisk fraktion vill knyta sig till Ryssland, Kina, kanske också EU och definitivt till Hugo Chavez i Venezuela som vill ha ett förenat kapitalistiskt Latinamerika.

Kapitalistiskt produktionssätt i ett land har aldrig existerat. De politiska lösningarna under kapitalismen är heller inte nationella, även om kapitalen ger sken av just detta för att splittra den internationella arbetarklassen efter national-patriotiska skiljelinjer och skaffa politisk legitimitet för den ”egna” klasstaten. Socialism i ett land härrör från statskapitalismens ideologi och är ett instrument för att främja kapitalens ”lösningar” bakom en nationell mask.

Klasskampen är inte nationell. Den är internationell i en kapitalistisk värld baserad på ett internationellt produktionssätt där alla nationella lösningar är reaktionära relativt arbetarklassens kamp för den internationella socialismen.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984