Utrikes

Företagsfesten i Irak

Hittills har ungefär 35 miljarder dollar spenderats på återuppbyggnaden av Irak – 15 miljarder från de amerikanska skattebetalarna och 20 miljarder av irakiska oljepengar. På senare tid har pengarna även kommit från den irakiska regeringen. Men företagen som ska se till att bygga landets nya sköna marknadsekonomi är nästan alla utländska. Mellan 2003 och 2004 […]

Hittills har ungefär 35 miljarder dollar spenderats på återuppbyggnaden av Irak – 15 miljarder från de amerikanska skattebetalarna och 20 miljarder av irakiska oljepengar. På senare tid har pengarna även kommit från den irakiska regeringen. Men företagen som ska se till att bygga landets nya sköna marknadsekonomi är nästan alla utländska. Mellan 2003 och 2004 gick över 80 procent av återuppbyggnadskontrakten till amerikanska bolag – resten gavs till företag från USA:s allierade i kriget mot Irak: Storbritannien, Australien, Italien, Israel och Jordanien. Bara 2 procent av koalitionsmyndighetens åtråvärda kontrakt gick till irakiska bolag.

Sverige har också fått en del av kakan: den största biten har gått till Ericsson, som på uppdrag av den amerikanska regeringen ska bygga ut mobiltelefonnätet i Bagdad till ett värde av 45 miljoner dollar.

Och det handlar inte om vilka företag som helst. Nyckelpositionerna i det så kallade återuppbyggandet har alla gått till bolag som har starka band till Bushadministrationen. Halliburton, och dess dotterbolag KBR, är det mest ökända exemplet – vice president Dick Cheney var dess högste chef innan han kastade sig in i presidentvalet år 2000. 2001 uppgick Halliburtons kontrakt på att erbjuda logistik, som bostäder, mat och transporter för trupperna, till ett värde av 300 miljoner dollar. Tre år senare var kontraktet värt fem miljarder.

Därmed var Halliburton ett givet val när det var dags att dela ut kontrakten för återuppbyggnaden. Uppdraget att sköta underhållet av landets oljeinfrastruktur, till ett värde av sju miljarder dollar, gick till dotterbolaget KBR. Även andra företag som står regeringen Bush nära belönades. Till exempel fick Bechtel ett kontrakt värt tre miljarder dollar för att se över Iraks infrastruktur.

Resultatet? Inte ens i Bagdad fungerar elektriciteten mer än i genomsnitt 6,7 timmar om dagen. Läkare vittnar om att de får ”praktiskt taget ingen hjälp alls” från återuppbyggnadsentreprenörerna. När detta rekonstruktionsglapp rapporteras i brittiska och amerikanska medier behandlas det förvisso som ett misslyckande, men som något som ändå är ett ärligt försök att återuppbygga Irak. Inte som ett projekt som är till för företagen och deras vinster på bekostnad av civilsamhället.

För även om företagen ”misslyckas” behöver det inte betyda att de förlorar pengar. Amerikanska Parsons håvade till exempel in alla sina 200 miljoner dollar för uppdraget att bygga vårdcentraler, men avslutade bara 20 av sina 142 projekt.

Den officiella retoriken bakom Irak-ockupationen talar om ökad levnadsstandard och demokrati. Men bortom den säger arkitekterna bakom invasionen något helt annat. Gruppen bakom The Project for a New American Century, PNAC, som bland annat består av Paul Wolfowitz, Donald Rumsfeld och andra medlemmar i Bush-regeringen, har till exempel länge sett Irak som en taktisk nyckelplats i Mellanöstern. ”Behovet av en stark amerikansk militär närvaro i gulfen tangerar problemet med Saddam Husseins regim”, skrev de år 2000.

Storbritanniens högst uppsatta befälhavare i Irak, sir Robert Fry, är lika rättfram. Under en briefing med USA:s försvarsdepartement i maj förra året menade han att en av ockupationens främsta uppgifter var att genomföra förändringen av Iraks ”socialistiska ekonomi” till en som ”lyder under marknadens lagar”.

Ockupationens första år innehöll också mycket få förespeglingar om demokrati. Den nya koalitionsmyndigheten, styrd av amerikanska och brittiska ledare, lade grunden för det långsiktiga herraväldet över den irakiska ekonomin.

Under ledning av löjtnant Paul Bremer skapades 100 lagar som fördes in i den dåvarande konstitutionen. Lagarna avreglerade arbetsmarknaden, skapade skattelättnader för företag, införde handelslagar enligt WTO:s modell och möjliggjorde privatiseringar av statliga företag.

De möjliga vinsterna från återuppbyggnads-bonanzan är enorma. Men även företag med relativt sett små kontrakt har ett stort inflytande i formandet av ”det nya Irak”. Ett exempel är alla privatiseringskonsulterna, som amerikanska Bearing Point och brittiska Adam Smith International, ASI. Bearing Point fungerar som rådgivare till den irakiska regeringen i frågor som rör den nya oljelagen, och ASI hjälpte till med att skapa flera av landets departement. På så sätt skapas ett företagsvänligt system där privatstyrda industri- och tjänstesektorer ses som det enda – och naturliga – sättet att driva ett land på.

Ovan nämnda oljelag kommer att vara en hörnsten i det nya privatiserade Irak. Lagen, som ännu inte har trätt i kraft trots att den väntades redan i december förra året, kommer med största sannolikhet att göra Iraks olja tillgänglig för de största amerikanska och brittiska bolagen. Oljan har under lång tid varit källan till nästan alla statens inkomster i Irak. Enligt Londonbaserade Platform group, en aktivistgrupp som bevakar oljeindustrin, kommer Irak att förlora mer än 200 miljarder dollar de närmaste 30 åren om lagen blir bolagsvänlig.

Dessutom kommer den i så fall att ge amerikanska och brittiska företag ett stort inflytande över nivåerna på världens oljeproduktion, vilket gör att USA och EU inte längre behöver förlita sig på lynniga exportländer som Venezuela och Saudiarabien.

Under 2007 kommer de 18,4 miljarder dollar som den amerikanska kongressen har avsatt för återuppbyggnaden av Irak att ta slut. Det betyder inte att USA:s inflytande tar slut, däremot att de istället för ”att arbeta med irakier och spendera amerikanska pengar” kommer att övergå till ”att arbeta med irakier och spendera irakiska pengar”.

Hur framgångsrika ockupationsmakterna varit på att implementera en (ny)liberal ägandepolitik kommer att visa sig i andelen kontrakt som delas ut av den irakiska regeringen när de amerikanska pengarna tagit slut.

Och samtidigt som de stora oljebolagen hoppas kunna ta del av den irakiska oljans enorma vinstpotential kommer den del av inkomsterna som den irakiska staten faktiskt får behålla att behöva betalas ut till privata, utländska företag för att de ska sköta underhåll och service i hela landet eftersom det inte kommer att finnas någon inhemsk statsapparat att ta hand om det.

Översättning: Anna Hellgren

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984