I dagarna fick Fred Phelps det så kallade Nobelpriset i ekonomi, eller ”Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” som det egentligen heter. Phelps främsta gåva till mänskligheten utgörs av teorin om den naturliga arbetslöshetsnivån, eller NAIRU som den engelska förkortningen lyder. Phelps tanke var att ju lägre arbetslösheten är i samhället, […]
I dagarna fick Fred Phelps det så kallade Nobelpriset i ekonomi, eller ”Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” som det egentligen heter.
Phelps främsta gåva till mänskligheten utgörs av teorin om den naturliga arbetslöshetsnivån, eller NAIRU som den engelska förkortningen lyder. Phelps tanke var att ju lägre arbetslösheten är i samhället, desto högre blir löneökningarna, när företagen konkurrerar om arbetskraften och de anställda inte längre är lika rädda att förlora jobbet – dels för att de vet att de är behövda, dels för att de ändå kan hitta ett nytt. När lönekostnaderna ökar kompenserar sig företagen genom prisökningar, vilket i sin tur leder till högre lönekrav.
Om arbetslösheten sjunker under en viss nivå, kommer spiralen av löneökningar och prishöjningar att snurra fortare och fortare och inflationen att öka okontrollerat, med ospecifierat katastrofala effekter för samhällsekonomin. För varje nationell ekonomi finns det därför en arbetslöshetsnivå som inte får underskridas.
Så väl regeringen Bildt som de efterföljande socialdemokratiska regeringarna har bakom kulisserna låtit sin ekonomiska politik styras av denna tvivelaktiga teori, och det gör uppenbarligen också den nuvarande borgerliga regeringen, som avslöjar sig genom en formulering i a-kassepropositionen.
Journalisten Dan Josefsson kritiserar i Aftonbladet den 10 december Phelps ur flera synvinklar. Fem tidigare ekonomipristagare har avvisat NAIRU-teorin, påpekar han. Den amerikanska riksbanken fick flera gånger under 1980-talet revidera sina bedömningar, när arbetslösheten sjönk under den antagna NAIRU-nivån utan att inflationen rusade iväg. Några egentliga belägg för teorin existerar överhuvudtaget inte.
Men när Josefsson skriver ”I Sverige har vi en stark och ansvarstagande fackföreningsrörelse som klarar att hålla löneökningarna inom rimliga gränser också vid full sysselsättning” blir hans kritik mer tveksam. När lönernas andel av BNP sjunkit i mer än 25 år, borde inte fackens främsta ansvar snarare vara att kapa åt sig så mycket som går åt sina medlemmar?
Han förvandlar här ett faktum – se till exempel Arbetaren 49/2006 om hur LO-facken håller tillbaka sina lönekrav – till en nödvändighet.
I ivern att vederlägga NAIRU-teorin förnekar vissa av dess kritiker även den del av modellen som faktiskt stämmer, att låg arbetslöshet (och drägliga förhållanden för dem som är arbetslösa) verkligen leder till högre löner – något som bland annat är betydelsefullt för att visa på gemensamma intressen för de som har, respektive inte har, jobb. Under årtiondena av full sysselssättning nådde också lönernas andel av BNP sina högsta nivåer någonsin i Sverige. Sambandet mellan löneökningar och inflation är betydligt mer tveksamt.
Johan Ehrenberg har pekat på att Riksbanken endast bedömer en mindre del av 1980-talets höga inflation – som ofta tas upp som varnande exempel – som ”lönedriven”. Med andra ord, arbetarna var faktiskt tvungna att ställa höga lönekrav för att kompensera sig för en inflation som hade andra orsaker. Den kapitalistiska konkurrensen kan i sig hindra företagen från att med prishöjningar fullt ut kompensera sig för ökade lönekostnader.
Men framför allt bortser resonemanget från att ekonomiska teorier – mr Phelps såväl som andras – är teorier om sociala system, system av människor. De beskriver vilka de samlade konsekvenserna blir om människor beter sig på ett visst sätt, men de säger ingenting om människors möjligheter att bete sig på ett helt annat sätt.
Om företagens prishöjningar verkligen blir ett problem, kan man exempelvis göra som Argentina, som tillämpat statliga priskontroller med ganska stor framgång sedan 2002. Eller som Venezuela, och sälja billiga varor i offentliga affärer. Man kan göra som Stockholms plankare, italienska arbetare på 1970-talet eller invånarna i Cochabamba 2000, och vägra att betala de högre priserna.
Sjunkande vinstnivåer, som skulle bli den oundvikliga konsekvensen av löneökningar utan prishöjningar, skulle leda till kapitalflykt, tror LO. Visserligen ligger vinsternas andel av det producerade värdet i Sverige fortfarande under 40 procent, medan de i OECD som helhet nyligen krupit över 50 procent, utan att Sverige hittills visat några tecken på att tömmas på kapital. Men skulle förutsägelsen slå in, finns exempelvis möjligheten att expropiera de nedlagda fabrikerna under arbetarkontroll – också det en åtgärd som prövats framgångsrikt på andra håll.
De ekonomiska teoriernas samband brukar kallas för lagar, vilket missvisande leder tankarna till naturlagar, men de är faktiskt fullt möjliga att bryta mot.