Analys

Dubbelseger för vänstern

Correas segermarginal var imponerande och överraskande, men redan det faktum att han lyckades öka sitt väljarstöd från 22 till 58 procent på bara några veckor visar att siffrorna bör tas med viss försiktighet – opinioner svänger snabbt i Ecuador. Den bakomliggande orsaken är helt enkelt allmänhetens massiva misstro mot alla politiker, som gör det svårt […]

Correas segermarginal var imponerande och överraskande, men redan det faktum att han lyckades öka sitt väljarstöd från 22 till 58 procent på bara några veckor visar att siffrorna bör tas med viss försiktighet – opinioner svänger snabbt i Ecuador. Den bakomliggande orsaken är helt enkelt allmänhetens massiva misstro mot alla politiker, som gör det svårt för kandidaterna att vinna väljare genom sina respektive program – folk utgår från att den verkliga politiken kommer att vara en annan, och i brist på bättre kriterier röstar de, om de röstar, mer på personligt intryck, konstaterar Kintto Lucas i den ecuadorianska webbtidningen Tintaji. Medan Correas väljare i första valomgången främst kom från den akademiska medelklassen, gjorde han, med indian- och bonderörelsen Conaies hjälp, i den andra en koncentrerad ansträngning att nå ut i fattiga områden, och en majoritet av bönder och arbetare bestämde si

g i slutändan för att lita mer på ekonomidocenten Correa än på bananmiljardären Alvaro Noboa.

Correa har under kampanjen i flera sammanhang försäkrat det internationella och nationella kapitalet att de inte har något att frukta, påpekar trotskistiska World Socialist Web Site. Men det behöver inte i sig ha någon avgörande betydelse. Varje politiker, oavsett det faktiska program som han har ambitionen att genomföra, försöker alltid så länge det är möjligt att ge lugnande budskap till så många sektorer i samhället som möjligt. Det gäller för ledare som gått till höger under sin regeringstid – som Brasiliens Lula – likaväl som de som gått till vänster – som Chávez. Correa har bara en mycket kort politisk historia, så det får betraktas som helt öppet vilka hans och hans rådgivares verkliga ambitioner är.

Hur stora möjligheter han har att genomföra dem är en annan fråga. Både den traditionella eliten och folkrörelser som Conaie och oljearbetarfacket har vid åtskilliga tillfällen visat att de är kapabla att störta presidenter. Correas hastigt hopsamlade parti, Alianza Pais, genomförde en kreativ valkampanj men utgör inte någon verklig maktbas, så hans regering kommer troligen – i ännu högre grad än vad som gäller för alla regeringar – att tvingas till en balansakt mellan sociala krafter som pressar på från olika håll.

Valet i Venezuela bjöd knappast på några överraskningar utan utgjorde snarare ”krönika över en förebådad seger”. Utmanaren Manuel Rosales resultat på lite under 40 procent var ett förhållandevis högt resultat för oppositionen, men det vore fel att se det som något verkligt uppsving. Snarare reflekterar det ett fenomen i alla moderna representativa demokratier, att resultaten tenderar att jämnas ut eftersom alla kandidater rör sig mot den, relativt stämningarna i landet, politiska mittfåran – en mittfåra som hamnat långt åt vänster i Venezuela i dag. Valet bekräftar framför allt, som bloggen Oil Wars påpekar, att den verkliga kampen idag inte står mellan chavister och antichavister utan mellan högern och vänstern inom chavismen.

I själva verket har valet haft funktionen att till stora delar skjuta väsentliga strider – om ägandet av jorden, fabriksexpropierngar, arbetarkontroll, byråkratin och socialismen – på framtiden, när alla folkrörelser har koncentrerat sina ansträngningar på återvalet av Chavez och det ambitiösa målet ”tio miljoner röster” som han satt upp (det blev runt åtta).

Den 22 november marcherade tiotusentals från bonderörelsen Frente Nacional Campesino Ezequiel Zamora, kvarterskommittéer, fackföreningar, bostadslösa, och alternativa medier – med andra ord, chavismens vänsterflygel – genom Caracas gator. Bonderörelsen har nyligen fått igenom ett av sina huvudkrav, en egen beväpnad försvarsstyrka till skydd mot jordägarnas lejda mördare. Fackfederationen UNT, å andra sidan, verkar just nu försvagad av misslyckandet tidigare i år med att genomföra en nationell kongress, som följd av konflikterna mellan den dominerande, socialistiska ”klasskampsströmningen” och de övriga, mer regeringstrogna fraktionerna.

Den chavistiska högern genomför knappast några demonstrationer. Den sitter i olika statliga myndigheter och verkar i det tysta. Kampen mellan dessa två tendenser kan nu börja på allvar, en kamp som, genom exemplets makt, kan få stora konsekvenser för hela kontinenten.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984