xx

De underkänner lönekravet

– Det är åt helvete snett. Någon reallöneökning har vi aldrig haft. Det blir några hundralappar då och då, men samtidigt blir allting dyrare, de känns aldrig någonstans, säger en förargad undersköterska, Markku Teräväinen till Arbetaren. Markku och hans arbetskamrat Lena Wenselius, som jobbat inom äldreomsorgen för Stockholms stad sedan 1978, skulle helst se att […]

– Det är åt helvete snett. Någon reallöneökning har vi aldrig haft. Det blir några hundralappar då och då, men samtidigt blir allting dyrare, de känns aldrig någonstans, säger en förargad undersköterska, Markku Teräväinen till Arbetaren.

Markku och hans arbetskamrat Lena Wenselius, som jobbat inom äldreomsorgen för Stockholms stad sedan 1978, skulle helst se att LO skulle kräva rena pengar i stället för procentuell löneökning. De nu krävda 3,9 procenten ger olika påslag på olika löner. De tycker att även lägstalönerna ska höjas. Annars är det svårt att komma upp senare.

– Vi gör ju ända alla samma jobb och bär ett stort ansvar över dem vi tar hand om. Dessutom pratas det alltid om att höja statusen på vårdyrken. Pengar är nog ett bra sätt att visa uppskattning för en yrkesgrupp, säger Lena.

förra avtalsrörelsen blev en besvikelse för många kommunalare. Lena Wanselius är fortfarande arg, och besviken. Besviken på Ylva Thörn, som enligt Lena accepterade ett alldeles för lågt bud.

– Alla var skitförbannade och tyckte att det var pinsamt att hon gav sig så tidigt. Men många medlemmar är så lojala, både mot förbundet och mot sin arbetsplats där de faktiskt trivs, att det ändå inte blev några större protester, säger Lena.

både lena och markku och deras arbetskamrater Inger Asplund och Oksana Agewych önskar sig en tusenlapp eller mer i handen med det nya avtalet. Men tron på att avtalen som sluts nu kommer att göra skillnad är låg.

– Det skulle kännas bra och riktigt med en rejäl ökning, men det lär väl bli den där eviga femhundralappen igen, säger Lena.

LO-förbunden har enats om kraven på 3,9 procents löneökning, eller minst 825 kronor i månaden. Till detta tillkommer jämställdhets-potten på 205 kronor i månaden som delas ut för kvinnodominerade branscher där lönerna ligger under 20 000 i månaden.

– 3,9 procent, jag tror inte att vi kommer att få det. Dessutom, var ska pengarna tas ifrån? Vår chef presenterade budgeten för nästa år och den är densamma som i år, fast hyran kommer att bli högre och elen dyrare. Jag undrar då vad det finns för utrymme för att höja våra löner, undrar Lena.

pengar är dock inte det enda som fattas. Många vikarier får dem som har fast anställning att ta mer ansvar och arbetstempot är hög, tycker Oksana Agewych.

– Vi gör ett jätteviktigt arbete. De senildementa tyr sig till oss som är här varje dag, vi skapar trygghet för dem och det är oss de känner igen. Vi har utbildning och vi tar ansvar över människor. Vi kräver att få uppskattning också!

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984