James Elliots litterära katalog är stark och konsekvent; hans romaner berättar om ett mörkt Amerika i allmänhet och Los Angeles i synnerhet, där makt, korruption, övergrepp, begär och hänsynslöshet är drivkrafterna. Elliot skildrar förövare och offer i iskallt ljus, utan omskrivningar. Offret kan reagera med desperat destruktivitet och förövaren agera utifrån en ruttenhet, sprungen ur […]
James Elliots litterära katalog är stark och konsekvent; hans romaner berättar om ett mörkt Amerika i allmänhet och Los Angeles i synnerhet, där makt, korruption, övergrepp, begär och hänsynslöshet är drivkrafterna. Elliot skildrar förövare och offer i iskallt ljus, utan omskrivningar. Offret kan reagera med desperat destruktivitet och förövaren agera utifrån en ruttenhet, sprungen ur hans egen bittra erfarenhet. Försoningen kan synas långt borta, men förståelsen och sorgen över brist på densamma finns alltid där.
1987 utkom Den svarta dahlian, en roman om en sann händelse; en ung kvinna hittades mördad och stympad på en parkeringsplats i Los Angeles 1947. Mördaren hittades aldrig. När den självbiografiska My Dark Places (på svenska Mina mörka vrår, 1998, finns även i pocket) utkom 1997, visade det sig hur nära Elliots eget öde är förknippat med hans litterära persona. Hans egen mor hittades mördad och våldtagen på en parkeringsplats 1958, när James Elliot var i tioårsåldern, mördaren hittades aldrig. Ett livslångt sökande efter svaret på denna gåta blev hans litterära raison d´être.
Brian De Palma är en regissör känd för sin olyckliga kärlek till ”Hichcockfilmer”, olycklig i bemärkelsen att han ständigt misslyckas med sina imitationer, och i stället skapar vulgära, sexistiska skräckfantasier, med en mängd lösa trådar hängande kvar i luften. De Palma har nu tagit sig an Den svarta dahlian och utan tvivel misslyckats än en gång. Elliots roman beskriver en svart labyrint, där hänsynslösa och korrumperade människor slukar allt i sin väg, i ett samhälle som bygger på lojalitet inom de hierarkiska nivåerna. Offret är i detta fall en flicka som tvingas kryssa mellan sina ambitioner att lyckas i Hollywoods stjärntillvaro och verkligheten: att hon måste sälja sig för att överleva den stenhårda, cyniska filmbranschen.
Kvar av Elliots råa beskrivning, som inte på minsta vis är cynisk, blir (som alltid) exploateringen av unga flickor som förnedras inför kameran och framställs som naiva, så naiva att de nästan förtjänar sitt öde. Den unge, känslige polisen begråter oskuldens fall, och går bärsärkagång bland mentalsjuka mördare.
De Palma har åter plockat fram sitt vaxkabinett, endast ämnat som en fantasi för nostalgiker och biobesökare som gillar att kittlas av sexuellt våld och spänning utan mening.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss