Kultur

Alkberg om tråksaker

2004 kom Mattias Alkbergs skiva Tunaskolan. Den var väldigt politisk. Alkberg (MABD) blev hyllad för den, och hade många spelningar det året. Han passade också på att skicka ett ilsket brev till Grammisjuryn där han förklarade att han inte hade någon lust att vara nominerad till ”Bästa pop manlig”. Att grammis var skit. Då blev […]

2004 kom Mattias Alkbergs skiva Tunaskolan. Den var väldigt politisk. Alkberg (MABD) blev hyllad för den, och hade många spelningar det året.

Han passade också på att skicka ett ilsket brev till Grammisjuryn där han förklarade att han inte hade någon lust att vara nominerad till ”Bästa pop manlig”. Att grammis var skit.

Då blev nästan allt han gjorde ett statement, och det var också meningen, för han var så trött på att ingen stod för något längre. Därför ville han bli en person som hade åsikter, politiska åsikter och stod för dem.

Nu är han ganska less på den han blev: ”den där sura som säger nej till grammis, som säger nej till det mesta”. Den här gången fick slagorden flytta på sig till förmån för det personliga.

Trots det är Ditt hjärta är en stjärna minst lika politisk som Tunaskolan. Den handlar om alla de där jobbiga, enkla tråksakerna som ingen orkar prata om, men som egentligen tar upp den största tiden i våra liv.

– Det var inte helt lätt för mig att vara personlig, jag är ju van vid att skriva mer politiskt, i traditionell mening. Vinsten med det personliga var att ingen faktiskt kan ifrågasätta känslor. Till skillnad från om man till exempel skriver att kungen är dum, säger han.

Vi träffas på Medborgarplatsen i Stockholm. Mattias Alkberg har långt rött hår, röda polisonger, grön parkas, en plastpåse i handen och skelar märkbart, för han har precis tappat en lins. Han är på kortbesök i Stockholm. Det är i Luleå han har sin bas.

Musiken är lite bredbent och påminner ibland om Eldkvarn, Bruce Springsteen eller till och med Ulf Lundell. Skillnaden är bara att Mattias Alkberg aldrig blir patetisk, han känns på riktigt.

– Det fanns ingen bra vuxenmusik i det här landet som inte låter stereotyp. Den är oftast självömkande.

Hur då?

– Jag ville göra något som folk i min ålder (37) kunde identifiera sig med utan att känna sig pinsamma. Vuxenmusik handlar ju alldeles för mycket om självömkan, bilåkning och kvinnan som något slags väsen. Det tycker jag är extremt ointressant. Jag ville göra något annat. Det måste kännas värdigt.

Men musiken låter emellanåt både Lundell och Eldkvarn?

– Mm, haha. Jag dras till musik som jag i botten tycker väldigt illa om: relationstexter, dansbandshöjningar… Den värsta kombinationen jag kan tänka mig är kristna texter och Oasis musik. Låten ”Varför därför” låter precis så, som ett kristet Oasis. För det påminner mig om obehagliga saker, och jag hade behov av att utforska det.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984