Indie är ett begrepp som kan betyda väldigt många saker. Indiepop på 1990-talet handlade om killar som härmade andra killar i Storbritannien. Då spelade det inte så stor roll om banden låg på storbolag eller inte. Genre var ett ljud snarare än ett statement som stod för oberoende.
I förra veckan kom dubbelcd:n Svensk Indie 1988–2006 En Kärlekshistoria. Sammanställd av bland andra Terry Ericsson som sedan i slutet på 1980-talet varit inblandad i olika indierelaterade projekt: tidningar, hemsidor, klubbar med mera.
Utgivningen är bra tajmad: den svenska indiescenen har aldrig varit så personlig, vital och framgångsrik som nu. Det är ingen slump att brittiska The Guardian valde att publicera sitt stora jobb om svensk indie för ett par veckor sedan. Men skivan kommer också lägligt eftersom det är dags för en sammanfattning.
Materialet som finns på dubbelskivan är som en tydligt snitslad bana genom scenens utveckling. Och någon nostalgi blir det inte. För cd 2, där 2000-talets artister presenteras, är så väldigt mycket bättre än cd 1. Här finns låtarna och artisterna som inte härmas, som vågar låta – inte indie. Och som dessutom blivit framgångsrika i det här landet: The Knife, Marit Bergman, Jens Lekman och The Concretes med flera.
De plus en massa andra sticker ut så pass mycket att det också nu ger ut ett eko utomlands – på riktigt. Både i Brighton och i London arrangeras det regelbundet klubbar som bara spelar svensk musik. Dubbelcdn:s snitslade bana kan läsas av på flera sätt, dels som som en kreativ markör och hur gruppbildning med stränga regler fungerar, dels är skivorna en karta över en samhällsutveckling som berättar om stora strukturers sönderfall, gränsöverskridande, frihetlighet, nyliberalism och feminism.
Ingen annan musikgenre har mått så bra och varit så snabb att använda storstrukturenas kollaps som en trappa. En trappa som lämnade (nästan) alla regler bakom sig. Vilket inte bara handlade om fildelning utan också om ljud och stil.
Dagens indieartister låter som discostjärnor från Absolute Dance 1994, det skulle bara för några år sedan varit helt omöjligt. Gränsen mellan elektronika, indie och i viss mån techno är ganska utsuddad nu, den ena lådan efter den andra har sprängts. Och numera har allt hamnat i en och samma hink. Det är därför till exempel en discofunkig Princekopia som Juvelen eller Cat5:s kommersiella discoljud kan bli så hyllat i indiekretsar.
På 2000-talet har också kvinnorna etablerat sig (på riktigt) i genren. På ett så tydligt sätt att det blir omöjligt att återvända till den gamla totalt ojämställda ordningen som tidigare varit norm i scenen. Flera stora kvinnliga stjärnor har kommit fram de senaste åren: Frida Hyvönen, El Perro del mar, Marit Bergman med flera. Folk som suttit framför sina datorer och gjort musik utan att jobbiga mellanhänder lagt sig i.
Scenen handlar också om hur småbolagsvågen totalt exploderat, ingen vet längre hur många nya små sängkammarbolag som finns i det här landet.
Men uppsplittring och datorer som gjort att ny musik blivit extremt lättillgänglig resulterar samtidigt i att ingen längre kan ha någon överblick. Musiken har på ett sätt gått ett steg djupare ner i underjorden trots att idén från början var tvärtom. Nu är allt bara en plottrig gröt uppdelad i massa små enheter, enheter som inte har någon egentlig koll på varandra. En symbol för ny-liberal extremindividualism eller frihetlighet?
