Har borgarna lärt läxan från Irak?

Det är lätt att förtvivla när man funderar över hur den nya svenska regeringens politik kommer att se ut när det gäller Mellanöstern. Vem minns inte de stollar från folkpartiet och centern som sände pengar till Israels armé, samtidigt som den bombade civila mål i Libanon och fördrev hundratusentals människor? Faktum är att en rad […]

Det är lätt att förtvivla när man funderar över hur den nya svenska regeringens politik kommer att se ut när det gäller Mellanöstern. Vem minns inte de stollar från folkpartiet och centern som sände pengar till Israels armé, samtidigt som den bombade civila mål i Libanon och fördrev hundratusentals människor? Faktum är att en rad borgerliga politiker genom åren har agerat som rena redskap och propagandister för högerinriktade proisraeliska lobbygrupper, det gäller inte minst flera kristdemokrater och folkpartister. Minns även upptakten till Irakkriget – en rad borgerliga företrädare inte bara gav stöd till USA:s krig, de ville också sända svensk trupp.

Men när man granskar bilden närmare ser man att den är betydligt mer komplex. En annan rad borgerliga politiker har en mycket mer nyanserad syn. Flera har lyft fram brist på respekt för folkrätten och Israels ockupation av palestinska områden som huvudproblem. Inom folkpartiet ryms hela skalan av åsikter i Palestinafrågan. Flertalet borgerliga politiker, inte minst från centern och moderaterna, utmärker sig dock främst för sitt ointresse, och sannolikt också sin okunskap, i frågan. Med andra ord är det upplagt för dragkamp om hur politiken ska utformas.

Flera borgerliga politiker har nog lärt en läxa av Irakkriget – idag ligger de gamla krigshetsarna lågt. Det finns flera skäl till det. Ett är att kriget är djupt impopulärt i Europa, även i den svenska opinionen. De regeringar som drogs med i kriget, som Storbritannien, Spanien och Italien, har fått betala höga politiska pris för det. Även om borgerliga politiker kanske har varit ointresserade så är de inte dumma, de ser vad som kan hända. Därför är det svårt att tänka sig att de enkelt skulle dras med i exempelvis ett amerikanskt anfall mot Iran under de närmaste åren. Det skulle kunna skapa en hätsk opinion mot dem i Sverige och splittra alliansen.
Palestinafrågan är mer komplex. Det enda de borgerliga verkar vara överens om är att agera inom EU. Fram till nu har den svenska regeringen, om än på ett försiktigt vis, tillhört de goda krafterna inom EU. Risken är uppenbar att detta kommer att ändras, exempelvis i synen på dialog med Palestinas regering/Hamas. Samtidigt kommer det sannolikt att bli ännu svårare att förmå den nya regeringen att ifrågasätta EU:s handelsavtal med Israel eller det militära samarbetet med landet. Risken är uppenbar att den nya regeringen framför allt kommer att bli ännu mer passiv och gömma sig bakom EU:s oftast alltför menlösa uttalande.

Vilken strategi ska man då välja från solidaritetsrörelsens sida för att försöka påverka i den väntade dragkampen om hur politiken ska formuleras? För det första är det viktigt med bredd och öppenhet gentemot de goda krafter som faktiskt finns inom borgerligheten. Ge dem utrymme och plats. Det är viktigt att de många kyrkor som har bra ställningstaganden i Palestinafrågan gör sina röster hörda, det påverkar många borgerliga politiker. Politiker som med egna ögon får se förtrycket mot palestinierna får ofta ett ökat engagemang och tvingas ompröva tidigare ståndpunkter. Ett redskap för att öka intresset kan därför vara att förmå så många riksdagsledamöter som möjligt att faktiskt själva besöka de ockuperade områdena och träffa livs levande palestinier.

Politiskt är det avgörande att basera argumenten på folkrätten, inte minst den internationella humanitärrätten, och FN:s resolutioner. Mycket få borgerliga politiker vågar gå emot argument baserade på de grunderna. Folkrätten är dessutom mycket tydlig, om än ofta okänd. Den israeliska ockupation är olaglig, murbygget är olagligt och flera element i den förtryckande politik som förs mot de ockuperade strider mot folkrätten. En tvåstatslösning måste grundas på FN:s resolutioner. Bygget av en palestinsk stat kommer att kräva massivt bistånd från omvärlden. Det ska göras omöjligt för den nya regeringen att löpa ifrån dessa grundstommar i debatten.