Nya lektioner i ”vi-och-dom”

Om snart två veckor ska vi bestämma Sveriges framtid de kommande åren. I kampen om rösterna börjar de äckligare delarna av valfisket dyka upp, det vill säga de som består av att man tar en fråga som egentligen inte har särskilt stor samhällelig betydelse men spelar på människors lägsta instinkter, blåser upp den och kommer […]

Om snart två veckor ska vi bestämma Sveriges framtid de kommande åren. I kampen om rösterna börjar de äckligare delarna av valfisket dyka upp, det vill säga de som består av att man tar en fråga som egentligen inte har särskilt stor samhällelig betydelse men spelar på människors lägsta instinkter, blåser upp den och kommer med en fint paketerad lösning.

I år är det sossarna som lyckats hugga tag i ”vi-och-dom”-frågan och aviserar hårdare tag mot invandrare/flyktingar – inget bistånd utan svenskundervisning – och alla svenskar som är bittra över att det ”inte är som förr” i konungariket Sverige, serveras välkända syndabockar att ta ut sitt missnöje på.
Det är med detta i bakhuvudet som jag ser på SVT:s söndagsdokumentär Islams barn i folkhemmet. Eftersom det nästan alltid är just muslimer som människor tänker på när de pratar om ”invandrare”, borde det finnas ett brett intresse för en sådan film. Vem vill inte veta hur denna diffusa grupp tänker, känner och lever i det svenska samhället?
Fast det är ju också där det märkliga börjar, att bunta ihop ett antal människor utifrån att de en gång tillhört eller tillhör en specifik religion, ger mig en känsla av djurpark: ”Den där muslimen tycker inte om att bli klappad, han håller sig mest för sig själv, men den stora muslimen i hörnet där har inte bara anpassat sig till människor, hon verkligen älskar dem!”

Själva filmen gör inte heller så mycket för att mota den känslan. Vi får möta tre kvinnor och tre män, som i flyktiga repliker lämnar information om sina liv. Någon lever strikt efter sharia, en annan har helt velat lämna det religionen står för i hennes ögon – förtryck – medan en tredje börjar som renlärig men i slutet av filmen har ändrat sig och lever sekulariserat. Det är ett väldigt lockande sätt att göra dokumentär på: samla ihop olika människor kring ett ämne och låt dem utveckla det, typ. Men någon förståelse för karaktärerna ger det inte. Inte heller får man någon övergripande bild av hur det fungerar att leva som muslim i ett land som inte styrs av islam.
Det tråkiga är att intressanta trådar finns, men filmarna tar inte tag i dem utan hastar vidare till nästa person och nästa intetsägande replik. Så blir det bara oväsentlig yta. Precis som politikernas utspel.

Missa inte:
Raballder. Norsk dokumentärserie om ett fotbollslag där alla spelarna är homosexuella män. Kan den nå bortom klichéerna?
– SVT2, onsdagar 20.30