Det var inte länge sedan feminismen var en av de allra hetaste politiska frågorna i Sverige. Strax innan Feministiskt initiativ bildades förra året visade flera olika opinionsundersökningar att intresset för ett sådant alternativ var enormt. De etablerade politiska partierna tävlade om att framstå som mest feministiska och regeringen gjorde flera utspel, bland annat kom det […]
Det var inte länge sedan feminismen var en av de allra hetaste politiska frågorna i Sverige. Strax innan Feministiskt initiativ bildades förra året visade flera olika opinionsundersökningar att intresset för ett sådant alternativ var enormt. De etablerade politiska partierna tävlade om att framstå som mest feministiska och regeringen gjorde flera utspel, bland annat kom det för feminister så efterlängtade förslaget om rätt till heltid, och jämställdhetsministern utlovade satsningar på bland annat ett statligt jämställdhetsverk och kommunala manskliniker.
Men sedan då?
För bara några dagar sedan uppdaterade Statistiska centralbyrån sin lathund för jämställdhet “På tal om kvinnor och män”. En god nyhet är till exempel att endast två kvinnor dog i samband med graviditet eller förlossning 2003, trots att 99200 barn föddes. Det är bäst statistik för mödradödlighet – i hela världen. Förlossningsvården har bra resurser i Sverige, utan tvekan. Men några långtgående slutsatser ska vi inte dra av den landvinningen. För långt ifrån alla områden som rör kvinnors arbete, liv och hälsa är ens i närheten av att kallas jämställda. Kvinnor våldtas, misshandlas och mördas fortgående, men frågan är inte ”het”. Kvinnor tjänar fortfarande bara dryga 80 procent av männens löner men det tillåts passera.
För ett år sedan var det lätt att föreställa sig en valrörelse med en efterlängtat högljudd diskussion om att dela föräldraförsäkringen, en avgörande reform för att åstadkomma förändring av kvinnors orättvist låga löner, arbetsmiljö och karriärmöjligheter. Men det har visat sig att socialdemokraterna inte vill kvotera föräldraförsäkringen och de för över huvud taget inte någon offensiv feministisk retorik. Moderaterna vill till och med avskaffa pappamånaderna och förkorta föräldraförsäkringen, och har trots detta en stark valvind i ryggen. Inte heller sedan den borgerliga alliansen nu enar sig allt mer runt förslag på kommunala vårdnadsbidrag, rasar deras siffror. Detta trots att om ett vårdnadsbidrag införs kommer det att ske till priset av en ytterligare nedrustning av barnomsorgen, som under socialdemokratin sett allt större barngrupper och allt längre köer.
Varför är detta så allvarligt? Jo, statistiken över verkligheten i dagens Sverige talar ett tydligt språk: Det är kvinnorna som tar hand om barnen (pappor tar fortfarande bara ut en femtedel av dagarna för vård av barn). Får barnen inte plats på dagis är det kvinnorna som stannar hemma – och halkar efter vad gäller jämställdhet.
Inför valet 1994 hotade Stödstrumporna, under stort hemlighetsmakeri, med att bilda ett feministiskt parti. Så fick de upp feminismen på dagordningen, inte minst frågan om kvinnors representation.
Är feminismen svag i dag för att ett nytt Feministiskt parti faktiskt bildats? Möjligen är det så. Möjligen är inte vattendelaren den före detta Roks-ordförandens uttalande “Män är djur”, utan snarare feminismens förirring till ett eget parti. För när det steget är taget måste de politiska svaren levereras, vad gäller utrikespolitik, arbetsrätt, näringspolitik med mera. Det ”feministiska” ställningstagandet lyser då inte lika självklart, de spetsigaste argumenten i feministiska kärnfrågor tillåts drunkna i den allmänna politiska smeten.
Att arbete och arbetslöshet är stora frågor i valrörelsen är bra. Men genusglasögon på politiken behövs dessutom i allra högsta grad fortfarande – och om partibildning visar sig vara en återvändsgränd är det bara att regruppera styrkorna – och föra kvinnokampen framåt genom annan mobilisering.
