För några år sedan rasade en debatt i vänstern om synen på nation, nationalism, nationalstaten, globalisering, folkrätt, EU, migration med mera. Det var en yvig och stundtals hätsk debatt med bjärta övertoner; vissa reste parollen ”krossa nationalstaten” medan andra inspirerades av chauvinistisk maoism och började yra om ”svenska folket”.När Ung vänsters förbundsstyrelse lanserade nya skrivningar […]
För några år sedan rasade en debatt i vänstern om synen på nation, nationalism, nationalstaten, globalisering, folkrätt, EU, migration med mera. Det var en yvig och stundtals hätsk debatt med bjärta övertoner; vissa reste parollen ”krossa nationalstaten” medan andra inspirerades av chauvinistisk maoism och började yra om ”svenska folket”.
När Ung vänsters förbundsstyrelse lanserade nya skrivningar om nationen ledde det till hård konflikt men förslagen röstades ner av kongressen 2003. Trots detta lät ordföranden Ali Esbati ett halvår senare, efter EMU-omröstningen, skicka ut ett pressmeddelande där alluderingar på ordet ”folket” – ”svenska folkets seger” etc – användes 14 gånger på en knapp sida. Nationsdebatten var preludiet till Ung vänsters fullständiga urartning något år senare när Esbati anklagade sina motståndare för fraktionism och sextrakasserier.
Ändå hävdar Esbatis vapendragare Aron Etzler nu att han är ”hjärtligt glad att vi inte duckade i nationsdebatten”, och att ”den debatten vann vi i vänsterns organisationer, med några undantag” (Flamman 32/06). Vann? Esbatis förslag blev nerröstat, men efter bitter maktkamp återupprättades hans falang i Ung vänster. I vänsterpartiet tog dock den maoistiskt anstrukna vänstern hem en promenadseger, i stort sett utan debatt, manifesterad i ett internationellt program där ”folksuveräniteten” kallas ”demokratins grundläggande princip”.
Etzler gläds nu åt att Arbetaren och Andreas Malm i fråga om Libanonkriget hamnat på samma sida som Flamman (tack detsamma), trots att vi var på olika sidor i nationsdebatten. Etzler finner Rasmus Fleischers principiella stöd till Israels krig mer logiskt eftersom ”om nationers självbestämmande är utsuddat finns det bara en konsekvens som är rimlig: om en regim är aningen bättre än en annan, borde den förstnämnda tillåtas anfalla den sistnämnda”.
Etzlers sammanfattning är förstås orättvis. Vad det handlade om var att kritisera renässansen för gamla mögliga föreställningar om ”folk” och ”nation” när det tvärtom var hög tid för vänstern att göra upp med dessa. Grunden för nationalstaten, folksuveräniteten och folkrätten är grumliga föreställningar om etniskt eller kulturellt rena nationalstater, där varje ”folk” anses ha starka gemensamma intressen som legitimt företräds av dess regering, oavsett om denna är demokratiskt vald eller inte. Det är med andra ord föreställningar som är svårförenliga med klassanalys, demokrati och kosmopolitism, och som är särskilt kontraproduktiva i globaliseringens tidevarv när vänstern har all anledning att mobilisera gränsöverskridande. Man kan tillägga att de segregerade staterna Libanon och Israel, på olika sätt, är sällsynt dåliga exempel på sådana homogena stater som nymaoisterna frammanade.
Den frihetliga sidan ifrågasatte även FN:s legitimitet och ”folkrättsfetischismen”. När exempelvis Vietnam gick in i Kampuchea och avsatte Pol Pot i det, såvitt vi vet, altruistiska syftet att stoppa ett folkmord, var det sannolikt ett brott mot folkrätten. Men var det därför dåligt?
Att ifrågasätta folkrättens utformning och funktion är dock inte samma sak som att kräva internationell rättslöshet och den starkes rätt (något som för övrigt redan präglar världen, trots folkrätten). Jag kan därför inte se någon motsättning i att samtidigt vara antinationalist och motsätta sig Israels bombkrig mot Libanon, ens med argumentet att Libanon har rätt till suveränitet.