Kultur

Det svåra med spriten

Jag dricker alldeles för mycket. Jag vet att det är så, jag har försökt att göra något åt det, men misslyckats. Varje gång kvällstidningarna larmar om den ökande alkoholkonsumtionen och anger vad som enligt forskarna är den övre gränsen innan jag som kvinna befinner mig i riskzonen för att utveckla ett beroende, eller skadas av […]

Jag dricker alldeles för mycket. Jag vet att det är så, jag har försökt att göra något åt det, men misslyckats. Varje gång kvällstidningarna larmar om den ökande alkoholkonsumtionen och anger vad som enligt forskarna är den övre gränsen innan jag som kvinna befinner mig i riskzonen för att utveckla ett beroende, eller skadas av min konsumtion, så ligger jag långt, långt över. (Om sanningen ska fram så ligger jag långt, långt över gränsen också om jag vore man.)

Jag har gjort olika försök att dra ner på drickandet, men misslyckats. Det kommer alltid någon middag, något mingel, någon picknick, någon mysig hemmakväll, i vägen. Jag dricker nästan varje dag och mitt drickande landar på runt tre eller fyra flaskor vin i veckan, om jag ska vara helt ärlig och räkna efter ordentligt. Och det är givetvis inte bra.

Vin-drickandet har många olika effekter på mig. Å ena sidan: jag blir piggare på kvällarna. Jag blir pratigare och får lättare att vara social. Stress och negativa tankar försvinner efter de första glasen, livet känns enklare. Å andra sidan: jag blir tröttare dagen efter och måste dricka minst tre koppar kaffe för att komma igång. Jag säger ibland grejer efter ett antal glas som inte känns toppen att komma ihåg dagen efter. Jag vaknar med stressångest vid fyra-tiden på morgonen och kan inte somna om.

Ändå slutar jag inte. Varför? Kanske för att det inte påverkar mitt liv så väldigt mycket. Jag sköter jobbet, jag har en fungerande relation, jag har vänner och en aktiv fritid. Kanske också för att jag allra oftast slutar kvällens drickande efter tre glas, eftersom jag märkt att dricker jag mer så känns det dagen efter. Kanske för att jag tycker att jag har hyfsad kontroll, helt enkelt.

Men ändå – att jag överhuvudtaget inte kom på något annat sätt att inleda den här artikeln på, att jag två morgnar under den ganska korta tid som jag har ägnat åt att läsa Lars Åke Augustssons Full frihet. Alkoholen och makten över våra liv, vaknat torr i munnen, med huvudet fullt av obehagliga tankar som snurrar; det känns inte så bra. Och jag undrar ofta varför jag har så svårt att få till helt alkoholfria kvällar.

Just detta varför får jag inte svar på i Augustssons bok, men annars finns här det mesta.
Här finns den egna berättelsen om brodern som söp ihjäl sig och Augustsson själv som blev nykterist, här finns alkoholindustrins aktörer och lobbyister och deras syn på saken (det är berusningsdrickandet som är problemet, inte alkoholen i sig, den kan till och med vara nyttig i små mängder), här finns forskare (som ofta tycker att det faktiskt är ett samhälles totalkonsumtion som borde stå i fokus för debatten, inte missbrukarna: normalkonsumenterna står för det stora flertalet alkoholrelaterade problem, ökar totalkonsumtionen så ökar problemen), socialarbetare, läkare, Sundsvall och Kampala, föräldrarna till ett av en rattfyllerist ihjälkört barn, och fakta, fakta, fakta: Sverige har just nu den högsta alkoholkonsumtionen på hundra år. Varje år dör här mellan 5000 och 6000 personer av alkoholrelaterade skador och sjukdomar. Cirka 200 barn om året föds med FAS/FAE (fetalt alkoholsyndrom/fetala alkoholeffekter) – ett psykiskt handikapp som ger livslånga svårigheter att klara sig själv. Och så vidare.

Det mesta av detta har vi hört förr, men ganska sällan i så här omfattande, nyanserat och genomarbetat sällskap.
Augustsson vill betydligt mer än att bara leverera skrämmande fakta. Han vill diskutera vad frihet egentligen är i alkoholsammanhang, var gränsen går för individens frihet och vems frihet som egentligen ska få företräde. Är det barnets frihet att födas utan alkoholskador? Är det kvinnors frihet att ta sig några glas, också när vi är gravida? Är det friheten att kunna cykla säkert till innebandy-träningen? Eller friheten att kunna dricka en del, också när man tänkt köra bil sedan?

Augustsson vrider och vänder på sina och andras argument, och han levererar inga enkla svar. Och tidvis förlorar han mig som intresserad läsare någonstans mitt bland alla forskare och experter.

Bokens reportageform känns under stora delar av boken påklistrad; det blir för mycket prat och för mycket studier för att några små miljöskildringar här och var ska kunna väga upp. Bäst är Augustsson när han är personlig och tydlig med vad han själv står. Och en av hans käpphästar fastnar rejält hos mig. Alkoholism är en dålig term, alkoholberoendesyndrom är bättre, menar han, med WHO i ryggen. Beroende är inget absolut tillstånd som sjukdom är, utan något med gradvisa yttringar. Och en sådan syn på drickandet ger både friheten och nykterheten en större chans, menar Augustsson. Vi är inte underkastade en sjukdoms blinda verkningar, och blir därför friare. Och vi känner oss alla mer ansvariga för alkoholkonsumtionen och skadorna, och ger kanske nykterheten en större chans.

Själv kan jag konstatera att jag kan bocka för två av WHO:s sex kriterier på alkoholberoendesyndrom. För att klassas som beroende krävs tre.

Full frihet. Alkoholen och makten över våra liv
Lars Åke Augustsson
(Norstedts)

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984