Inrikes

”Vi måste stå upp!”

Det låg en viss spänning i luften. Jag hade sett fram emot att få träffa andra engagerade från alla möjliga länder. Äta god mat, lyssna på föreläsningar och musik, och få en chans att visa mitt missnöje med världsordningen. Samtidigt visste jag att halva staden var avstängd och läget var så pass uppskruvat att tidningarna […]

Det låg en viss spänning i luften. Jag hade sett fram emot att få träffa andra engagerade från alla möjliga länder. Äta god mat, lyssna på föreläsningar och musik, och få en chans att visa mitt missnöje med världsordningen.
Samtidigt visste jag att halva staden var avstängd och läget var så pass uppskruvat att tidningarna förvandlade en slangbella till en granatkastare och sedan till en slangbella igen utan att någon tycktes reagera. Att det inte skulle bli några konfliktfria dagar förstod jag redan när jag vaknade på torsdagsmorgonen. Hvitfeldtska var avspärrat, flera hundra arresterade.
Vi var alla skyldiga innan mötet ens hade börjat.
Så här runt femårsdagen är det första jag blir påmind om hur oerhört svårt det är att nå ut med ett obekvämt politiskt budskap. Efter att ha suttit i telefon med ett antal journalister växer frustrationen. Politiska reflektioner försvinner i en färdig dramaturgi: nu den om mediepersonligheten som ”gått vidare i livet”.
För fem år sedan var upplägget ett annat, men den starka känslan av vanmakt var densamma. Allt går att vrida och vända på, missförstås, ändras eller ignoreras. Allt du säger kan stöpas om, alla dina handlingar vändas emot dig, och alla oförrätter är din egen skuld. Sådan var situationen inte bara för mig, utan för stora delar av vänstern, och inte bara i media, utan i övriga samhället också. Vi såg samma orwellska lögner upprepas från alla maktens boningar och de tycktes omöjliga att forcera.
Den största förändringen som skett dessa fem år är att Sverige tagit täten inom EU vad gäller ny repressiv lagstiftning, och att polisen använder kulor som är förbjudna i krig.
Trots att vi i dag har tillgång till en överväldigande mängd information har inte bilden av händelserna förändrats nämnvärt för de flesta, och Thomas Bodströms övervakningsmani växer. Varför? Vad hände egentligen i Göteborg 2001?

Vi kan nu vara mer säkra på händelseförloppet, och vi kan konstatera att samtliga utredningar, från Amnesty och Helsingforskommittén till Carlssongruppens betänkande och polisens egna utredningar, bekräftar vad vi förgäves försökt få sagt: Polisens agerande skapade kravaller av småbråk, vilket ledde till tragiska konsekvenser. Förfalskat och borttappat bevismaterial, poliser som begick mened, oskyldiga människor som fick årslånga fängelsestraff i politiskt färgade rättegångar. Skottlossning mot demonstranter och olagliga massarresteringar. Brutala polisinsatser med otydlig ansvarsfördelning, men desto tydligare ansvarsfrihet. Allt uppbackat av en ivrigt påhejande politikerkår och begravt i en medial känslostorm av nonsens och åter nonsens.
Denna bild av Sverige vill vi värja oss mot. Själv hade jag inledningsvis mycket svårt att acceptera det jag i dag inser är sant. Kan polisen verkligen bete sig så här? Kan politiker vara så verklighetsfrämmande, kan tidningarna skriva vilken skit som helst? Kort sagt, är vår värld verkligen så förljugen? Jag hade kunnat blunda för mycket, men efter ett otal förundersökningar mot polisen som lagts ner innan de ens börjat, uppenbara lögner och skamlöst ihåliga undanflykter från alla möjliga håll, gav jag upp. Vår demokrati är precis så orättvis och tömd på innehåll som jag fruktat. Ingen trevlig insikt, men en viktig sådan. En insikt som väcker liv i den obevekliga sanning som finns i även det tröttaste av slagord, och med en intensitet man kanske inte alltid känner på första maj…
Bevisen för denna samhällsröta blev med tiden så många och övertydliga att maktens agerande blev omöjligt att försvara. Ett närmast neurotiskt beteende började märkas hos dem som försökte. Hanne Kjöllers soloarior i Dagens Nyheter, övriga medias anmärkningsvärt oprofessionella journalistik, polisens försök att skylla bevismanipulation på SVT och Uppdrag granskning, politisk argumentation byggd på högstämda känslor men utan logik, cirkelresonemang i domstolarna.

Mycket oroväckande tendenser, men till slut blev allt bara en tröttsam och löjeväckande cirkus, och underlättade för den kvällstidningsinformerade invånaren att skaka av sig allt tvivel och ifrågasättande med en axelryckning och säga ”rätt åt buset”.
Det hade inte varit möjligt om vi hade lyckats politisera kravallerna. Bilden av en slarvigt genomförd polisinsats mot unga bråkstakar har nyanserats åt olika håll men aldrig ifrågasatts i grunden. Kan det vara så att polisledningen hade rätt när de hävdade att det i själva verket var en lyckad insats? Även om Håkan Jaldung själv är engagerad EU-motståndare ”av personliga skäl”, tror jag att både han och Ann-Charlotte Norrås känner sig nöjda med att ha splittrat vänsterrörelsen och förhindrat vårt demokratiska deltagande i samhällsdebatten. Norrås skröt om att Secret Service tyckte att det var en smart idé att först låta demonstranter bo på en skola för att sedan arrestera dem allihop. Föga förvånande då polisen i USA, dit svenska polisen åkte på studieresa inför mötet, gjort exakt samma sak flertalet gånger. Fredsforskaren Hans Abrahamson håller för tillfället på att kartlägga formerna för samarbetet och dess betydelse för Hvitfeldtska.
Hvitfeldtska var inget hastverk, och även resten av dagarna följde en mall som är uppenbar för alla som studerat toppmötenas historik.

Vi måste förstå att den politiska kulturen hos polisledningen är fylld av misstänkliggörande och agg mot vänstern. Utan denna pusselbit blir kravallerna bara det ”kaos”, som senare fick namnge polisförbundets utredning.
Polisförbundets betänkande bekräftar att alla oroligheter ägde rum först efter polisens insatser. Polisledningen däremot anser att de lyckades upprätthålla ordningen. Båda har rätt – det beror bara på vilken ordning som åsyftas. För oss som har en socialistisk analys är detta knappast nyheter. Tyvärr såg vi att alltför stora delar av vänstern tappade sin ideologi, och att all chans till konstruktiv sammanhållning föll med den. Även om repressionen var av en skrämmande omfattning, var den rena skolboksexemplet på maktens agerande när den känner sig hotad, och är således en viktig lärdom inpräntad i många av oss.
Vi kan aldrig räkna med minsta rättvisa från det system vi bekämpar. Följer vi deras spelregler är vi förlorade från början. Spela inte med i media, etablera inga kontakter med polisen och lita aldrig på politikernas munväder.
Vi måste stå upp för oss själva, på våra egna villkor!

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984